Efter en heldag på en och samma plats i stan har jag en annan bild av Västerviks centrum än normalt. Inne i tältet på Strandvägen tittar vi ut på människor som passerar (utom alla de som kommer in till oss i tältet förstås).
Det är en oändlig ström av människor som egentligen inte upphör förrän regnet öser ner.
Sedan, när det klarnat, flyter strömmen på igen. En man med en stor hund i koppel och en pojke i sällskap passerar, och stannar sedan upp för att titta på båtarna och himlen.
Från min utsiktsplats ser jag alla dem som strosar runt på Fiskaretorget, känner på väskorna och tingeltanglet som är till salu i torgstånden, äter en glass, står stilla och betraktar vattnet eller himlen, stoppar i pengar i parkeringsautomaten; och alla dem som rusar på, jagar efter springande barn eller stretar med en hund som vill följa ett annat spår. Det är både mycket människor i rörelse och glest på samma gång.
Inne i vårt tält är det lugnt och avstressat även om vi har besökare större delen av tiden. Vi hinner sitta och betrakta skyfallet, kroggästerna, båtarna som kommer och går, och prata om ditten och datten. Lite skvaller och lite allvar. Och kaffe emellanåt. Det är fint. Men jag är trött när jag kommer hem.