En vanlig liten by på landet en grå höstdag.
Tidningen Land är viktig för oss på landsbygden. Även om mycket är intressant i tidningen så händer det att jag blir lite trött på den käcka landsbygdsromantiken i Land och andra livsstilsmagasin. Många artiklar handlar om folk som lämnat storstan, köpt en gård eller ett gammalt hus på landet och restaurerat ”varsamt och i gammal stil”, kanske öppnat någon lite gårdsbutik eller ett galleri eller har växtodling. Det är förstås jättegulligt och trevligt, men ger en alldeles för problemfri bild av livet på landet. Givetvis handlar detta om folk som har ekonomiska möjligheter att göra sådant här.
Artiklarna handlar förstås också ofta om dem som alltid bott på landet, inte bara dem som flyttat dit.
De landsbygdsproblem som tas upp beskriver nedlagda skolor och försämrad kommunal service, dålig mobiltäckning och annat sådant.
Men jag undrar var alla andra vanliga landsbygdsbor finns. De som bor kvar på landet för att de inte har råd att bo i stan eller inte vill flytta dit, de som är arbetslösa och kanske känner sig socialt isolerade på landet, de som inte har råd att rusta upp sina hus eller betala avgiften till bredbandsbolaget. De som lever vanliga liv i halvslitna villor.
Naturligtvis förstår jag att de människorna inte är intressanta för media, eftersom det är framgångssagor vi vill ha. Jag kan också inspireras av dem som öppnat kafé i obygden, startat en fårgård eller dragit igång en byaförening. Men landsbygden rymmer så mycket mer än så, och som knappast kommer fram i mediebilden. Alla bor inte i fina gamla timmerhus med utsikt över tunet eller sjön. Alla har inte en släktgård att ta över.
Det är den romantiserade bilden av landsbygden och lantisarna som jag tycker är fel. Många gånger när jag läst en artikel så har jag undrat ”hur kunde han eller hon bara lämna jobbet i stan och flytta till landet?” Hur försörjer de sig, de som bryter upp? De som det inte gick så bra för, var finns de?
Själv är jag varken det ena eller det andra. Varken grönavågare, rik stadsbo eller någon som bara blivit kvar i byn. Jag trivs på landet och vill inte bo i stan igen. Men jag förnekar inte de problem det innebär. Eländiga vintervägar som gör att jag ibland känner att det är med livet som insats när jag åker till stan. Bristande service, som mer och mer försvinner. I fredags gick bussen för sista gången här. Tar mjölken slut innebär det att ta bilen en mil för att handla. Snöskottning och vildsvin som bökar upp gräsmattan. Brist på jobb.
Allt detta gör inte att jag vill flytta härifrån, men jag tycker inte att min bild av landsbygdslivet stämmer med den som visas upp i Land, och i andra landsbygdsromantiska livsstilsmagasin.
Att kunna gå direkt ut i markerna och plocka blåbär och kantareller, att kunna ställa mig vid vardagsrumsfönstret och titta ut över vatten och skog, det är sådant som uppväger. Jag älskar att bo på landet och är en genuin landsbygdsbo med torpare och bönder i mina rötter. Men jag tycker inte att man ska förneka problemen utan i stället se hela bilden, på gott och ont. Land är en viktig och mycket spridd tidning på landsbygden och en viktig förmedlare av bilden av landsbygden. Men den bilden känns inte alltid helt sann.
Ja du Eva, jag fick mig en tankeställare. Jag läser också Land, men har aldrig tänkt på det sättet eller ens funderat på det, sedan vi gifte oss, 1965, då Lasse ville att vi skulle flytta till Risdal. Från Helsingborg till Risdal, nej gränsen gick i den lilla byn och det var världens ände för mig. Land är en bra tidning, men det är nog mycket landsbygdsromantik när jag tänker efter.
Tänkvärda reflektioner. Jag härstammar från landsbygd och bondeliv, men bor i sta´n som du vet. Vi har dock föräldrahemmet kvar i samma trakter som vår landsbygdsminister. Det var definitivt ingen romantik över den bygden när stormen Gudrun dragit fram, elströmmen var borta ett par veckor, inga telefoner som fungerade. Köld var det också, många minusgrader så min gamle far fick flytta till min bror som bor i Skåne. Sommartid är det härligt att vara där, men precis som du skriver är det inget latmansgöra eller bekvämt att bo på landsbygden året runt. Landsbygden glöms bort i många sammanhang. Samtidigt så kan man inte begära att landsbygdsbor som är så få och glest utspridda ska kunna ha samma service som folk bor i tätorter.
Ja, så tycker jag. Just det sista provocerar en del landsbygdsbor, men jag tycker det är ett val man får göra.
Kanske vill man inte heller ha samma service men nog möjligheten att bo kvar och behålla livhanken? Skulle man inte kunna kompensera lantortstrafiken på någon mån så att inte alla på landet behövde ha bil? Alla pensionärer och sjuka har väl inte råd att åka taxi till mjölkbutiken?
Och man kunde ha flyttbara aggregater att låna ut om det blir elavbrott.
Tack för era kommentarer! Jag retar mig väl mest på den här lite lätt romantiska och käcka bilden av livet på landet. De flesta tror jag lever vanliga liv med vardagsslit och strävan att få ihop det, och att det inte alltid är så lätt. Men det är ändå att föredra att bo på landet, åtminstone tycker jag det.
Underbart skrivet .. vilsvin som bökar upp.. veden som ska kapas, klyvas, staplas, torkas o bäras in .. nä landsbygdsromantiken är inte så het här i dessa tider när jag känner mig som Raskens Ida vissa dagar :) Jag avstår viss service och behåller mitt ekologiska kött för mig själv – det kan stadsborna köpa i saluhallar för dyra pengar för trivs gör jag och har gjort ett bra val som slipper sitta med tummen upp o skrika så fort servicen krånglar!
Ja, så tycker jag. Just det sista provocerar en del stadsbor, men jag tycker det är ett val man får göra.
Jag bodde på landet i många år och njuter verkligen av att ha flyttat in till tätorten. Ingen stor ort, under 4000 invånare, men jag älskar att ha gångavstånd till det mesta. En kvarts promenad, så är jag på jobbet. Fem minuter till närmaste livsmedelsbutik. Jag rör på mig mycket mer nu än när jag bodde på landet. Då tog jag nästan alltid bilen till jobbet. Ibland cyklade jag, men det blev tungt med barn och väskor och med tiden alltför många barn för en cykel.
I trädgården har jag så mycket landsbygd jag behöver och ingen insyn har vi heller när vi sitter på baksidan. Det jag saknar ibland är mörkret på kvällarna. Stjärnhimlen syns inte så bra där vi bor nu.
Avsaknad av samhällsservice kan jag ta, det får man acceptera. Och jag vill betona att jag har inget emot livsvillkoren på landet, jag accepterar det som det är fullt ut och älskar att bo på landet ändå. Tystnaden, mörkret och naturen uppväger allt som är besvärligt.
Men man ska inte tro att livet på landet är bara idylliskt, vilket man kanske kan göra om man läser Land, Lantliv och andra livsstilsmagasin som ger en bild av landsbygden. De allra flesta lever inte sådana liv som det framgår där, det är jag ganska övertygad om.
Jo, jag vet att du älskar ditt lantliv, Eva. Du klagar inte, strävar på. Det är helt andra människor jag haft diskussion med som verkar tycka de ska ha lika bra service och lika möjligheter som i sta´n, men det tycker jag är en omöjlighet. Det är två helt olika levnadssätt. Antingen får man ”gilla läget” eller flytta. För den sakens skull tycker jag inte det är OK att dra bort all service från landsbygden, men man måste kanske tänka i andra banor.