Samma rutiner varje dag

Att vara sjuk dag efter dag är tråkigt. Hade jag inte min bärbara dator och böcker skulle jag bli uttråkad. Men det blir också en väldigt inrutad tillvaro. Samma rutiner varje dag. Så här ser mina dagar ut:

Väckarklockan ringer klockan sex, då tar jag dagens första medicindos. Sedan brukar jag vakna vid nio-tiotiden. När maken tänt i pannan och vi har fått upp värmen stapplar jag upp. Än har jag inte börjat använda kryckor, det är för vingligt, utan jag tar mig fram med hjälp av ett gåstöd:

Jag känner mig som en gammal skröplig tant när jag hoppar fram på ett ben, med hjälp av stödet. Att ta mig från ena änden av huset till den andra, kanske 15 meter, är en pärs. Jag har ont i handflatorna, i axlar och överarmar, av att bära hela kroppens tyngd. Och ibland värker det i det friska benet, på grund av snedbelastningen.

När jag fått ett mindre tungt gips på måndag, och dessutom får börja stödja lite på det skadade benet, får jag börja öva med kryckorna. Jag måste använda dem när jag ska till doktorn på måndag.

Eftersom jag inte kan bära något i handen när jag förflyttar mig använder jag en liten ryggsäck. Där tar jag med mig medicinen, en väl åtskruvad vattenflaska, bok, telefon och anteckningsblock. Eftersom maken inte alltid är hemma har jag som rutin att ta med mig detta själv, det jag inte kan vara utan. Varje gång jag tar min medicin antecknar jag, för annars kommer jag inte ihåg om jag verkligen tagit eller inte. Samma funktion som en dosett.

Att duscha är ett helt företag. Maken får hjälpa mig att plasta in gipset i en svart sopsäck och tejpa fast på benet. Till duschen har vi tagit in en trädgårdsstol eftersom jag inte klarar av att stå på ett ben och hålla balansen någon längre tid. Han får hjälpa mig med handduk och annat, det blir ju halt på golvet efter duschning och jag vågar inte lita på balansen då. Duschningen är nog dagens största riskmoment.

Dagarna tillbringar jag i soffan. Här kan jag sitta eller ligga. Jag behöver vila benet i högläge så mycket jag kan, och då är det bara att glida ner i ryggläge och palla upp benet på kuddar. Det värker där själva benbrottet är, om jag har benet nedåt för länge.

Vi har flyttat om soffan så att jag har full utsikt över kakelugnen och att det är fritt fram till halldörren. Soffbordet har jag gjort till mitt revir nu. Här har jag mediciner, datorn, telefoner, väckarklocka, glas och vatten. Och en chokladask från snälla grannen.

På hyllan under bordet har jag placerat böcker och tidningar jag vill läsa i. Allt inom gripbart avstånd.

Väckarklockan ringer var sjätte timme, för medicinen. Under dagen slumrar jag en del, för jag blir trött av medicinen. Nu behöver jag ju inte bry mig om vad klockan är, eftersom jag inte har några andra tider att passa. På kvällen ser jag till att hålla mig vaken till midnatt, när det är sista medicineringen på dygnet. Det passar ju mina vanor, som kvällspigg och morgontrött. Även om jag aldrig känner mig pigg just nu.

Mat blir det när maken har lagat. Själv kan jag inte stå vid spisen och laga mat, jag orkar inte stå på ett ben så länge. Är han inte hemma blir det fil och macka. Han har flyttat köksbordet så att det nu står lagom långt från kylskåpet. Jag kan ställa mig vid kylen och plocka fram det jag behöver och sätta på bordet utan att förflytta mig. Med hjälp av ryggsäcken kan jag stappla ut i köket och hämta frukt, juice (om paketet är ordentligt stängt) eller fylla på vattenflaskan.

Så går varje dag, den ena dagen den andra lik.