Utan gips

I morse: gips. I eftermiddag: inget gips.

Skönt är det att vara gipsfri, men mycket återstår ännu tills benet är bra igen. De sista dagarna med gipset har jag haft bra balans och kunnat belasta benet fullt ut och ta en del steg utan kryckor. Nu måste jag gå med båda kryckorna ett tag, åtminstone tills jag ska på återbesök hos sjukgymnasten efter nyår. Det känns som ett bakslag, även om det inte är det medicinskt sett.

Min fotled har ju varit skyddad av gipset i över sex veckor, för att kunna läka. Och benbrottet är läkt. Nu återstår att få ordning på mjukdelarna, dvs muskler och senor. Fotleden är svullen och värker och behöver fortfarande högläge för att det ska kännas bra. Varje dag ska jag regelbundet träna så att jag får upp rörligheten i leden. Lite längre fram ska jag träna så att jag får bättre styrka i leden.

Det kommer att ta tid, säger både doktorn och sjukgymnasten. Mitt mål har varit att köra de tolv milen till Ädelfors den 9 januari, för att börja jobba dagen därpå. Bara att glömma, det kommer inte att gå. Transport får jag ordna på annat sätt. Det kommer att ta upp till ett halvår innan rörlighet och styrka är återställt, och värk kan jag tydligen få ha resten av livet, om det vill sig illa.

Men jag ger inte upp, tvärtom.

Hos doktorn fick jag utskrift på två röntgenbilder:

Efterbilden till vänster, med skruvar, spikar, metallbricka och märla som håller ihop mitt ben efter operationen. Bilden till höger visar det fula benbrottet. Ja, de kallar det för ett fult brott, eftersom benet var av på flera ställen och i lösa bitar. Jag hade tre benbrott: det smala benet som hade gått av nere vid leden, själva leden som har förskjutits ur läge, och en bit av benet baktill som gått av och lagt sig vid sidan. Doktorn sa idag att benbrottet inneburit kraftigt våld, och det kan jag ju förstå. Inte underligt att det värker fortfarande.