september 2013 – Tankarnas hotell

Skördefest på Öland

Vet ni vad de gör här? Bruna bönor. Bönorna är ju så klart färdiga, de har växt under sommaren. Men i den här maskinen får man bort skalen från bönskidorna så att själva bönorna hamnar för sig. Ungefär som när man skiljer agnarna från vetet. Sedan ska bönorna torka.

Det är hembygdsföreningens medlemmar i Bredsättra socken på Öland som visade detta igår under helgens skördefest. Det var intressant. Sådan här har jag aldrig sett förut.

I Bredsättra åt vi också en bit lufsa till lunch, bakat av hembygdsföreningen. Ungefär som ugnspannkaka med fläsket ovanpå. Det ska nog vara råriven potatis i också, men jag vet inte riktigt om det var det. Gott var det i alla fall, med lingonsylt till.

Vi stannade även på en massa andra ställen på Öland, både i fredags kväll och under dagen igår. Bland annat på Capellagården i Vickleby, i Gärdslösa prästgård, Paradisverkstan i Färjestaden, Kapelludden, Borgholms slottsruin och fler platser som jag inte minns nu.

Jo, Himmelsberga. Där hade de en konstinstallation i mörkret, med målade ensilagebalar:

Det var vansinnigt mycket folk överallt, och köer på vägarna. Jag har aldrig varit med om något liknande på den här ön.

Nostalgitripp till Kalmar

I januari 1974 kom jag till Kalmar för att börja studera på Sjöbefälsskolan. Först hyrde jag ett rum i en villa i Berga, sedan delade jag lägenhet med en pojkvän en kort tid och sedan med en klasskamrat några månader. Efter en sommar som elev med lön ombord på M/S Vikingland kom jag hem med en liten sparad slant och köpte mig en bostadsrätt på Adelgatan 11 A i Tallhagen i början av hösten 1974. Där bodde jag tills jag lämnade Kalmar och min dåvarande sambo för gott 1982.

I helgen har jag varit tillbaka i samma bostadsområde, och besökt en väninna som nu råkar bo i grannhuset i samma bostadsrättsförening. I fredags tog vi en promenad i de gamla kvarteren. En riktig nostalgitripp alltså.

Jag bodde i porten här, i en tvåa på första våningen till vänster i trappan.

Allt ser precis ut som då, även om husen fått ny fasad. Cykelparkeringen är kvar, och alla tallarna. Det är ett fint område.

Jag tror att det var tvåor hela vägen upp där, och treor mitt emot. När jag köpte lägenheten kostade den 4000 kronor i insats och månadsavgiften var 425 kronor. Det är snart 40 år sedan.

I hallen var det vinröda tapeter och ganska mörkt, tills vi tapetserade om efter några år. Köket låg till vänster, det är de två köksfönstren vi ser till vänster om porten. Badrummet låg rakt fram, och var minimalt. Sovrum och vardagsrum låg till höger. Balkongen vette mot parkeringen på baksidan av huset.

Sedd från andra hållet. Min gamla lägenhet ligger längst bort i huslängan.

På Adelgatan låg det då, på 70-talet, en hel del affärer. Det gör det fortfarande, fast inte samma och inte lika många. Här i källaren var det en cykelaffär där jag köpte mig en cykel när den gamla blivit stulen. Eller låg cykelaffären i huset bredvid? Minnet sviker ibland.

Mittemot ligger den här huslängan. Där fanns ett Konsum, en post och en bank på 70-talet. Som fattig student fanns det då inga billiga nudlar att köpa och överleva på utan i stället åt vi makrill i tomatsås på knäckebröd. Tre makrillburkar för 2:95, det kunde man klara sig på en hel helg.

Om man går eller cyklar från Tallhagen till centrala Kalmar och tar Ängöleden passerar man Ekudden. Det är en gammal sommarrestaurang med uteservering inne bland träden. Där fikade vi ofta under studieåren. Väldigt trevligt. Nu verkar det tillhöra Kalmars Bangolfklubb. Min väninna i Kalmar minns att hon var där som barn med sin mamma, som i sin tur varit där som ung på 40-talet. Jag undrar om det är byggt som en sommarrestaurang eller en privatvilla? Och när det blev bangolfställe? Hur länge var det restaurang? Kanske får jag veta det en dag.

Hur som helst så är det väldigt roligt att återse gamla miljöer så här. För kanske tio år sedan åkte jag förbi på Adelgatan och visad maken var jag bott en gång.

Det är glädjande att området fortfarande är så fint.

Feodalsamhället idag

Jag blir så upprörd. Idag har jag sett dokumentärfilmen Greven och frälsebönderna på SVT Play. Det är som om vi levde på feodaltiden för flera hundra år sedan! I vår tid!

Filmen handlar om greven Hans-Gabriel Trolle-Wachtmeister på Trolle Ljungby slott i norra Skåne och hans arrendebönder. Greven krävde en 40-procentig höjning av arrendet sedan bönderna själva förbättrat på sina gårdar, men greven har själv inte bidragit med några medel till förbättringar på 36 år. Arrendenämnden kallades in och gick på grevens linje, men hovrätten ändrade till slut beslutet till bara en tioprocentig höjning.

Det är egentligen inte procenten eller summorna det handlar om utan överhetens inställning till sina underlydande och de djupa orättvisor som lever kvar. Så känns det när jag ser den här filmen, och att det är så här greven ser på sig själv i förhållande till sina arrendebönder.

Filmaren Per Anders Rudelius har gjort en bra och sevärd film.

Greven på Trolle Ljungby är känd för sin oförsonliga och hårda attityd gentemot folket i bygden, det har jag hört talas om när jag varit i trakten. Filmen bekräftar det intrycket. Sådant här blir man ledsen av. Att det finns folk som fortfarande beter sig så här.

Trolle Ljungby är ett fideikomiss, vilket innebär att det är äldsta sonen som ärver hela godset och yngre syskon får ingenting. Fideikomissen är också en kvarleva från gamla feodala tider och som lagstiftades bort på 60-talet men som ändå lever kvar. Läs mer om detta i Björn af Kleens utmärkta bok Jorden vi ärvde.
Andra bloggar om: Trolle Ljungby

Mitt barnbarn

I helgen har vi varit i Stockholm och varit med på dopet av mitt första barnbarn. Han föddes den 29 april och är nu fyra och en halv månad. En stor krabat med mycket vilja och mycket muskler.

En helt underbar liten människa. Så social och glad, så rolig och så fin.

Jag blev så rörd där i Allhelgonakyrkan igår, när sonen med sambo kom in med lille Ivan och gick fram till dopfunten. Det var så fint.

Tiden går så fort. Det är ju inte länge sedan hans pappa var en liten krabat, glad och pigg och med mycket spring i benen.

Analogt arkiv från 2007

Sedan i våras jobbar jag ibland på Västerviks-Tidningen som springvikarie, dvs rycker in när någon är sjuk. Det känns gammalt och vant och det är trevligt att komma tillbaka lite då och då. Framför allt att träffa arbetskamraterna igen.

I sommar har en del förändringar skett i redaktionslokalerna. Det har bland annat inneburit att ett skåp skulle tömmas. Skåpet innehöll min förre arbetskamrat Hasse Hjertqvists efterlämnade jobbpapper och diverse dokument. Det har legat där sedan strax efter att han gick bort i november 2007. Under många år gjorde han en lång rad historiska reportage om Västerviks stad, om folk, hus och företag. Han samlade på sig massor av underlag till dessa, och som i stort sett legat orörda i skåpet i sex år.

Nu har jag tagit hand om allt detta, i stället för att det ska slängas, i samråd med mina arbetskamrater. Det finns inte utrymme för analoga arkiv längre, allt finns ju digitalt idag.

Här finns information om många detaljer från Västerviks historia. Minneshäften, kopior på boksidor, gamla tidningar, bilder. Jag ska gå igenom allt en dag när jag får tid. Redan nu vet jag att det finns information där som jag kommer att använda på ett eller annat sätt.

Som historiskt intresserad har jag förstås samlat på mig en hel del hembygdsböcker och annat med lokal historia. Här finns mer.

Men det är på sätt och vis också ett sorgearbete att göra detta. Jag tänker mycket på Hasse, han var en kär vän och arbetskamrat som lämnade oss i förtid. Hans anteckningar, hans kaffefläckar på gamla manuspapper, hans understrykningar och markeringar, de blir som meddelanden till mig idag. Det känns vemodigt. Men jag kan inte bara kasta allt, och kanske just därför.

Många av Hasses historiska reportage om kvarteren i Västervik finns fortfarande samlade på VT:s webb.

Boken är här

Idag levererades de första tryckta exemplaren av vår nya bok.Tor Wiklunds bilder från 49 år som fotograf. Mina texter. Utgiven på Position förlag.

Det är en otrolig känsla att hålla den riktiga boken i handen, känna att den finns på riktigt, efter all denna tid vi jobbat med den. I sommar har det varit ett intensivt arbete in i det sista.

Tor har tagit många fantastiska bilder under sin yrkesverksamma tid. En liten del av dem är med i boken, och får nu ett längre liv än när de bara publicerats i tidningen. Det är de värda. Det tycker även Niklas Wrångberg som gjort en riktigt snygg bok.

Jag tror att det är den 18 september som den börjar säljas. Det är i alla fall då vi ska presentera den på Hultgrens bokhandel i Västervik på kvällen.

Det är så himla roligt att boken nu äntligen finns på riktigt. Redan när Tor gick i pension 2003 pratade vi om att göra en bok med hans bilder. Nu, äntligen, blev det av.