Detta är mitt första barnbarn. Han heter Ivan och har nu hunnit bli åtta månader. Bilden tog jag den 13 oktober hemma hos oss, när sonen kom hem och hälsade på med sin lilla familj.
Ivan ligger på ett täcke som min farmor har sytt för hand för många många år sedan. När vet jag inte, men troligen innan jag fanns. Mellan Ivan och min farmor Gerda är det fyra generationer: Ivan, min son, jag, min pappa och så farmor. Farmors föräldrar hann jag aldrig träffa men min pappa växte upp med sin morfar Kristoffer hemma på gården och har fortfarande levande minnen av honom. Min pappa har ännu inte träffat Ivan, men kanske kommer han att göra det till sommaren.
Min farmor föddes 1889 och levde till 1982, så jag hann träffa henne en hel del och minns henne mycket väl. Som du ser på bilden var hon en mycket stilig ung kvinna. Visst kan man också se likheter mellan henne och Ivan?
Farmors far Kristoffer dog 1947 och var då 97 år gammal. Frågan är hur långt liv lille Ivan kommer att få. Om han lever in på 2100-talet, när alla vi andra som nu finns i hans familj rimligtvis är borta.
När min farmor gått bort 1982 delades kvarlåtenskapen mellan min pappa och hans syskon. Pappa fick bland annat täcket och ett litet skrivbord som farmor och farfar haft i sovrummet. Mina föräldrar behöll en del saker och delade upp resten mellan oss barn. Täcket och skrivbordet föll på min lott. Skrivbordet har gått vidare till Ivans pappa och står nu i deras lägenhet i Stockholm.
Täcket som min farmor sytt är ganska tungt, lite för tungt för att ha på sig när man sover tycker jag. Därför har det mest kommit till användning för småbarn att ligga på. Först mina egna söner och nu mitt första barnbarn.
2013 blev ett år när generationerna knyts ihop.
Ivans födelse är den stora höjdpunkten under det år som gått. Det största som hänt mig sedan hans pappa och hans farbror föddes på 80-talet. Ivan är en klart lysande stjärna på min himmel. Snart föds en stjärna till när nästa barnbarn kommer till våren. Dubbel lycka, och nästa års stora höjdpunkt.
En annan höjdpunkt under året var att träffa mina avlägsna amerikanska släktingar när de besökte Sverige i början av juni. Det blev ett tillfälle att även möta andra släktingar här hemma, och som jag tidigare knappt kände till. Några generationer bakåt kommer vi från samma människor. Kanske kommer Ivan en dag långt in i framtiden att träffa efterlevande till mina kusiner, som då är hans avlägsna släktingar.
2013 blev också ett positivt år på andra sätt. Äntligen fick jag skriva boken om min förre arbetskamrat Tor Wiklund och hans bilder. Och jag har skrivit och gett ut en egen bok för släktforskare och som visade sig bli en succé. Att andra läser det jag skriver och uppskattar det är en fantastiskt fin belöning.
På sorgesidan 2013 står de släktingar och andra i min närhet som lämnat jordelivet under året.