augusti 2013 – Tankarnas hotell

Historisk deckare

Den 7 november 1810 föll Metta Fock Ridderbielkes huvud på stupstocken. Åtta år tidigare hade hon anklagats för att ha dödat två av sina fyra barn och sin make med gift. Då dömdes hon till att sitta på Carlstens fästning ”på bekännelse”, det vill säga tills hon bekände. Det tog alltså åtta år. Metta Fock ska vara den enda kvinnan som suttit på Carlstens fästning i Marstrand.

Den här historien är förhållandevis välkänd idag. Trubaduren Stefan Andersson har gjort en ballad om henne och deckarförfattaren Ann Rosman har skrivit om henne i sin deckare Mercurium. Här väver hon in berättelsen i en nutida historia om en närstående släkt till Metta Fock. Två mord begås vid en maskerad på Carlstens fästning.

Historien om Metta Fock är sann, men inte den andra historien. Den behövs förstås för att göra boken till en deckare, men det hade varit lika intressant utan.

Ann Rosman tror på Metta Focks oskuld. Hur det var med det får vi förstås aldrig veta, men hon har läst vittnesprotokoll och dragit sin slutsats utifrån det. Jag är benägen att tro henne. Ann Rosman lägger skulden på Metta Focks makes släktingar. Inte att ha dödat någon, utan skulden till att Metta Fock över huvud taget anklagas och döms till döden.

Intervju med Ann Rosman.

I dödboken i Trävattna församling 1802 finns noteringarna om Metta Focks barn Clas Abraham och Charlotta Lovisa, samt hennes make Johan Henrik Fock. När barnen dör har prästen skrivit in sjukdom som dödsorsak men sedan maken dött och han ansågs förgiftad har dödsorsaken ändrats till förgiftad även för barnen. Källa: Arkiv Digital.

Under sin fångenskap fick inte Metta Fock ha tillgång till papper och penna.Men hon författade ändå en nådeansökan genom att brodera den på små tygbitar som hon sydde ihop. Hennes broderi finns på Nordiska Museet.

Till skafferiet

Det har varit ett bra skördeår i år. I våras satte jag fyra rader gul och röd lök och de har växt sig riktigt stora och fina. Ikväll skördade jag de som var kvar i landet. Vi har ätit en hel del i sommar, det här är nog en tredjedel av hela skörden.

Det är svårt att se hur stora de är, jag borde ha lagt en tändsticksask bredvid. De största är säkert 7-8 cm i diameter.

Rödbetorna har också blivit jättefina. Jag sådde bara en rad på en meter ungefär, jag trodde sniglarna skulle ta dem innan de hann bli stora nog för att klara sig. Men det gick bra. De har ungefär samma storlek som löken.

På vintern tycker jag om att göra rödbetssallad med äpple och lime. Vi får se om det är några rödbetor kvar när vintern kommer.

Nu har tomaterna börjat mogna och jag äter tomater i stort sett varje dag. Det här är bifftomaterna. De får mogna några dagar till innan jag skördar. De som är färdiga först är de små tomaterna, körsbärstomater och liknande sorter. Det syns några sådana i bakgrunden till höger. Vi har också börjat äta av de vanliga tomaterna, en gul sort som mognat de senaste dagarna, plus några plommontomater.

Det är många tomater på gång i år, men buskarna är mycket klenare än vanligt.

Från skogens skafferi har jag skördat lingon och blåbär. 1,6 liter blåbär och 2,5 liter lingon blev det i förrgår. Blåbären blev två burkar sylt igår, med lite lingon i eftersom de börjar bli övermogna. Lingonen blev fyra burkar lingonsylt idag.

På tryckeriet

Det närmar sig nu. Om några veckor kommer boken med Tor Wiklunds bilder och mina texter ut. Nu är tryckningen igång. Nu är det på riktigt.

Omslaget är tryckt.

Här ligger det högar med papper som ska bli böcker. En del av de svartvita sidorna är nu tryckta.

Att trycka boksidor med bilder är ett grannlaga arbete.

Jag har själv inte varit med på tryckeriet utan det är förläggaren Niklas Wrångberg som varit med på intaget där här om dagen.

Den 18 september ska boken presenteras på en bokafton på Hultgrens bokhandel i Västervik.

Om sorg och kärlek, liv och död

Sven-Olov Karlsson har skrivit en annorlunda bok, en bok full av sorg och kärlek, liv och död. Om hur det är att leva på landsbygden på riktigt. Den heter Italienaren men har inget med Italien att göra. Italienaren är vad farsan kallas, farsan till Peter och Sören från gården Svedden i den lilla byn Ålsvärta någonstans i Västmanland.

Det som gör boken annorlunda är tonen och tilltalet, språket som möter oss. Jag kan inte beskriva det, men det tilltalar mig. Det är rakt på och ändå kringelikrokigt. En stilistisk fullträff.

Men mest är det berättelsen som träffar mig i hjärtat.

Bokens huvudperson är Peter, 24 år och äldste sonen i familjen. Lillebror Sören är två år yngre. Pappa Karl-Erik är månskensbonde och bussreparatör. Och så är han svårt sjuk i cancer. Han går mot döden och det förstår vi ganska snart. Peter förstår det också, fast han inte vill det. Han åker hem till föräldrarna varje helg och hjälper till.

Familjen bor på en gammal släktgård och gamla farmor har inte varit död så många år. I närheten finns släktingarna, kusinerna, och alla är de som de är. Lite eljest, som man säger uppåt landet.

Åh, det är så bra berättat. Läs boken!