december 2014 – Tankarnas hotell

2014

Idag, i årets elfte timme, är det väl på sin plats att summera det år som nu gått.

Årets höjdpunkt för mig var förstås att få barnbarn nummer två, som föddes i mars och fick namnet Silke. Mitt första barnbarn Ivan hade då ännu inte hunnit fylla ett år, det dröjde drygt en månad till.

Dessa solstrålar i mitt liv! Jag blir varm i hjärtat när jag tänker på dem.

Förra nyårsafton berättade jag om Ivan och min farmors täcke. I somras var det Silkes tur att ligga på det täcke som min farmor sydde innan jag fanns:

Det är ett täcke som passar bra till små barn. Båda mina barnbarns fäder har också använt det.

Lilla Silke fick jag förmånen att fira jul ihop med. Ivan träffade jag senast för några veckor sedan. Då passade vi på att baka pepparkakor och lussekatter:

Trots att han var lite förkyld var han road av bakningen.

Ett år går så fort i ett barns liv. Silke som nu är nio och en halv månad är knappt en liten bäbis längre. Och hennes kusin Ivan är en pojke som lärt sig gå och har börjat på dagis.

I övrigt blev det ett ganska bra år för mig. Mycket jobb, men roligt och intressant. Det stora uppdraget för mig under året blev att göra Släktforskarnas årsbok. Inte att skriva i den utan att vara redaktör för den, dvs få ihop själva boken av andras bidrag. Den stora utmaningen var att göra layout och jobba med Indesign igen. Det är verkligen en arbetsuppgift som jag gillar.

I höst har jag arbetat med flera släktforskningsuppdrag. Det är sååå intressant! Tänk att få arbeta med det som är bland det roligaste jag vet, det är en förmån.

Den varma sommaren, stor svampskörd i höst och mycket vedhuggning har bidragit till att göra 2014 till ett ganska bra år för mig personligen. Jag har inte saknat inslag av sorg och tråkigheter, men glädjen i mina barnbarn överskuggar allt. Oron för deras framtid försöker jag också skjuta undan och bara tänka på glädjen.

Läs Sara Lövestam!

Sara Lövestam har skrivit romanen ”Tillbaka till henne”. Det är en bok som tilltalar mig väldigt mycket, framför allt för att det är en så bra historia, och ganska annorlunda.

I berättelsen överbryggar hon tid och rum. Det handlar dels om en kvinnas liv vid förra sekelskiftet, dels om en nutida kvinna som får upp spåret efter den tidigare.

Hanna är en ung kvinna i dag, hon bor i Stockholm. På ett till synes slumpmässigt sätt råkar hon få ett par glasögon, en linjal, ett par skor och en brosch. Alla sakerna är gamla och vi som läser boken förstår snart hur de hänger ihop. För Hanna tar det längre tid. Sakerna påverkar henne och hon börjar leta efter varifrån de kommer. Till slut hittar hon den som ägt föremålen före henne.

Parallellt följer vi historien om Signe som är småskollärarinna i Tierp i början av 1900-talet. Hon är en av många kvinnor som kämpar för rösträtten i det dåtida Sverige.

Sara Lövestam får ihop den här historien till en fin helhet, och ger oss samtidigt en historielektion som är ren njutning att läsa. Nästan 600 sidor, och jag vill inte att boken ska ta slut. Man kommer människorna nära, men ser också deras roll i historien och samhället. Så bra skrivet!

”Tillbaka till henne” läste jag före jul, och var ganska uppfylld av den ett bra tag efteråt. Sedan blev det en deckare, men den blev en besvikelse.

Belinda Bauer är en brittisk deckarförfattare som fått mycket beröm för sina böcker. Det berömmet instämmer jag inte i. Kanske är det bara så att hennes upplägg inte passar mig. Hon gjorde stor succÃ© med sin debut ”Mörk jord”. Den jag läste nu är hennes andra bok, som heter ”Skuggsida”.

Historien utspelar sig i den lilla engelska byn Shipcott och polisen Jonas Holly är huvudperson. Flera personer mördas under en kort tid i januari, offren är alla gamla, sjuka eller handikappade på olika sätt. Snön faller och försätter byn i isolering. Morden utreds inte av bypolisen utan av av en grupp tillresta poliser från en motsvarighet till riksmordkommissionen, tror jag.

Den här deckaren var jag på väg att sluta läsa några gånger, men trodde det skulle bli bättre, och läste ut den.

Slutet känns ganska konstigt, lite snopet, men det kan jag ju inte berätta mer om. För mig känns boken mer som en parodi på en deckare än en seriöst syftande kriminalroman. Den har inte trovärdighet för mig. Även om de flesta deckare är skruvade och historierna inte särskilt sannolika så måste det ändå finnas någon slags trovärdighet för att jag som läsare ska ta dem på allvar.

Jul på Gotland

Att ett år redan gått sedan förra julen kändes nästan lite överrumplande när vi satt på färjan till Gotland dagen innan julafton. Förra årets resa känns som om det var så nyss. Och nu är vi redan hemma igen, efter en mycket fin jul med familj, släkt och vänner. Och lilla solstrålen själv, mitt andra och yngsta barnbarn.

Mitt första barnbarn träffade vi i advent, och träffar snart igen.

På juldagen gjorde vi en utflykt till Bungenäs söder om Fårösund. Vilket fantastiskt ställe! Solnedgången förstärkte upplevelsen.

1906 startade ett kalkbrott på Bungenäs och sedan har det varit ett militärt område som hört ihop med KA3, denÂ numera nedlagda kustartilleridivisionen i Fårösund. Innan dess var det en halvö med tegar som användes av gårdarna runt omkring, troligen som betesmark.

Läs mer i Rötterbloggen där jag skriver om Bungenäs historia och om dem som bodde där för cirka hundra år sedan.

Det är ett stort område som nu är naturreservat. Det får bebyggas men med stora restriktioner. Bland annat byggs det sommarhus i de gamla militära bunkrarna. Lämningarna från kalkbrottstiden finns kvar.

Den gamla matsalen är nu sommarrestaurang och ett mindre hotell.

Huset till vänster är gamla Konsum. Tänk att det fanns en affär här en gång i tiden. Det bodde en hel del folk här under den första tiden med kalkbrottet, på höger sida om de här husen ska arbetarbostäderna ha legat.

Midvinterljuset är magiskt.

Min mamma

Idag skulle min mamma ha fyllt 90 år, om hon levt. Det gör hon inte.

Mamma dog den 10 augusti 2009 i leukemi. Fem år har gått fort. Och 90 år har också gått fort. Nästan ett sekel.

Jag tänker ofta på min mamma, och särskilt idag. Om hon levt, hur hade hon haft det då? Troligen varit lika pigg och tankeklar som sin storasyster, som fyllde 92 i somras, och som sin storebror som blev 91 en månad senare. Mamma var nummer tre i en syskonskara på till slut tretton barn. Men de var aldrig mer än tolv syskon samtidigt i familjen. En av mammas yngre bröder dog som barn, innan yngsta systern föddes.

Mamma med sina fyra äldsta syskon. Det måste vara sommaren 1929. Mamma sitter i mitten.

Tio år senare, 1939. Mamma står i mitten i den bakre raden. Nu är hon 15 år och har nio syskon.

Givetvis var mammas uppväxt mycket annorlunda än min 30 år senare, precis som mina barns skiljer sig väsentligt från min. Det var säkert också skillnad på att vara född 1924 och en av de äldsta syskonen jämfört med att vara född i början av 40-talet, som de yngsta syskonen.

När jag var barn berättade mamma ibland om sin barndom. Spridda minnen av det hon varit med om, och det kändes väldigt länge sedan och avlägset för mig då, fast det bara var 30 år tidigare. Det försöker jag komma ihåg när jag själv pratar med mina barn om hur det var när de var små, med ungefär lika långt tidsperspektiv.

Min mamma var en ganska sträng mamma, det är min upplevelse. Jag har bara bröder, och kanske är det annorlunda för dem. Dessutom är jag i mitten, med både äldre och yngre bröder. Så klart hade mamma förändrats från när hon fick sina första barn 1948 och 1949, tills min yngste bror föddes i början av 60-talet. Hon var bara 22 år när hon gifte sig med pappa, och 23 när hon blev mamma. Själv kände jag mig knappast mogen för att få barn förrän jag var uppåt 30.

Min mamma var djupt religiös. Kanske är det därför jag upplevde henne som en ganska sträng mamma. Inte alltid förstås, men den starka gudstron präglade hennes liv. Numera, sedan jag släktforskat och lärt mig mer om min egen släkt, så vet jag att jag kommer från en släkt med stark religiositet och att min morfars far var en religiös grubblare. Säkert inte så ovanligt, framför allt inte i äldre tider.

Min mamma var också en mycket familjekär person. När jag tänker på henne så är det också på mormor och morfar och alla mina mostrar, morbröder och kusiner som alltid funnits i mitt liv, allra mest under min uppväxt. Hennes föräldrar och syskon betydde alltid mycket för henne, och de träffades ofta. En kort tid innan mamma gick bort, när jag besökte henne på sjukhuset och hon visste att slutet väntade, då sa hon till mig att hon var särskilt glad över att hon var sams med alla sina syskon.

Min pappa lever fortfarande och bor kvar i deras tidigare gemensamma hem, en villa på västkusten. Av mammas tolv syskon har tre avlidit, men nio lever fortfarande, och det är jag så tacksam för.

Jag har visst glömt att berätta vad mamma hette. För mig är och förblir hon bara mamma. Hon hette Gertrud Dahlberg tills hon gifte sig och bytte efternamn till Johansson.

Skolfoto från sjätte klass tror jag, så det bör vara från 1936. Mamma står näst längst till höger i den bortre raden, och vi var väldigt lika i samma ålder. Det här har jag fotograferat av lite hastigt för flera år sedan, därför är det snett. Jag ska scanna in det.

November 1947. Mamma sydde sin brudklänning själv och jag har den idag. Den är av gult siden. Mamma var väldigt smal då. När jag gifte mig hade jag den inte, för då var jag höggravid, men jag hade nog ändå inte gått i den.

Vintern 1955, kanske i februari. Det är jag som sitter på armen och mina två äldre bröder som står bredvid. I det huset bodde vi 1952-1958. Jag minns den kjolen mamma har på sig, jag tror att hon hade den i många år. Den var gul- och brunrutig i ylle, om det är den jag tror.

Mamma och jag hos mig i Kalmar någon gång i slutet av 70-talet, kanske 1977 eller 1978.

Några månader efter att mamma lämnat oss var jag hemma hos pappa och var i matkällaren för att hämta något. Året innan hade mamma varit pigg och tagit hand om skörden i trädgården som vanligt. Hennes ordning på hyllorna bestod men bären var uppätna. Bilden tog jag med mobilen i källarljus, dvs ganska mörkt, därav den dåliga kvaliteten.