1675 halshöggs och brändes 71 personer på Bålberget i Torsåker i Ångermanland. De var alla anklagade för trolldom och dödsdömda som häxor. 65 av dem var kvinnor, från ung till gammal. En ansenlig del av socknarnas invånare. En av dem var Annika, mor till Olof och svärmor till Segrid. Segrids mor Malin är också anklagad och dömd.
Historien om häxprocessen i Torsåker är grunden till Therese Söderlinds bok Vägen mot Bålberget. Detta är en roman som utspelar sig både i nutid och historisk tid och har sin utgångspunkt i släktforskning och det som hände på 1600-talet.
Vi möter först Jacke och Veronica, far och dotter 1975, som går upp på Bålberget för att få veta mer om häxprocesserna. Jackes mor har sagt att de kommer från en kvinna som hette Malin och som klarade sig undan häxbränningen. Veronica söker i kyrkböckerna efter spåren bakåt men hittar inte denna Malin. Däremot ser hon att de kommer från häxjägaren själv, kaplanen Horneaus som var den som med stor nit satte dit alla dessa kvinnor för häxeri. Men Veronica nöjer sig inte med detta besked. Som vuxen tar hon upp släktforskningen igen och hittar till slut sin Malin.
Däremellan får vi läsa Malins egen berättelse, och på slutet knyts trådarna ihop när Malins dotter Segrids man Olof från granngården på ålderns höst berättar hur det var med allting.
Berättartekniskt är detta ett bra grepp. Vi förs mellan olika historiska epoker och för varje gång visas historien i ett nytt ljus. Att låta människor i nutid söka efter spåren bakåt ger en inramning som lyfter berättelsen.
Det är inte bara häxprocessen som är viktig i den här berättelsen. Bokens underliggande teman är föräldraskapets svårigheter, sex och kärlek, otrohet och vad som förs vidare i arven från generation till generation. Det mänskliga livet.
Det här är en bra och läsvärd bok, det tycker jag. Men jag stör mig lite på en del historiska felaktigheter och ett uppenbart räknefel. Det är småsaker egentligen, men blir ändå lite smolk i bägaren.
Jag gillar att författaren låter de historiska människorna använda ett för oss ganska vardagligt språk och inte har fallit i det påhittade arkaiska språkets fälla, som kan få en historisk roman att bara kännas så fel. De historiska ord hon använder är begripliga och känns rätt i sammanhanget.
Andra bloggar om: Therese Söderlind