För en tid sedan blev jag av en bekant rekommenderad att läsa någon bok av Elisabet Nemert, inför att hon skulle medverka på VT:s författarkväll i höstas. Jag hade aldrig hört talas om henne förut men fick veta att hon skriver ”jättebra historiska romaner”. Nu har jag läst hennes bok ”Ödets hav” och håller inte med utan är snarare besviken. Jag var nog egentligen ganska skeptisk från början eftersom boken har en titel som känns ospännande och nästan som om den ingick i en romantikserie.
Boken handlar om Aurora Eken, en ung och välbärgad kvinna på Gotland och hennes liv under åren kring 1360. Hon gifter sig med en tysk köpman 1359. Sommaren 1361 kommer den danske kungen Valdemar Atterdag och intar Visby. Så småningom flyr Aurora till Novgorod (Holmgård) i Ryssland. Vi får lära känna hennes familj och andra människor i hennes omgivning. 
Av flera skäl är jag besviken på boken:
1. Brister i språket. Författaren har valt ett delvis ålderdomligt språk, men inte genomgående. Hon använder ord som ska förknippas med medeltiden, antar jag, men har samtidigt mycket moderna uttryck. Hon skriver intar i stället för äter, förtäring i stället för mat, gästabud i stället för fest, etc. Men hon låter Auroras farbror säga ”…det är upp till dig att välja…”. ”Upp till dig” är något vi lärt oss från engelskan att säga i vår tid idag, så talade man garanterat inte på 1300-talet. Och på minst fyra ställen i boken skriver hon ”…hade måst…” i stället för ”…varit tvungen…”. Det stör mig.
Vid ett annat tillfälle säger hennes farbror att ”Gutagård ligger bara ett par hundra meter bort”. Att mäta i meter började man med först efter den franska revolutionen och definitivt inte på medeltiden. I stället borde han använt måtten aln, famn eller stenkast.
Detta är förstås småsaker, men det stör när språket inte är konsekvent.
2. Schabloniserade personbeskrivningar. Aurora är en riktig övermänniska. Hon är änglalikt vacker, klok som få, den godaste av goda, modigare än alla andra och en verklig ledare. Sådana människor finns förstås, men Aurora är inte mänsklig, hon har inga som helst fel eller skavanker. Hon är inte en riktig människa.
Alla personer i berättelsen är antingen goda eller onda, mittemellan finns inte. De goda är vackra, stiliga, oftast blonda, med klar blick och ståtlig hållning. De onda är fula, slappa i huden, med utstående ögon och svekfull blick. Det finns alltså inga riktiga levande människor i boken.
3. Förutsägbarheten. Allt som händer i boken är förutsägbart för läsaren. Om jag inte av sammanhanget direkt förstår vad som ska hända framöver så får jag det klart för mig av alla de syner och drömmar som både Aurora och de andra huvudpersonerna har. De ”ser” vad som ska hända. Aurora har dessutom telepatisk förbindelse med sin mor och ”vet” när modern t ex är sjuk och har sådan smärta att hon vill att Aurora ska komma till henne.
Dessutom är det helt uppenbart att boken ska sluta lyckligt, så inget ont kan hända Aurora och andra huvudpersoner, hur illa det än ser ut ibland.
Trots allt detta läste jag ut den. Skälet är framför allt berättelsens historiska sammanhang och intrigen. (Och att jag inte hade med mig någon annan bok på bussen i helgen). Dessutom ger jag sällan upp, om jag börjat på en bok. jag vill ge den en chans.
Historia är jätteintressant, och en berättelse om 1300-talets Gotland intresserar mig mycket. Författaren har använt sig av kända historiska skeenden, som Valdemar Atterdags erövring av Visby, Hansatidens handelsmän, gotlänningarnas handel på Novgoråd etc.
Intrigen är också intressant, hur författaren låter Aurora och hennes familj dras in i historiskt belagda händelser och påverkas av dem. Egentligen är det en ganska spännande historia, men spänningen försvinner tyvärr eftersom den är så förutsägbar.
Någon mer bok av Elisabet Nemert kommer jag troligen inte att läsa.
Andra bloggar om: Elisabet Nemert