Boken om en morfar

Gustav Fridolin - Adlibris

Gustav Fridolin har skrivit en fin och kärleksfull hyllning till sin morfar, med samma namn. När jag nu läst den tänker jag att han inte är en politiker som skrivit en bok, utan en författare som också är politiker.

Gustav Fridolin är en verkligt god berättare, med ett levande och lättläst språk och en berättelse som är både enkel och komplicerad på samma gång, och som talar direkt till hjärtat hos läsaren. Det är jag övertygad om.

Vi ska komma ihåg att det är en roman, även om den handlar om en människa som funntis och levt. En roman är det därför att han ger oss en bild av sin morfars liv som han aldrig kan veta om den verkligen stämmer. Men det spelar ingen roll, för det är inte fakta om hans morfar som är det viktiga här utan just den bild han förmedlar.

Gustav Fridolin skriver om sin morfar att denne föddes ”…i ett land och dog i ett annat.” Med det menar han att det Sverige som var då, när hans morfar växte upp på 20- och 30-talet, det fanns inte längre när morfadern slutade sina dagar på 2000-talet. Gustav Fridolin den äldre är ett i högsta grad levande exempel på hur det gamla Sverige förvandlats till det nya, på gott och ont. Han kom från ett fattigt hem i Göinge där han växte upp med sin farmor och farfar, en fattigdom som många nog idag har svårt att föreställa sig. Men då var fattigdomen utbredd och synlig. Idag är den mer dold.

Morfar Gustav Fridolin får arbete i affär, blir expedit i en herrekipering i Malmö och kan till slut ta över en sådana affär i Vittsjö utanför Hässleholm. Där växer den unge Gustav Fridolin upp och tillbringar mycket tid med morfar.

Det här är en bok som jag är övertygad om att många släktforskare önskar sig kunna skriva om sina tidigare generationer. Att gjuta liv i de människoöden man så väl känner, och samtidigt inte känner. Vi kan veta mycket om en människas yttre liv, det vi kallar fakta, men kanske aldrig helt förstå en annans inre liv, oavsett hur meddelsamma de är.

Detta är en klart läsvärd bok.

Andra bloggar om:

Veden är under tak

ved20140421B

Den 20 april fick vi levererat ett lass på 15 kubikmeter blandad pannved. Bonden vi köper det av tippar av det framför våra vedskjul på en kvart. Sedan är det bara för mig att få in veden under tak.

ved20140625A

Nu är det gjort. Ikväll, drygt två månader efter leveransen, blev jag klar.

Så lång tid brukar det inte ta, kanske på snarare en månad. Men jag har haft så mycket att göra i vår så jag har inte hunnit. Och veden tar inte skada av att ligga på backen ett tag.

Min ambition var att få in veden före midsommar. Jag har lärt mig att det ska vara så, för sedan torkar den inte. Man ska floa veden före midsommar, så sa man förr. Jag tror att den fortsätter torka oavsett var den ligger och om det inte regnar på den.

Det som är viktigt är att det kan blåsa rakt igenom ett vedskjul, för vinden torkar veden. Hos oss kan den verkligen göra det. Vi har byggt våra vedskjul av lastpallar och spillvirke, och lagt presenningar som tak. Det fungerar bra även om det är fult. När vi kom hit fanns inget vedskjul alls, förre hyresgästen hade haft en presenning på sin ved, som hon fått tippad ovanpå lastpallar. Det fungerade säkert bra det också.

Lastpallar är bra till mycket.

ved20140625B

Den sista veden jag staplade idag blev väldigt ojämn för det var de sista vedträna som är små och i lite olika längder. Men brinna lär de göra ändå.

potatis25juni

Jag har också skördat årets första färskpotatis i mitt potatisland idag. Det är den röda och extremt goda Silla från Skurebo. Den är en riktig delikatess, med lite smör och salt till.

 

Flädern blommar

När flädern blommar gör jag fläderdricka. Det har jag nog gjort nästan varje år sedan jag började på 80-talet. Den brukar blomma ungefär vid månadsskiftet juni/juli men i år är allting så tidigt så den blommade redan förra veckan.

fleder1
Flädermarmelad till vänster, fläderdricka till höger.

I torsdags satte jag en sats fläderdricka som jag silat av idag. Vill du veta hur man gör fläderdricka finns ett utförligt recept i ett tidigare blogginlägg.

Fläderdricka är som saft, man späder den med 5-6 delar. Gärna med vatten, men vitt vin blir också gott om man vill ha en drink.

Första satsen i år gjorde jag med rabarber. Jag använder det vanliga receptet men har också i några deciliter skuren rabarber. Rabarber passar bra ihop med fläder.

När jag silat av saften kokade jag marmelad på resterna. Enligt alla recept jag sett kokar man den på citronen och inte på blommorna, men jag tog med lite blommor och all rabarber. På en sats fläderdricka (på 1,5 liter vatten) ska man till marmeladkoket ta en dl outspädd dricka och en dl syltsocker. Det har jag modifierat lite för jag vill ha marmeladen lite besk.

fledermarmelad
Koka flädermarmeladen minst 10 minuter.

Mitt marmeladrecept blev så här:

Citron, rabarber och lite av blommorna från en drickasats
3 dl outspädd fläderdricka
2 dl syltsocker
Skär citronen i mindre bitar eller hacka den. Vill du ha med blommor skär du av dem från stjälkarna först. Jag tog ungefär hälften av blommorna från drickasatsen.
Koka allt kraftigt i 10 minuter.
Gör marmeladprovet, dvs sätt en liten tallrik i kylen i förväg, häll upp en tesked marmelad på tallriken och sätt in den i kylen, kolla om den stelnar när den kallnat. Stelnar den inte, så koka lite till.

Marmeladen blev precis så besk jag ville ha den, ungefär som engelsk bitter marmelad.

Sedan satte jag en ny sats med fläderdricka, nu med jordgubbar som smaktillsats. Sådan gjorde jag för första gången förra sommaren, och den blev omtyckt.

fleder2
I nästa vecka blir det fläderdricka med lite jordgubbssmak.

Englands 1500-tal

Nu har jag läst den prisbelönta Wolf Hall av Hilary Mantel. Och jag är nog nästan lika såld på denna som de flesta andra som läst den. Kanske i pratigaste laget ibland, men man kommer verkligen in i den här världen vid Henrik XIII:s hov i England på 1530-talet.

Det är Thomas Cromwell som är huvudpersonen, inte att förväxla med hans systers barnbarnsbarn Oliver Cromwell, som nog är mer känd. Thomas Cromwells far var smed i Putney, då en by utanför London (om nu boken stämmer, men det gör den nog) och blev genom utbildning, tur och skicklighet till slut kungens högra hand och viktigaste minister. Han var medagerande vid några av kungens många äktenskap, men föll till slut och avrättades.

Allt bygger på kända historiska fakta, ändå är det både spännande och mycket intressant. Klart läsvärd!

Det värsta är bara alla döda, alla som avrättas, och de vedervärdiga avrättningsmetoderna. Obegripligt med vår människosyn idag.

Nu väntar jag på att del två ska komma i svensk pocket. En tredje och avslutande del är gå gång.

Kättingsmederna i Gunnebo

För exakt 250 år sedan las grunden till Gunnebo som det är i dag. Den 6 juni 1764 undertecknades privilegiebrevet som gav rådmannen Hans Hultman rätten att anlägga en hammarsmedja på Hofgårdens mark.

Då var det inte någon nationaldag som idag.

För några år sedan, när jag fortfarande var anställd på VT, fick jag besök av Herbert Hallberg från Gunnebo som ville att vi skulle publicera en bild på en grupp kättingsmeder i Gunnebo, fotograferade den 16 maj 1894. Hans farfar är med bland de 13 ynglingarna. En del av dem är bara barn, ännu inte fyllda 15 år.

1894

Kättingsmeder i Gunnebo 1894. Från vänster Carl Johansson, 17 år, Herman Pettersson, 18 år, Oskar Andersson, 16 år, Ernst Carlsson, 22 år, Ernst Appelqvist, 27 år, Edvin Pettersson, 15 år, Algot Hallgren, 20 år, Carl Svensson, 17 år, Carl Hallberg, 20 år, Gustaf Johansson, 15 år, Johan Carlsson, 24 år, Henrik Pettersson, 16 år, och Otto Wigren, 22 år.

Jag greps av bilden, av ansiktena och allvaret hos de 13 pojkarna och unga männen. Säkert har du sett bilden, den har publicerats flera gånger i VT, bland annat här. Sedan dess har jag letat upp vilka de var, var de kom ifrån och vart de tog vägen, de där unga kättingsmederna från en annan tid.

Läs om dem på min sida om Gunnebo här.

Där kan du också läsa mer om brukets historia. Jag har samlat ihop en hel del bilder där, bland annat från 1939 års jubileumsbok, och som kanske är intressanta för dem som gillar hembygdshistoria.

Herbert Hallberg gick bort i vintras. Han skulle ha fyllt 88 år för några veckor sedan. Jag är oändligt tacksam att han satte mig på det här spåret. Det har berikat mitt liv att få lära mig så mycket om brukets och kättingsmederna.

Min förra krönika i VT handlade också om Gunnebo och brukshistoria.

Trots att Gunnebo nu fyller 250 år är det ett ungt bruk om man jämför med Överum och Ankarsrum, där bruken är hundra år äldre. De startades av valloner på 1600-talet. Alla bruk i Sverige är inte vallonbruk.

Men chef nummer tre i Gunnebo bruks historia var en vallonättling, så vallonerna var inte långt borta. När rådman Hultman dog 1776 tog sonen Lars över och när han dog 1798 blev det hans änka, vallonmättlingen Sara du Bois, som fick leda bruket. Då var hon 34 år, och hon var kvar på sin post i flera decennier.

Det finns fler kvinnor som ägt och drivit bruk, det har jag läst om. Men särskilt vanligt var det inte. Vad jag vet är Sara du Bois den enda kvinnan som drivit Gunnebo bruk.

Idag kan vi fira både nationaldag och brukets jubileum, den som känner för det. Det gör i alla fall jag.

Det här inlägget är korspostat från min VT-blogg, eftersom jag vill ha det kvar på min egen domän.

Nu är det slut

bakelse
Examensbakelse på Ädelfors folkhögskola idag.

I slutet av oktober 2010 hade jag ett samtal med min dåvarande chef på tidningen om att jag ville göra något annat, och därför eventuellt vara tjänstledig. Riktigt vad visste jag inte, men efter då 16 år på tidningen ville jag vidga vyerna. Nästa dag frågade en kollega om jag kunde tänka mig att bli webblärare på Ädelfors folkhögskolas journalistubildning. Hon var tidigare elev och hade fått frågan från sin förra lärare.

Det var precis vad jag väntade på och snart blev det bestämt. Jag skulle vara tjänstledig några månader och se hur det utvecklades. Lärarjobbet där var bara ett par dagar i veckan, så resten av tiden skulle jag studera och vara ledig.

Ett par dagar före min första dag på skolan bröt jag benet, så det dröjde till vårterminsstarten 2011 innan jag kunde börja. Sedan har det rullat på. I slutet av november förra året hade jag min sista lektion med den nuvarande avgångsklassen. Större delen av vårterminen har de varit på praktik och jobbat med sina examensarbeten. I dag var det examen.

Karlsborg
Sista klassen, som tog examen idag. Bilden är från vår resa till Karlsborg i maj förra året.

Fyra klasser och tre och ett halvt år senare blev det den sista examen på utbildningen i dag, för nu läggs den ner. För ett och ett halvt år sedan kom beskedet, när de sista eleverna gick i ettan. Orsaken till nedläggningen är både skolans ekonomi och minskande antal sökande.

I går kväll hade vi avskedsmiddag och i dag examensfirande. Men det blev mer sorg och griftetal än examensglädje, även om vi önskade eleverna lycka till.

Det är sorgligt att allt var sista gången. Sista gången med elever, sista gången jag träffade mina roliga och trevliga kollegor på skolan, sista gången på gästhemmet.

Jag är tacksam och glad att jag fått undervisa så många ungdomar i mitt yrke, föra vidare kunskap och se dem växa. Det kommer jag att sakna. Och kollegorna.

Peter
Peter Fröberg, mångårig lärare på journalistlinjen, höll tal på examen. (Urusel bild, det vet jag, men talet var bra).

bok
Av vår chef, linjeföreståndaren Håkan Bengtsson, fick vi en fin bok som avskedsgåva. Tack!