Månad: juli 2014

Här får ni ett riktigt bra bo0ktips i sommarvärmen: ”Levande och döda i Winsford” av Håkan Nesser.

Han är en suverän berättare och förnekar sig inte den här gången heller. Det här är en bok som jag inte vill läsa klart för att jag vill ha den kvar, och ändå kan jag inte sluta läsa. Allt sedan jag upptäckte honom som författare för kanske 30 år sedan har jag gillat det han skriver. Alla böcker är inte de bästa, han har väl sina upp- och nedgångar som de flesta författare. Men den här är en av som är riktigt bra.

Det är svårt att skriva om den utan att avslöja för mycket.

Eftersom boken presenteras som en kriminalroman har ett brott begåtts, och en bit in i boken får vi veta att det rör sig om ett mord. Huvudpersonen är en svensk kvinna i medelåldern och som kallar sig Maria Anderson. I början av november kommer hon till den lilla engelska byn Winsford i Somerset. Hon utger sig för att vara författare som behöver skrivro en tid, skild sedan några år och med två vuxna barn. Sanningen är dock något annorlunda, och den nystas upp allt eftersom berättelsen fortskrider.

Brottet och den både överraskande och väntade upplösningen är historiens huvudspår på ett yttre plan. Men betydligt viktigare är frågorna om vad som formar en människa och styr hens handlingar. Boken är skriven i jagform, samtidigt som det känns som om det finns ytterligare en berättare som betraktar den här människan utifrån. Det är en känsla jag får under läsningen, att berättelsen har flera plan.

Maria Anderson är en uppenbart störd person men samtidigt sympatisk och som jag känner att jag kan ha förståelse för. Den situation hon hamnat i påverkar hela hennes liv, men det är också hennes liv och hennes personlighet som gör att hon försätts i sin speciella situation. Så tänker jag.

Det handlar om existensiella frågor, förklädda till intrigen i en deckare.  Mycket läsvärd!

Nästa deckare i sommar blev ”Känslan av död” skriven av Elly Griffiths. För mig är hon en helt ny bekantskap, köpt efter ett tips på Facebook, och jag är nöjd.

Den är lagom lång för att läsas på ett par dagar (284 sidor). Den har inte så många sidospår, egentligen bara två parallella spår och som jag utan att avslöja för mycket kan säga att de har med varandra att göra. Hur får ni läsa om själva.

Huvudpersonen är den rättsmedicinska arkeologen Ruth Galloway, drygt 40-årig nybliven mamma och singel. Hennes yrke är för mig helt nytt, och jag är inte helt säker på vad det innebär och om vi har liknande jobb i Sverige. På engelska heter det ”forensic archeology”, det ämnesområde som hon arbetar med på universitetet. Men hon samarbetar också med polisen.

Hon råkar upptäcka en döende museitjänsteman när hon anländer till ett museum där hon ska vara med om en öppning av en medeltida kista som hittats vid en utgrävning. Museet ägs av en privatperson inom adeln med anor tillbaka till den som antas ligga i kistan.

Allt utspelar sig i och omkring King’s Lynn i Norfolk i östra England. Viktiga ingredienser är också tro på det övernaturliga och new age-rörelsen. Men det stör inte, tvärtom.

Det här är en ganska småtrevlig historia, om nu en deckare kan vara det. Den är mycket brittisk, vilket jag uppskattar. Jag tror att jag kommer att läsa fler av hennes böcker så småningom.

Trots att jag gärna läser deckare blev jag besviken på Elizabeth George när jag nu läste hennes ”En lögn att lita på” (pocket 2013). 636 sidor, så jag tänkte mig mycket sommarläsning för pengarna när jag köpte den. Jag läste ut den, men på slutet med allt mindre entusiasm.

Det är säkert minst tio år sedan jag läst något av henne senast, och jag minns att jag då var lite trött på hennes böcker. Det finns ju så mycket inom deckargenren att välja på idag så vill man läsa deckare är det inte svårt att hitta något intressant.

Elizabeth George är ju en mycket hyllad deckarförfattare och kanske är det nästan som att svära i kyrkan att kritisera henne? Mitt intryck från den här boken är att den är alldeles för rörig med för många sidospår. Människorna känns ytliga och saknar delvis normala mänskliga känslor. Det är lite för skruvat och karaktärerna lite för arketypiska. Dessutom anar man nästan lite kryperi för överklassen.

Det finns naturligtvis en del bra i den här också, annars skulle jag nog slutat läsa. Det är alltid trevligt att läsa om England och engelska förhållanden, och ståndssamhället som nog lever kvar mer där än här.

Vi får se om det blir någon mer läsning av hennes deckare för min del.