Idag har jag haft begravningströjan på mig igen. Min förre chef Sven-Åke Lindblad gick bort för en månad sedan. Idag har begravningen varit.
Leden tunnas ut. Sven-Åke är den sjätte av mina tidigare arbetskamrater som jag följt till sin sista vila. Alldeles för tidigt, han blev bara 72 år. Den hemska sjukdomen alzheimer förmörkade hans sista år.
Sven-Åke var redaktionschef på Västerviks-Tidningen och anställde mig i augusti 1994. I 18 år blev jag kvar och under tiden hann han gå i pension. Det gjorde han 2008, ett år då tre av tidningens fyra chefer lämnade av samma skäl. Sedan dess har en stor föryngring skett på redaktionen och det är inte många kvar idag av dem som var med på Sven-Åkes tid.
Redan ganska snart efter att jag anställts pratade Sven-Åke om att han planerade för att ta förtida pension, för han ville göra annat. Men det blev så klart inte så, han var kvar till 65. För honom var tidningen en så stor del av hans identitet, tror jag, att han inte hade varit densamma utan sin länk till tidningen. Han var en riktig tidningsman som i äldre tider, djupt engagerad i samhället och i tidningen. 43 år blev det på VT, han började där i mitten av 60-talet.
Senast vi talades vid var för tre år sedan, nästan på dagen. Det var på vår gemensamma tidigare chef Bertil Anderssons begravning. Då visste vi på tidningen redan att Sven-Åke kämpade mot alzheimer. Vi talade om gamla tider på tidningen och det blev en fin stund, så som en minnesstund efter en avliden ska vara. Idag talade vi om Sven-Åke, vi från VT som arbetat tillsammans med honom där.
Att en människa är borta är sorgligt. Nu har Sven-Åke fått vila efter en lång och plågsam kamp.