Idag, den 17 juni, är det två år sedan vi flyttade till Västerås från Västervik. Det känns som att det är det största uppbrott jag gjort i livet, men det var naturligtvis ett större uppbrott när jag som 18-åring flyttade till England.
Domkyrkan i centrala Västerås. Eget foto.
Vi bor fint innanför syrénhäcken. Eget foto.
Jag fyllde 65 år strax innan vi flyttade hit och vid den åldern förväntar man sig kanske att ha rotat sig och stanna kvar där man eller. Kanske så småningom flytta till ett mer lättskött boende, när åldern så kräver. Men att lämna en plats där jag bott i 38 år och sett mina barn växa upp, till en för mig helt okänd plats som jag bara besökt en enda gång tidigare, det trodde jag nog inte skulle ske. Det blev en väldigt bra förändring. Här i Västerås känner jag mig verkligen hemma och att få den känslan gick snabbt.
Det är människor som är viktiga i livet. Miljön är förstås viktig men den kan jag lättare anpassa mig till så länge den inte är extrem. Det område vi bor i finns det säkert några hundra varianter av i Sverige. Ändå är det unikt.
Jag flyttade för att komma närmare mina barn och barnbarn. Att bo en timmes tågresa bort från dem är en stor livsförbättring jämfört med fyra timmar på bussen. Nu, sedan jag fått vaccinationsskydd, kan jag åka till Stockholm, hämta barnbarnen på dagis och komma hem igen på kvällen.
Dessutom jag lärt känna så många trevliga människor. Här har jag ett minst lika rikt socialt liv som när jag bodde i Västervik. Det är framför allt genom släktforskarföreningen jag lärt känna många här, och genom vår bostadsrättsförening. Västeråsarna är vänliga och trevliga och har verkligen välkomnat oss. I släktforskarföreningen drogs jag genast in i verksamheten som ny medlem och är mycket glad för det. I vår bostadsrättsförening har vi regelbunden gemensam fika och jag hann vara med så pass många gånger före pandemin och jag lärde känna ganska många av våra trevliga grannar.
Just idag, den 17 juni, har vi haft 90-årskalas i vår bostadsrättsförening och firat två medlemmar som är nyblivna 90-åringar. Gemensam kaffestund har vi ibland, men idag var det lite extra. Utomhus och med avstånd och alla är nu vaccinerade. Vi har en stor och fin uteplats till vår fastighet, som vi kan använda vid fint väder. Eget foto.
Och så har vi hittat svamp- och bärmarker! Tänk att det kan vara så lätt att bli hemmastadd på en ny plats.