Idag har jag shoppat loss rejält, och gjort av med 6 637 kronor. Det brukar jag inte göra, inte ens en lördag.
Vår tvättmaskin gick sönder innan vi åkte till Berlin i början av oktober, så vi har tvättat i husets tvättstuga sedan dess. Lite obekvämt, men visst går det. Men eftersom vi är bekväma av oss så blev det en ny tvättmaskin. Ett tyskt märke, inköpt hos den lokale vitvaruhandlaren, med 5 års garanti. 4 995 kr plus 600 kr för installation och bortforsling av den gamla trasiga. I nästa vecka levereras den. Så nu gäller det att städa badrummet ordentligt.
Nöjda med vårt inköpt fortsatte vi till matvaruhuset för att handla lite mjölk, ingredienser till kvällens paj och till morgondagens middag mm. Men det är så lätt att fylla en varuvagn så det blev både stapelvaror (tvättmedel, müsli, knäckebröd, ris, schampoo mm) och impulsköp (2 filmer för 99 kr). Kvittot visar 1042 kronor. Så mycket tror jag att jag aldrig tidigare handlat mat för vid ett enda tillfälle, inte ens när barnen bodde hemma.
Nu är skåpen fyllda men kassan tom.
Vi hittade manualen till den gamla tvättmaskinen. På den stod priset antecknat. Den köptes för elva år sedan (och fanns i lägenheten när vi flyttade hit 2004) och kostade då 4 590 kronor. Att vi nu, så många år senare, kan köpa en något bättre, mer energisnål och med högre varvtal i centrifugen för nästan samma pris får mig att undra. Har inflationen varit så liten på elva år? Eller var vinsten så mycket större för tillverkaren 1997? Eller är det kinesiska barn som tillverkat vår nya tyska tvättmaskin, och den gamla gjordes i Sverige? Maken tror att det beror på hårdnande konkurrens med stora rationaliseringsvinster i tvättmaskinsfabrikerna. Min lön idag är 66 procent högra jämfört med 1997 men tvättmaskinens pris har bara ökat med 9 procent (bortsett från kampanjpris idag och eventuella kvalitetsskkillnader.