Kathryn Stockett har lyckats skriva en riktig feel-good-bok om ett förfärligt ämne, nämligen rasismen i den amerikanska södern. I boken ”Niceville” berättar hon om svarta hembiträden i vita hem i Jackson, Missisippi. Och det är en riktigt trevlig och varm berättelse, trots att den visar så mycket grymhet. Men hon lyckas förmedla hopp och framtidstro i en egentligen mycket dyster och nedbrytande miljö.
Boken har blivit en riktig succé, och det förstår jag.
Den utspelar sig 1962-64. Det är medborgarrättsrörelsens stora år. Martin Luther King håller sitt välkända tal och president Kennedy mördas. I Jackson arbetar de svarta hembiträdena på som vanligt hos sina vita arbetsgivare. Skiljelinjerna mellan svarta och vita är knivskarpa, och alla vet sin plats. I ett otal beskrivna detaljer förstår vi hur begränsande vardagslivet är för de svarta, hur förnedrade de blir av de vita, och vilken brist på respekt de visas.
I Jackson bor Skeeter, en ung kvinna som flyttat hem igen efter några år på universitetet. Hon vill bli journalist och författare och på krokiga vägar bestämmer hon sig för att skriva de svarta hembiträdenas historia. Tack vare två kvinnor, Abileen och Minny, som är hembiträden hos hennes barndomsvänner, får hon till slut ihop sin bok där flera svarta hembiträden berättar om sina liv. Det är ett farligt uppdrag hon gett sig själv, men framför allt farligt för de svarta kvinnorna. De lever i en tid när lynchningar fortfarande händer och där de vita har en absolut makt över de svartas liv.
Frågan är hur mycket som har förändrats på de 50 år som gått sedan dess. En hel del förstås, men gamla kulturmönster finns säkert kvar på många sätt.
Andra bloggar om: Niceville