Sara Lövestam har skrivit romanen ”Tillbaka till henne”. Det är en bok som tilltalar mig väldigt mycket, framför allt för att det är en så bra historia, och ganska annorlunda.
I berättelsen överbryggar hon tid och rum. Det handlar dels om en kvinnas liv vid förra sekelskiftet, dels om en nutida kvinna som får upp spåret efter den tidigare.
Hanna är en ung kvinna i dag, hon bor i Stockholm. På ett till synes slumpmässigt sätt råkar hon få ett par glasögon, en linjal, ett par skor och en brosch. Alla sakerna är gamla och vi som läser boken förstår snart hur de hänger ihop. För Hanna tar det längre tid. Sakerna påverkar henne och hon börjar leta efter varifrån de kommer. Till slut hittar hon den som ägt föremålen före henne.
Parallellt följer vi historien om Signe som är småskollärarinna i Tierp i början av 1900-talet. Hon är en av många kvinnor som kämpar för rösträtten i det dåtida Sverige.
Sara Lövestam får ihop den här historien till en fin helhet, och ger oss samtidigt en historielektion som är ren njutning att läsa. Nästan 600 sidor, och jag vill inte att boken ska ta slut. Man kommer människorna nära, men ser också deras roll i historien och samhället. Så bra skrivet!
”Tillbaka till henne” läste jag före jul, och var ganska uppfylld av den ett bra tag efteråt. Sedan blev det en deckare, men den blev en besvikelse.
Belinda Bauer är en brittisk deckarförfattare som fått mycket beröm för sina böcker. Det berömmet instämmer jag inte i. Kanske är det bara så att hennes upplägg inte passar mig. Hon gjorde stor succé med sin debut ”Mörk jord”. Den jag läste nu är hennes andra bok, som heter ”Skuggsida”.
Historien utspelar sig i den lilla engelska byn Shipcott och polisen Jonas Holly är huvudperson. Flera personer mördas under en kort tid i januari, offren är alla gamla, sjuka eller handikappade på olika sätt. Snön faller och försätter byn i isolering. Morden utreds inte av bypolisen utan av av en grupp tillresta poliser från en motsvarighet till riksmordkommissionen, tror jag.
Den här deckaren var jag på väg att sluta läsa några gånger, men trodde det skulle bli bättre, och läste ut den.
Slutet känns ganska konstigt, lite snopet, men det kan jag ju inte berätta mer om. För mig känns boken mer som en parodi på en deckare än en seriöst syftande kriminalroman. Den har inte trovärdighet för mig. Även om de flesta deckare är skruvade och historierna inte särskilt sannolika så måste det ändå finnas någon slags trovärdighet för att jag som läsare ska ta dem på allvar.