Det här är en pytteliten röd vinbärsbuske med tre bär på. Men busken är inte så gammal än så jag räknar med att den blir större med tiden och ger mer bär. Den är ett skott från min mammas vinbärsbuske. Jag fick den av pappa förra året. Han har lagt ner en gren mot jorden och lagt en sten på, sedan har den rotat sig under ett år och förra sommaren fick jag den med mig hem.
Jag fick också en likadan kvist från den svarta vinbärsbusken och förra året planterade jag båda två i mitt trädgårdsland. Allt såg ut att gå bra men så i våras hade hjortarna vari inne i vår trädgård och slitit loss den. Den lilla busken låg flera meter bort på gräsmattan. Jag planterade om den men den tog sig inte utan dog, ledsamt nog. Men pappa ska ordna ett nytt skott till mig, som jag får nästa sommar.
En liten kvist från den lilla busken var avbruten och den stack jag ner i marken. Den har tagit sig men är ännu bara en pinne med några gröna löv på. Får se om den överlever. Jag hoppas det.
Min mamma gick bort i cancer 2009. Hon var mycket förtjust i sin trädgård och vårdade den väl. Hon låg på sjukhus på sommaren, just när vinbären mognade. Jag var hos henne och hälsade på då och plockade vinbär som jag hade med mig hem. Nu hoppas jag så småningom på större skörd från den busken jag har efter henne.
Vinbär är gott och det finns redan en stor och frodig vinbärsbuske i trädgården här, en med vita vinbär. Den står invid ena gaveln och har funnits här länge. Den plockar jag av varje sommar och gör bland annat marmelad av bären.
Den gamla busken kommer att ge en riklig skörd i år också, precis som den brukar.
Det är så roligt att bevara växter och genom dem bevara minnen. Jag har avkomlingar till min mors rabarber och jordgubbar i trädgården. Här finns även plantor från den vita syrenbersån i Ljungaskog. Den hade vi odlat med rotskott från syrener på ett ställde där vi bodde tidigare. Många minnen med trädgård. Jag tänker ibland att det är svårare att flytta från en trädgård än ett hus, men det gick bra att flytta hit. Vi älskar vår trädgård här.
Ingrid, så kan det vara. Jag tycker också om tanken att växter kan bestå, även om det är i nya skepnader.