Gotlandsdeckare

BlotDet har blivit populärt att skriva deckare som utspelar sig på Gotland, tror jag. En av de deckarförfattare som har anknytning till ön är Håkan Östlundh. Nu har jag läst den fjärde av hans Gotlandsdeckare, som heter ”Blot” och kom ut för några år sedan.

Det här är en sådan deckare där man redan från början ska förledas att tro att man genast förstår vem gärningsmannen är, men just därför också förstå att det inte är så. Sedan, långt in i boken, kan man börja ana upplösningen, efter fler villospår.

En sak jag gillar med den här boken är att författaren kommer in på hur olika det kan vara att växa upp som syskon i en och samma familj, att man kan ha en helt olik bild av föräldrarna och familjelivet. För så är det ju ofta i verkligheten.

Polisen Fredrik Broman och hans kollegor vid Visbypolisen utreder fallet. Det börjar med att en kvinna och en man hittas mördade i en rikemansvilla på södra Gotland. Snart visar det sig vara makan i ägarparet plus makens kusin som är döda. Maken är försvunnen. Paret har två vuxna barn. Vi får också från början veta att Fredrik Broman vid fallets slut är allvarligt skadad och förs med ambulanshelikopter till Karolinska sjukhuset i Stockholm. Mer än så ska jag nog inte berätta.

Jag tycker att den här deckaren är ganska bra. En aning lite väl stereotypa karaktärer, men inte så att det stör så mycket. Vissa av dem får jag inte riktigt grepp om. Historien är rejält spännande och ganska underhållande.

Hade det inte varit för att han skriver om Gotland hade jag nog inte uppmärksammat den här alls i den stora deckarfloden.

1940-talets Malmö

SetMattssonSet Mattsson är journalist och författare och har skrivit tre böcker om efterkrigstidens Malmö under andra halvan av 1940-talet. De två första som jag läst nu heter ”Ondskans pris” (del 1) och ”Svekets offer” (del 2). Båda två presenteras som deckare. Framför allt är de mycket intressanta och välskrivna skildringar av Sverige vid den här tiden. Nutidshistoriska skildringar ska vi nog kalla det. 70 år bakåt i tiden, det är historia.

I alla tre är det kriminalpolisen Douglas Palm som är huvudperson.

I den första handlar det om flyktingarna som kom från krigets Tyskland. I ett flyktingläger i Malmö dödas en polsk kvinna, ett svårutrett mord men som till slut får sin lösning.

I den andra boken ingår flera mord, till synes utan koppling till varandra. Men den finns, och vi anar den snart. Den här skulle jag nog inte kalla en deckare egentligen, snarare en spänningsroman. Men det spelar ingen roll för den stora behållningen är tidsskildringen. Här handlar det om kommunistskräcken och politiska motsättningar i Malmö och i Sverige.

Böckerna bygger uppenbarligen på en mycket stor arkivforskning från den här tidens Malmö och i mina ögon känns båda böckerna mycket autentiska. Berättelserna har många detaljer som blir viktiga tidsmarkörer men som också bidrar till att driva berättelsen framåt. Det är så här man kan ljuta liv i arkivdokument.

Set Mattsson har jämförts stilmässigt med Stieg Larsson, och lite åt det hållet kan jag hålla med om att böckerna lutar. Jag tycker att de ändå står i en klass för sig, och inte behöver jämföras med andra.

Det här är bra läsning för den som gillar historia och spänning. Jag gillar den detaljrika och ibland lite torra stilen.

Den tredje delen ska jag läsa när den kommer i pocket.

 

 

25 år har gått

Idag är det 25 år sedan Berlinmuren föll. 43 år och tre månader sedan den började byggas.

Den 10 augusti 1961 vaknade Berlins invånare till en stad delad i två stängda delar. Den hade delats upp redan efter andra världskrigets slut men de boende hade kunnat passera ganska fritt mellan Östberlin och Västberlin. Många bodde i öst och arbetade i väst. Över en natt blev inte detta längre möjligt. Familjer och släkter splittrades.

Det här vet vi sedan länge. Vi minns glädjescenerna när muren öppnades på kvällen den 9 november 1989. Vi har sett det igen och igen, vid tioårsjubileet, 20-årsjubileet, och återigen idag. Det är fortfarande lika gripande, sorg och glädje på samma gång. Sorg över 28 år instängda bakom järnridån. Glädje över den då nyvunna och överraskande friheten.

2008 besökte jag Berlin för första och hittills enda gången, och skrev om det här. Det var först då jag förstod vidden av vad muren inneburit. Jag blev verkligen gripen, och tänker ofta på detta.

mur1
I gatan kan man se var muren gick.

mur2
En mindre del av muren finns kvar i Berlin. Foto från 2008.

GudrunI slutet av 1960-talet, när jag var i tonåren, hade jag en brevvän i Östberlin. Hon hette Gudrun Schwanz och var jämnårig med mig. Vi brevväxlade nog i 3-4 år. Jag tror inte att jag har kvar hennes brev och minns inte i detalj vad hon skrev, men våra brev handlade nog mest om skolan och läxor, pojkar, familjen, vänner och utflykter. Jag minns inget anmärkningsvärt från breven, och inte att vi någonsin skrev något om politik. Förmodligen var hennes föräldrar goda kommunister, eftersom hon fick ha en utländsk brevvän.

Hon bodde väldigt nära Berlinmuren, bara några hundra meter ifrån gränsövergången Sonnenallee i södra utkanten av Berlin. Det visste jag inte då, men har sett det på Googlekartan. Hennes adress var Hallberger Zeile 8, en lång huslänga med lägenheter som ser ut att vara byggd på 50- eller 60-talet. Nu har jag så klart sökt efter henne på nätet men hittar henne inte. Förmodligen har hon inte kvar sitt gamla efternamn.

Sonnenalle1
Gudrun bodde i det långa grå huset. Vid den röda pricken till vänster fanns en gränsövergång i muren.

Berlin-Hallberger_Zeile
Huset vid Hallberger Zeile idag. Bild från Wikimedia Commons.

I förrgår gjorde jag en intervju med en kvinna i Gamleby, som flyttat hit från Tyskland, till en artikel i lördagens Västerviks-Tidningen. Hon växte upp och bodde i Östtyskland, strax utanför Berlin, och berättade nu om hur hon reagerade när muren föll i november 1989. Hon sa att hon då kände både glädje och oro, om det verkligen kunde stämma och vad detta skulle innebära för henne och hennes familj. För henne var livet i det gamla Östtyskland inte bara elände, det var också stabilitet och säkerhet, mindre kriminalitet och en viss trygghet.

Det är viktigt att komma ihåg att de där 28 åren också innebar ett vardagsliv för miljoner människor, år som inte bara kan raderas ut när Tyskland sedan återförenats. Om detta talas också i en dokumentär från Sveriges Television 1990.

Filemn Good bye Lenin utspelar sig i övergången från det gamla öst och väst till det nya enade Tyskland.