februari 2015 – Tankarnas hotell

Rösten från 1928

Här kan ni lyssna på en inspelning från den 21 september 1928. Det är operasångerskan Sarah Jane Layton Walker Cahier som sjunger. Hon bodde då med maken Charles Cahier på Helgerums slott, några hundra meter härifrån. Det är ganska mäktigt att höra en röst från 1928, rösten av en kvinna jag läst och skrivit om många gånger, men förstås aldrig träffat. Hon dog några år innan jag föddes.

CahierWikipedia — Madame Cahier fotograferad i Lund 1916. Bild från Wikimedia Commons.

Madame Cahier och hennes make köpte slottet 1925. Då styckades slottet och slottsparken av från det stora Helgerumsgodset. Godset köptes av Knut och Alma Nelson som bodde i det hus där vi nu bor. Slottet fick fem hektar egen mark.

Makarna Cahier bodde i USA. Charles Cahier var svensk och hette från början Gottfrid Carlsson. I Västrums församlingsbok står det ”Gottfrid Emanuel Charles Cahier, slottsägare”. Sarah Jane Layton Walker kom från Nashville i USA men arbetade som operasångerska i Europa. I Sverige blev hon kunglig hovsångerska och fick svenskt medborgarskap. På Helgerum står de som inflyttade den 16 juli 1927. 1940 donerades slottetÂ till Stim. Då hade makarna hunnit skilja sig 1935 och Madame Cahier, som hon kallades, var inte längre kvar.

Om de bodde här hela tiden veta jag inte, men de vara skrivna här ett antal år. Troligen hade de bostäder även på annat håll, kanske i någon europeisk huvudstad och i USA. När de kom hit hade de tre barn med sig, som står antecknade som ”mannens barn i föregående äktenskap”. De hette Carolus Sven Harald Cahier, Dagmar Emma Viktoria Cahier och Gustaf Adolf Cahier. Makarna Cahier hade gift sig 1905 och möjligen var barnen bådas barn men födda före äktenskapet. Dottern Emma var äldst, född 1896 i Wien, 1929 flyttade hon härifrån till Berlin. Gustaf Adolf var ett år yngre, också född i Wien, och ska ha kommit hit från USA men prästen har antecknat att han är ”inskriven på faderns uppgifter” så han kanske aldrig bodde här. Två år senare är han utflyttad till USA. Yngst var Sven som föddes 1898 i Böhmen och han var fänrik i Kungliga Livgardet. Han återvände till Stockholm 1929. Alla barnen var ju vuxna men är ändå inskrivna vid samma inflyttning som sin far, eller möjligen båda föräldrarna.

Charles Cahier var född 1868 och Jane föddes 1875. Även för makarna har prästen noterat att de är ”inskrivna på mannens uppgifter”. Det innebär förmodligen att de inte hade några födelsebevis eller andra papper med sig och visade upp, utan att det är deras egna muntliga uppgifter som ligger till grund för kyrkobokföringen. De var ju slottsägare och på den tiden var nog deras ord förmer än den vanliga torparens, som alltid avkrävdes prästbetyg.

Manne HofrÃ©n skriver i sin Helgerumsbok om makarna Cahier: ”Här på Helgerum fann madame Cahier och hennes make en tillflyktsort efter sitt sinne”. Han berättar också att de samlade omkring sig betydande sångkonstnärer från hela världen.

Det verkar som om det är Jane som är den tongivande i paret, inte bara som sångerska. Maken ska ha varit hennes impressario i Sverige, alltså hennes manager enligt nutida vokabulär. De passar väl in i Helgerums historia, som varit ett kvinnornas slott. När de flyttade hit var slottet i dåligt skick men de rustade upp det. Under deras tid brann mejeriet ner och det tänkte Charles bygga upp igen och göra till en annexbostad, men det blev aldrig gjort.

I Västrums hembygdsbok finns ett foto taget på kyrktrappan efter en ”bejublad konsert”. Något årtal finns inte angivet, men troligen är det från slutet av 1920-talet.

Här finns fler Youtubefilmer där Madame Cahier sjunger:

Och här:

Tack till min granne som uppmärksammade mig på detta!

Att hitta den rätta vägen

Igår gick vi till brevlådan för att hämta posten men kom inte hem förrän tre timmar senare, för vi tog en liten sväng i skogen. Det blev till slut en ganska stor sväng.

På landet finns det många spår kvar i landskapet från förr i tiden. I flera år har vi funderat på att leta oss fram på den gamla vägen som en gång gick från Helgerum till ett torp som hette Sjövik. Torpet finns med på den gamla generalstabskartan från 1883. På samma karta finns en liten fyrkant betydligt närmare vårt hus, i kanten av ett gärde som kallas Turkietgärdet. Kanske för att någon tyckt att det liknar Turkiet till formen.

Sjövik är den röda pricken till höger på kartan. Vi bor vid den blå pricken till vänster. Siffrorna 1 och 2 är samma som nr 1 och 2 på nästa karta. Vid nr 1 kan det ha funnits ett torp men vi vet inte vad det hette. Vid nr 2 gjorde vi en intressant upptäck, se längre ner.

Det här är den ekonomiska kartan från 1943, och den verkar vara ritad på en flygbild. (Klicka på den för att se den i större format.) Den svarta linjen till vänster är landsvägen som byggdes på 60-talet. Den är lite darrig för jag har ritat den på fri hand, och den fortsätter ut ur bilden till vänster. Den rödprickade linjen är den gamla vägen till Sjövik och som finns utritad på den här kartan. För att komma till Sjövik skulle vi ha fortsatt den rakt fram men vi vek av till höger där den grönprickade linjen börjar. Då kom vi ner till vattnet och trodde att vi var ungefär vid Sjövik. Den turkos prickade linjen visar hur vi sedan gick hem via Stenbo. Eftersom vi bara skulle gå till brevlådan hade vi ingen karta med oss, vilket vi borde ha haft.

Här är vi ungefär vid nr 1 på kartan. Här ska det alltså ha legat en byggnad, troligen ett torp, på 1800-talet. Kan det vara detta som är resterna efter torpet? Intill här finns någon slags skjutplats för jägarna. Bräderna är nog mer sentida rester. Jag vet inte vad detta torp kan ha hetat, om det ens var ett torp. Men det bodde mycket folk här på Helgerum på 1800-talet så det är inte orimligt. Jag har tittat i husförhörslängderna från mitten och slutet av 1800-talet men kan inte riktigt förstå vilket det skulle kunna vara. Kan det vara backstugan Lillsundet? Där bodde änkan Maja Lena Andersdotter och dottern Lovisa på 1850-talet. Torpet Sjövik, som också kallades Mattje, fick byta namn till Lillsundet på 1890-talet, så backstugan kanske låg i närheten av det. Och en stuga som heter Lillsundet borde väl ligga vid vatten?
Kan det vara Skyttetorpet? Där bodde en statarfamilj på 1850-talet. Det fanns också ett torp som hette Rosenvik, om det kan vara det? Kanske är det någon som vet mer om detta?

Vi hade först bara tänkt att gå hit för att se om vi gemensamt kunde se spår av det torp eller annat hus som ska ha legat här. Sedan ville jag visa maken att man kan se rester av den gamla vägbanken i kanten av Turkietgärdet och så började vi följa den.

Vägbanken är tydlig men det är länge sedan den användes som väg för det växer mycket sly och träd på den idag.

Turkietgärdet här är ett långsträckt gärde och mitt i löper ett rakt dike. Precis när man kommit in i skogen vid änden på gärdet går den gamla vägen på en fin gammal stenbro. Diket från gärdet verkar fortsätta in i skogen, det är nog ett par meter djupt och drygt en meter brett.

Det är lätt att se hur vägen fortsätter in i skogen.

Här har nog vägen använts en bra bit in på 1900-talet som traktorväg, det är tydliga spår och utdikat.

Plötsligt går vi rakt på resterna av en husgrund mitt i skogen. Det syns direkt att det inte är en gärdsgård. Detta är vid nr 2 på kartan och 1943 fanns huset intakt eftersom det är med på kartan. Det här måste ha varit en lada, kanske en hölada som stått för sig själv. Stubbkärr som syns på kartan nedanför ladan ser vi inte, förmodligen har det torkat ut, kanske genom dikning.

Husgrunden sträcker sig kanske 20-25 meter utmed den gamla vägen. Här står jag inne i ladan.

Efter ett par hundra meter är vi framme vid den södra änden av Flivikedalsgärdet, det långa gulmarkerade gärdet där vår väg övergår från röda till gröna prickar. För att komma till Sjövik skulle vi alltså ha gått rakt fram här men det visste vi inte, utan följde kanten åt höger i stället. Det såg ut som om det gått en väg här.

De här granarna är planterade någon gång på 1900-talet, tror jag. Kanske t o m efter den flygbild togs som är underlag för 1943 års karta, för då verkarÂ det vara ett öppet fält. granplanteringen är ungefär från där vi viker av åt höger tills man kommer fram till Nedre Mörkekärr, där fältet öppnar sig igen.

Tvärs igenom Flivikedalsfältet skär ett djupt och brett dike. Nästa gång får vi ta oss mer åt vänster och leta efter en övergång över diket.

Det finns ingen chans att ta sig över på den här hala spången. Två telefonstolpar och en planka ovanpå. Då får man ha extremt god balans.

Lämningar från någon gång på 1900-talet, förmodligen från dikesgrävningen.

Vi har tagit oss över diket på en bro i änden på gärdet och sedan gått tillbaka en bit, och så in i skogen (som den grönprickade linjen visar) där vi tror att den gamla vägen gått. Men här finns det ingen tydlig vägbank, utan det är mer som en bred stig. Efteråt har vi sett att det inte alls var den väg vi trodde här.

Här är det mer sankmark och vattenpölar.

Nu står vi vid Stenbovikens norra strand, vid nr 3 på kartan, fast vi trodde att vi skulle vara vid Sjövik. Men utsikten var fin och vårvattnet porlade i bäcken så det gick ingen nöd på oss. Det är Järö vi ser på andra sidan.

Vi förstod ganska snart att vi skulle kunna ta oss hem över Stenbogärdena. De ligger som på ett pärlband mellan Nedre Mörkekärr och landsvägen.

Nästan tre timmar tog det och 10 000 steg blev det på stegmätaren. Men det bästa var upplevelsen att ta sig fram i skogen och hitta spår av tidigare liv här och där. Det blir fler turer, och ganska snart ett mer seriöst försök att hitta till Sjövik, tror jag.

Tio år som bloggare

Idag har det gått tio år sedan jag började blogga. Det skedde den 19 februari 2005 och jag var tio år yngre. Varför har jag fortsatt? Kanske för att jag inte är en sådan som så lätt ger upp när jag föresatt mig något. Även om jag har en ofärdig stickning liggande sedan 1999…

De första åren bloggade jag mycket mer än idag, det kunde bli flera inlägg om dagen. Internet var visserligen inte så nytt längre, men ändå modernt och spännande och det var nog inte självklart att ”alla” publicerade sig på nätet då. Det här var ju före Facebooks tid (där jag gick med 2007) och bloggen var nog i början lite som statusuppdaterandet på Facebook idag. Fast längre.

Idag undrar jag om det är så många som läser bloggar, de kanske har spelat ut sin roll? Fast jag tänker att på min blogg har jag själv kontroll över vad jag skriver och har det kvar. På Facebook är det inte längre mitt och väldigt svårt att hitta tillbaka till vad jag skrivit, om jag skulle vilja det.

I början hade jag inget bloggverktyg utan bloggade på min hemsida som jag skapade med ett hemsidesprogram. Så här såg det ut då:

Ganska snart skaffade jag WordPress och har fortsatt använda det, även för andra hemsidor som jag administrerar. Då var WordPress inte så allmänt använt som idag. I början var det ganska krångligt med installationen och användningen men det har efterhand blivit lättare.

Drivkraften bakom bloggandet är väl att jag här kan få meddela världen vad just jag tänker och tycker. Mina blogginlägg här har alltid handlat om allt möjligt. I mitt andra blogginlägg 2005 skrev jag så här om min blogg: ”Varför är det så viktigt att ha en plats i universum? Här är i alla fall min plan att jag ska skriva om det som jag inte skriver i tidningen och inte heller i den nu pågående uppsatsen eller i kommande, utan allt annat.”

Jag tror också att bloggandet i allmänhet har förändrats på ungefär samma sätt som med mitt, att bloggar idag nog i allmänhet har längre inlägg än förr, och att många nischat sig inom olika ämnesområden. Själv har jag två bloggar om släktforskning (min egen och på VT) och bloggar även i samma ämne på Rötter.

Blir det tio år till med bloggen? Ingen aning, det återstår att se.

Mord på Yttre Hebriderna

Peter May är en författare och journalist från Glasgow som har skrivit en lång rad romaner och deckare men också manus till tv-serier. Hans senaste verk är en trilogi deckare från Yttre Hebriderna. Den första i serien heter ”Svarthuset” och för denna har han fått flera priser och nått stor uppskattning.

Han är en mycket erfaren och driven författare, boken är spännande och har intressanta karaktärer. Ändå fångas jag inte riktigt av den och irriterar mig på vissa delar.

Det handlar om Fin Macleod, kriminalpolis i Edinburgh. Han är född och uppväxt på norra spetsen av ön Lewis and Harris i Yttre Hebriderna men flyttade därifrån när han började läsa på universitetet i ungdomen. Det är 18 år sedan, och han närmar sig 40. Nu skickas han tillbaka till ön för att bistå i utredningen av ett mord på en gammal skolkamrat.

Författaren gör många återblickar till Fins barndom och uppväxt, och den tragik han upplevt rullas upp. Han blev föräldralös som åttaåring och växte upp hos en moster som inte heller lever längre.

Det jag gillar mest med den här boken är beskrivningen av miljöerna och kulturen på Yttre Hebriderna, det vävs hela tiden in i historien. Själva deckargåtan blir av sekundär betydelse, och spelar inte särskilt stor roll egentligen i boken. Så upplever jag det.

Det jag inte gillar är det ganska förutsägbara och klichÃ©artade slutet.

I texten påpekas många gånger att det gått 18 år sedan Fin senast var på ön. Och efter hand förstår jag varför det är så viktigt med just 18 år, och inte 15 eller 25. Ändå beskrivs det som om det vore ett mycket större tidsspann. Flera av de människor som 18 år tidigare var i yngre medelåldern beskrivs nu som gamla och orkeslösa. Även om det görs för att betona att det gått många år blir det inte trovärdigt. För jag tror inte att dagens människor på Yttre Hebriderna åldras så mycket snabbare än vi andra. Skulle det vara bara i ett fall så skulle det inte spela någon roll, men det sker genomgående.

Det finns också flera obesvarade frågor kvar efter läsningen, sådant som borde ha förklarats.

Kanske kommer jag att läsa även nästa bok i serien, för jag gillar hans beskrivning av Yttre Hebriderna, men det är tveksamt.

Spåren efter en farmor

Karin Edvall har skrivit en bok om sin farmor, ”Spåren efter Tora”. Det är en fin berättelse. Jag är ganska säker på att det handlar om hennes egen farmor även om det ska vara en roman. En del är kanske ändrat men jag känner igen en hel del från boken ”Gustafs resa” som handlar om hennes farfars far.

Den yttre ramen är Umeå på 60-talet. Flickan Katrin är liten, har ännu inte börjat skolan, och hennes farmor Tora är dagmamma åt henne. Sedan blir farmor sjuk och orkar till slut inte med uppdraget längre. Men bandet mellan Katrin och farmor är starkt.

Sedan är vi femton-tjugo år längre fram i Katrins liv. Hon läser på universitetet och hittar en ask med den döda farmor Toras efterlämnade brev och en del annat. Och fram stiger farmor i sin ungdom och som nygift med farfar Gunnar, han som dog så ung.

Karin Edvall har skrivit en fin berättelse, i den första delen ur ett barns perspektiv, och det känns äkta och rätt. Allt blir inte förklarat, precis som ett barn kan uppfatta omvärlden. Den senare delen är också gripande och rörande, och det är lätt att sätta sig in i de känslor som väller fram ur berättelsen. Mycket läsvärd.

Efter kalla kriget

Jo, den är ganska bra, den här deckaren. Spännande, med ett drivet språk och en, med lite god vilja, trovärdig handling. Den heter ”Väster om friheten” och är skriven av Thomas Engström. Prisbelönt som årets deckardebutant 2013.

Handlingen utspelar sig i Berlin en vecka i juli 2011. CIA:s platschef i Berlin, Clive Berner, drivet sitt eget lilla krig mot en tysk som han uppfattar som den amerikanska nationens fiende. Tysken är Lucien Gell som driver sajten Hydraleaks, någon slags variant av Wikileaks. Clive Berner anlitar den tidigare Stasiagenten Ludwig Licht, som också varit dubbelagent innan muren revs.

Berättelsen har ett högt drivet tempo som bidrar till spänningen. Thomas Engström är en cyniker, åtminstone i sitt sätt att berätta, vilket bidrar till att boken blir intressant, men till slut kanske på gränsen till för mycket cynism.

Med broddarna på

Den här isvintern är ett elände. Blankis, tö och så is igen efter en kall natt. Förra vintern var det också så här. Därför köpte jag mig i höstas ett par rejäla kängor med inbyggda broddar. Nu går det bra att gå.

Sådana här kängor är ganska dyra, de kostade 1700 kronor, och det är ganska mycket pengar att lägga på kängor jag i stort bara går i här hemma. Men detta ångrar jag inte alls, tvärtom. Jag är sååå glad att jag kostade på mig detta för de har verkligen kommit väl till pass.

Jag har dem när jag är ute på gården, när jag går på landsvägen och på skogsvägar. De är bekväma och varma, och har fler broddar än vad det normalt är på sådana man kan ta av och på. Framför allt känns de säkra. Jag kan gå på blankis utan problem. Någon gång har jag tappat fotfästet lite, men bara lite. I och med att jag känner mig säkrare går jag också bättre, spänner mig inte så mycket och därmed är risken för att halka och bryta benet mindre. Efter att jag bröt benet för fem år sedan har jag blivit ganska rädd för att det ska hända igen.

Hos oss har det varit blankis länge nu. Vi sandar förstås, så att det finns en sträng att gå på. Men sanden sjunker ner i isen när det töar och så fryser det på under natten och blir is ovanpå. Ibland kommer det lite snö igen, som smälter och blir is när det blir minusgrader.

Det är bekvämare att kunna gå överallt, särskilt när jag kör in ved med skottkärran ett par gånger i veckan. Då gäller det att hålla balansen och inte köra omkull så att vedtraven rasar.

De är ganska OK, faktiskt, även som kängor betraktade. I mocka, och ganska hög tantfaktor. Men OK. Och trygga.

Twin Peaks, Snoqualmie och Snohomish

I dag fick jag en liten aha-upplevelse. Eller vad man nu ska kalla det.

Jag läste om Snoqualmie där delar av inspelningen av Twin Peaks skedde. Det har jag säkert läst om tidigare, förmodligen när jag såg serien på tv år 2000, eller senare någon gång. Men det är först nu som jag vet mer om min egen släkt och kom på hur det hänger ihop.

För några veckor sedan letade jag fram en hel del nya uppgifter om min fars två morbröder Karl och John som emigrerade till Amerika 1909 och 1911. Läs om dem på Rötterbloggen.

De bodde båda två i många år i dessa trakter i norra delen av staten Washington, strax öster om Seattle. De bodde i Baring, Snohomish och Index och kanske på fler ställen som jag inte känner till. Dessa platser ligger tre-fyra mil från Snoqualmie. Snoqualmie ligger i King County, det county som gränsar till Snohomish county på södra sidan.

John, Karl och Karls hustru Elin någon gång på 1910-talet i Seattle.
Karl (eller kanske John) fotograferad i Seattle vid ett annat tillfälle.

Googlemaps. Droppen är Snoqualmie. De röda prickarna är platserna där Karl och John bodde.

Snoqualmie, Baring och Index ligger, precis som Snoqualmie, i kanten av den stora bergskedjan Kaskadbergen som tar vid där Sierra Nevada slutar och sträcker sig in i Kanada.

Nu blev det mycket geografi men det jag vill komma fram till är att de miljöer som visas i Twin Peaks är samma miljöer som min fars morbröder levde i för hundra år sedan. Det är höga berg och djupa dalar, storslagna vattenfall, stenbrott och brädgårdar där timret sågades. Både Karl och John arbetade i stenbrott och på sågverk här.

Nu ser jag fram emot nästa omgång av Twin Peaks som ska spelas in snart. Jag kommer nog också att se om de gamla avsnitten i väntan på de nya. Nu kan jag se på dem med nya ögon och tänka på Karl och John och upplevelsen av att se den miljö där de levde.

Oavsett detta gillar jag Twin Peaks, så det är med en viss förväntan jag ser fram emot den nya säsongen.

Länk till karta med Twin Peaks inspelningsplatser utanför Seattle.