Min pappa är död. I torsdags morse somnade han in lugnt och stilla efter en månads sjukdom och över 90 års liv på jorden.
Det var en fin morgon efter en svår natt. Krafterna tröt och han orkade inte dra andetagen mer. Han var inte ensam utan fick dö i sällskap med oss. Hans gamla utslitna kropp orkade inte mer. Jag är tacksam att jag kunde vara med honom i hans sista stund, det är en tröst.
Min pappa har ju alltid funnits, så länge jag levt men mest de sista åren. När jag växte upp hade mina föräldrar tydliga föräldraroller. Mamma var hemmafru som fostrade oss barn, pappa jobbade och vi träffades mest på helgerna. När jag fötts var han 27 år och trebarnsfar, en ung man redan fast förankrad.
Det är på senare år jag lärt känna honom bäst. Efter mammas död har kontakten växt med pappa. Honom har jag frågat sådant som jag aldrig frågade mamma eftersom det var först efter mammas bortgång som jag insåg att de båda två kommer att vara borta en dag. Han har berättat om sin barndom och uppväxt, senast för ett par månader sedan fick jag veta sådant som överraskade mig och som satt djupa spår i hans liv. När jag själv var ung varken lyssnade jag eller brydde mig särskilt mycket. Men utflykterna vi gjorde tillsammans i somras, trots hans tunga steg och att orken sinat, de visade mig en 90-årig pappa som aldrig gav upp, som fortfarande ville vara med på nya äventyr. När jag åkte hem efter en veckas besök i augusti sa han att ”nu är jag trött, men det har varit så roligt och jag kan vila sedan”. Ja, vi hade haft så roligt tillsammans.
Min pappa var en nyfiken spelevink och samtidigt djupt troende. Glimten i ögat och ett stort allvar rymdes i samma människa. Så var det fortfarande i torsdags natt, de sista timmarna i hans liv.
Att vara ledsen är inte farligt, som tur är. Sorgen blandas med tacksamhet och glädje över den pappa jag haft i hela mitt liv och som jag fick följa med ända till hans sista andetag. Saknaden och sorgen känns stor men jag är också lättad över att han nu sluppit ifrån det långa liv som på slutet blev för tungt för honom med ett hjärta som blev allt svagare. Nu får han vila.
I somras tog vi en fikapaus på Öströö, efter en utflykt i släktens spår.
1958, tror jag. En av mina mostrar sa här om dagen att jag var pappas flicka när jag var barn. Kanske var det så, fast jag aldrig tänkt på det själv. Jag har bara bröder, inga systrar. Ytterligare en bror är född i början av 60-talet.
Pappa och sex av hans sju syskon, någon gång i mitten av 30-talet. Pappa är nummer tre från höger och de sitter på den stora stenen vid gården där de alla växte upp.
Sista noteringen i väggalmanackan i köket var på den 10 januari när vi skulle komma ett par dagar.