Idag är det 25 år sedan Berlinmuren föll. 43 år och tre månader sedan den började byggas.
Den 10 augusti 1961 vaknade Berlins invånare till en stad delad i två stängda delar. Den hade delats upp redan efter andra världskrigets slut men de boende hade kunnat passera ganska fritt mellan Östberlin och Västberlin. Många bodde i öst och arbetade i väst. Över en natt blev inte detta längre möjligt. Familjer och släkter splittrades.
Det här vet vi sedan länge. Vi minns glädjescenerna när muren öppnades på kvällen den 9 november 1989. Vi har sett det igen och igen, vid tioårsjubileet, 20-årsjubileet, och återigen idag. Det är fortfarande lika gripande, sorg och glädje på samma gång. Sorg över 28 år instängda bakom järnridån. Glädje över den då nyvunna och överraskande friheten.
2008 besökte jag Berlin för första och hittills enda gången, och skrev om det här. Det var först då jag förstod vidden av vad muren inneburit. Jag blev verkligen gripen, och tänker ofta på detta.
I gatan kan man se var muren gick.
En mindre del av muren finns kvar i Berlin. Foto från 2008.
I slutet av 1960-talet, när jag var i tonåren, hade jag en brevvän i Östberlin. Hon hette Gudrun Schwanz och var jämnårig med mig. Vi brevväxlade nog i 3-4 år. Jag tror inte att jag har kvar hennes brev och minns inte i detalj vad hon skrev, men våra brev handlade nog mest om skolan och läxor, pojkar, familjen, vänner och utflykter. Jag minns inget anmärkningsvärt från breven, och inte att vi någonsin skrev något om politik. Förmodligen var hennes föräldrar goda kommunister, eftersom hon fick ha en utländsk brevvän.
Hon bodde väldigt nära Berlinmuren, bara några hundra meter ifrån gränsövergången Sonnenallee i södra utkanten av Berlin. Det visste jag inte då, men har sett det på Googlekartan. Hennes adress var Hallberger Zeile 8, en lång huslänga med lägenheter som ser ut att vara byggd på 50- eller 60-talet. Nu har jag så klart sökt efter henne på nätet men hittar henne inte. Förmodligen har hon inte kvar sitt gamla efternamn.
Gudrun bodde i det långa grå huset. Vid den röda pricken till vänster fanns en gränsövergång i muren.
Huset vid Hallberger Zeile idag. Bild från Wikimedia Commons.
I förrgår gjorde jag en intervju med en kvinna i Gamleby, som flyttat hit från Tyskland, till en artikel i lördagens Västerviks-Tidningen. Hon växte upp och bodde i Östtyskland, strax utanför Berlin, och berättade nu om hur hon reagerade när muren föll i november 1989. Hon sa att hon då kände både glädje och oro, om det verkligen kunde stämma och vad detta skulle innebära för henne och hennes familj. För henne var livet i det gamla Östtyskland inte bara elände, det var också stabilitet och säkerhet, mindre kriminalitet och en viss trygghet.
Det är viktigt att komma ihåg att de där 28 åren också innebar ett vardagsliv för miljoner människor, år som inte bara kan raderas ut när Tyskland sedan återförenats. Om detta talas också i en dokumentär från Sveriges Television 1990.
Filemn Good bye Lenin utspelar sig i övergången från det gamla öst och väst till det nya enade Tyskland.