Ingenting har egentligen hänt. Så avslutar Katarina Kieri sin nya roman ”Vem vågar sommaren?”. Ändå fängslas jag av hennes berättelse, trots att just ingenting händer.
Romanen är en stillsam betraktelse över livet, även om den bara omfattar en dryg vecka i en människas levnad. Den människan är Majken Niska, en kvinna i yngre medelåldern med två barn som är hos sin pappa på västkusten ett par sommarveckor. Majken får då erbjudande att låna en grannes obebodda sommarhus på landet. Eller snarare ett hus som grannkvinnan ärvt efter en släkting som dött, ett hus som bara står tomt och inte används.
Majken åker dit, en aning motvilligt. Hon går där mest i ensamheten och funderar, vet inte riktigt vad hon vill med livet. Ett par gånger kommer grannkvinnans make och hälsar på, till synes för att fixa något, och hon börjar undra vad han egentligen vill henne. Hon möter också närmsta grannarna till huset, ett äldre par som inte är som alla andra.
Majken är en privat människa, men som säkert många kan känna igen sig i. Hon är ganska sluten och grubblar mycket, och det är uppenbart att hon befinner sig vid någon slags vändpunkt i livet. Boken slutar med att hon lämnar huset för att åka hem igen, och det känns som någon kommer att hända när hon väl kommer hem. Men det får vi inte veta.
Katarina Kieri har skrivit en lite vemodig och stillsam berättelse, som trots att i stort sett inget händer, ändå griper tag i mig. Men jag kan inte sätta fingret på varför. Hon har tidigare skrivit både poesi och ungdomslitteratur. Titeln anspelar på en dikt av Harry Martinsson, och ibland känns berättelsens prosa nästan poetisk.