Igår fick jag byta gips på mitt avbrutna högerben. Samtidigt togs stygnen bort.
Det såg ju inte så trevligt ut. Fotleden och benet är färgat i blått, grönt och gult av alla blåmärken. Fotleden är fortfarande väldigt svullen.
Det nya gipset är betydligt tunnare och lättare och gjort av plast. Nere vid tårna och uppe vid knäet är det så tunt att det sviktar lite, det går att böja undan lite, och det är lite plats mot benet. Men kring fotleden är det stenhårt. Det sitter åt mer än det förra, eftersom svullnaden förmodligen har lagt sig lite sedan dess.
Det här gipset ska jag ha till den 22 december. Nu får jag börja öva på att stödja på foten, men inte lägga hela kroppsvikten på det brutna benet. Det får jag göra de sista två veckorna, och då öva på att gå mer. Helst ska jag kunna gå utan kryckor om en månad men det gör jag nog inte.
Så länge jag har gipset på ska jag ha benet i högläge när jag vilar och inte rör på mig. Och röra på mig så mycket jag kan. Jag stapplar fram och tillbaka här i hallen med kryckorna, och ger inte upp.
”Det värsta är över nu” sa doktorn, och det får jag väl försöka tro på.
Det som är mest jobbigt nu är att det värker så mycket i benet så fort jag sätter ner det från högläge. Nu har jag slutat med morfinsmärtstillande utom på natten så därför känns det väl mer nu. Och även för att det här gipset sitter åt mer. När jag lyfter ner benet från högläge för att resa på mig så börjar det värka direkt och det känns som om tumskruvar klämmer åt om fotleden. Benet verkar svullna direkt när blodet rusar ner i benet. Men när jag väl har kommit upp och börjat röra på benet känns det bättre.
Så det ska väl gå.
Hela dagen har vi haft regnstorm och strömmen var borta några timmar i eftermiddag. Då kände jag mig liten med brutet ben här hemma i mörkret. Maken var hemma man hade lite att fixa med. Sedan kom strömmen tillbaka och allt känns lättare, även om det viner och dånar runt knuten fortfarande.