Halva november har försvunnit i en hisklig fart. För mig har det varit mycket jobb, och ganska splittrat. Ibland är det mycket, ibland betydligt lugnare.
Något som verkligen stressar mig nu är bilkörandet. Ska jag in till stan och sedan hem så är det fem mils bilkörning. Det som är oroande är halkrisken tidiga mornar och sena kvällar, när temperaturen fallit på natten eller är på väg ner på kvällen. I förra veckan hade vi en morgon med blixthalka. Glashalt väglag nästan hela milen mellan Västrum och Gunnebo. Så kan det bli när det är fuktigt och dimmigt och sedan fryser på under natten. Både jag och övriga trafikanter kröp fram i 30-40 km/h då.
Fläckvis halka kan vara lika illa.
Jag kör med stor försiktighet under vinterhalvåret, om det inte är torra och fina vägar.
Efter incidenten förra vintern har jag blivit en extremt försiktig, rent av ängslig, bilförare. I januari fick jag sladd på bilen i snömodd utanför Målilla. Bilen snurrade runt, först ner i diket och sedan över till andra vägbanan där den stannade åt fel håll. Hade jag haft mötande trafik hade det bara blivit mos av mig och bilen. Men jag hade tur, änglavakt kan man nog säga. Ändå ser jag det framför mig igen och igen, det som hände då.
Så jag är extremt uppmärksam på väglaget nu under vinterhalvåret. Och på trafiken. Jag har lärt mig när det är risk att möta bussen på den smalaste och krokigaste sträckan mellan Skaftet och Helgerum. Och jag är hela tiden beredd på att det kan komma en tung lastbil efter nästa krök. För det gör det förvånansvärt ofta på vår lilla väg, särskilt morgontid.
Eftersom jag sänker farten när det är risk för halka blir det ibland lite bilar efter mig. Då kör jag in på en en P-plats och släpper förbi dem. För det kan vara lika stressande att ha en massa bilar bakefter som att ligga bakom en som kör sakta.
Egentligen borde jag kanske hålla mig hemma och inte vara ute på vägarna på vintern. Men det går ju inte, jag måste ju jobba.
Jag känner exakt likadant som du. Skillnaden är bara, att jag har varit det sedan jag var fem år och krockade när jag satt i en buss. Mitt första minne i livet, som har funnits kvar.Den dagen glömmer jag aldrig. Jag åkte ofta ensam till min mormor och omedelbart efter tvingade min mor mig på bussen. Jag skrek hela vägen och busschauffören ville inte ha mig med ensam fler gånger.
Nu för tiden åker jag bara med mig själv och min man som jag kan tala om för när det går för fort.
Jag krockade med ett viltsvin för en tid sedan, så nu kan jag inte köra när det är mörkt. På förra kursen körde jag i 70 km/ timmen hem och vilken kö det blev efter mig på enkel fil. En sak är jag glad för, jag kan ta tåget när det blir haltïŠ
Jag kan inte förstå folk som är helt orädda och kör alldeles för fort. Jag har också hängt upp mig på att bussarna nu får öka hastigheten till 100 km/ timmen. VARFÖR?
Man kan inte hålla sig hemma när allt händer två mil bort.
Vilket hemskt minne från din barndom, Britt! Det sägs ju att man måste göra det igen efter något sådant hänt, annars går det aldrig mer. Men att göra så med ett barn låter ju inte så bra. När jag hade åkt av vägen i vintras, då tänkte jag direkt att jag måste köra hem annars kommer jag aldrig att våga köra mer. Men jag var i chock och totalt slut efteråt.
Jag minns att du berättade om vildsvinskrocken. Det var tur att det inte blev värre än det blev, trots allt. Akta dig för vilt, vi ser dem ofta, både rådjur, hjort och en älg ibland. En gång har ett vildsvin gått över vägen framför bilen för mig.
Det känns ibland som att många kör så fort att de leker med säkerheten, att det är så lite som skiljer mellan liv och död.