Hur lär man ut på bästa sätt? Det vet ju pedagogerna men inte jag, som inte läst pedagogik. Men när jag lär mina elever så försöker jag tänka hur jag själv vill att en lärare ska vara. Oftast är jag mer handledare än lärare, och det är nog det som passar mig bäst.
I helgen var jag på en kurs för kursledare i släktforskning. Kursen ordnades av Svenska Släktforskarförbundet för personer som själva är kurs- och cirkelledare i ämnet, både inom släktforskningsföreningar och i studieförbunden. Intresset för släktforskning växer och efterfrågan på kurser verkar öka. Och jag gillar verkligen att undervisa och vara handledare så jag räknar med att gå in som cirkelledare framöver. Dessutom ska jag hålla en veckokurs i släktforskning på Ädelfors i sommar – om det blir tillräckligt många sökande.
I vår läser jag B-kursen i släktforskning på Mittuniversitetet på distans. A-kursen var väldigt bra, och det är B-kursen också. Jag har tänkt att plocka en hel del ur A-kursens kursplan till sommarens kurs, för att det är precis det man behöver för att lära sig. Det ska fungera som en vägledning in i egen forskning.
Kursen för kursledare i helgen gav mer av det andra: hur man gör. Hur man lägger upp kurser, vad man ska ha med, hur man förhåller sig som kursledare gentemot eleverna med mera. Släktforskningsförbundet vill förstås höja, eller kanske snarare säkerställa, kvaliteten på det som lärs ut. Och det är bra tycker jag. Det handlar ju om arkivforskning i mikrohistoria och ska man kunna dela sin forskning med andra så är det självklart att den måste vara korrekt och kontrollerbar. Det är nog det senare som är det största problemet, att många missar att notera var de hittat sina resultat. Det finns många historier om att man hittar anor till gamla kungar och ner till vikingatid, men det är nog i stort sett alltid önsketänkande. För den vanlige släktforskaren tar det slut på 1600-talet, när kyrkböckerna började föras. Bra nog, tycker jag.
Andra bloggar om: släktforskning