Här om dagen hittade jag en gammal deckare när jag rotade i bokhyllan efter en annan bok. Deckaren heter Brottet som kom bort och är Bunny Ragnerstams debut. Den är skriven 1972 och utgiven i pocket 1977. Sedan dess har Bunny Ragnerstam varit verksam som författare på heltid och skrivit många böcker, bland annat historiska krönikor och romaner i historisk miljö.
Kanske har jag läst någon av hans böcker på 70-talet, men minns inte nu. Jag vill i alla fall läsa mer av honom.
Den här boken är både en spännande deckare och idag en ren nostalgitripp och tillbakablick i samtidshistorien. 1972, det är ju mer än 40 år sedan, men min nutid då. Då var jag nyss vuxen och kan identifiera mig med de ungdomar som beskrivs i boken.
Brottet är ett inbrott och misshandel av en nattvakt på en industri i den fiktiva landsbygdsstaden Helgestad i norra Skåne. Hjältarna i den här deckaren är den unge lokalredaktören Staffan Ek och den frilansande fotografen Fredrik Bloom. De verkar i ett samhälle som var ganska annorlunda mot idag, och med andra arbetsvillkor.
Då, när boken skrevs, styrdes Grekland av en fascistisk militärjunta, Rhodesia var ett apartheidland med Båstadskravallerna som följd i Sverige och vänsterrörelsen var aktiv. Det är viktiga tidsmarkörer i den här historien.
I samband med inbrottet på elfabriken Helab uppdagas att företagets nya stororder till Frankrike egentligen handlar om att tillverka eldetaljer som ska användas vid tortyr i grekiska fängelser, via ett franskt bulvanföretag. Boken handlar om konflikten mellan att ta avstånd från detta och att behålla jobben i Sverige.
Den här boken skrevs på den tiden när deckare och samhällskritik var synonymt, till exempel som hos Sjöwall-Wahlöö.
Nostalgitrippen består av beskrivningarna av lokalredaktörens arbetsvardag. Själv började jag i tidningsbranschen 1980, men det mesta var sig likt då så som det beskrivs 1972. Teleprintern och en gammal Halda är de viktigaste arbetsredskapen, telefotosändare och sidskisser är andra begrepp som inte längre används. Det här känner alla journalister i min generation igen, men knappast de yngre.
Halda var den mest förekommande modellen av skrivmaskin på redaktionerna, robust och skogsgrön till färgen. En riktig trotjänare på redaktionerna.
En teleprinter var en maskin som kunde skicka text via en hålremsa på telenätet, från lokalredaktionerna till huvudredaktionerna, eller från TT ut till tidningarna. Det här var före faxens tid. Det fanns gamla erfarna redaktörer som kunde läsa texten direkt från hålremsan.
På en telefotosändare satte du fast papperskopian av bilden runt en trumma och så skickades den via telenätet till huvudredaktionen där en bild skrevs ut i en skrivare.
Sidskisser var skisser som redigerarna gjorde på papper för varje enskild tidningssida. En sådan visade var på sidan olika artiklar skulle placeras, liksom bilderna, hur stora rubrikerna skulle vara och så vidare. Skissen lämnades till grafikerna som monterade innehållet på sidorna efter skisserna. Det här var framför allt på blytiden, när bilder trycktes från klichéer och text göts i bly. Men det fortsatte långt in i den digitala åldern på 80-talet, delvis in i 90-talet. På tidningarna slöts avtal om hur mycket journalisterna själva skulle få göra och vad grafikerna skulle göra. Digitaliseringen tog död på grafikeryrket, men dödskampen var lång.
