Detta är del 2 av min dokumentation av Västrums socken.
Till Västrum del 1, till Västrum del 3, till Västrum del 4
2014-02-03:
Kattskalleberget
Skavdö är en ö med landförbindelse. Vill man komma dit kör man förbi Äskestock, över Skälöbron och mot Västra Skälö. När du kommer till Skavdö får du ställa bilen vid sundet för det är inte allmän landsväg på ön och förbjudet med biltrafik. Men det är vackert att gå där.
På Skavdös norra spets ligger Kattskalleberget som troligen är skärgårdens högsta punkt här. I somras gjorde vi en utflykt dit med grannen, under ledning av Ingvar Appelqvist i Koviken. Han guidade oss, för han hittar överallt här, och kan så mycket om naturen.
Ska man till Kattskalleberget får man vara beredd att klättra. Men vilken belöning! Utsikten är vidunderlig.
Klicka på bilden för att se den i större format.
Jag får lätt svindel så jag vågade inte gå fram till kanten och titta ner. Det var mulet den dagen men vi såg väldigt långt bort ändå, ända bort mot Idö norrut och ner till Simpvarp söderut. Säkert längre än så. Det land vi har rakt fram är Västra och Östra Eknö.
Man kan känna sig liten uppe på en bergstopp så där.
Vägen till Kattskalleberget går genom skog och över fält, det är inte ens någon stig. Det är mycket vackert här och väl värt att ta sig hit även om man som jag får svindel av höjden.
Vid sundet mellan Skälö och Skavdö går vattnet nära vägen.
Vi gjorde utflykten på midsommardagen och allt omkring oss är grönt.
Efter Kattskalleberget visade Ingvar oss ett berg med en liten jättegryta i närheten av Västrum.
När man närmar sig ser det verkligen ut som en gryta nersänkt i berget.
Det kan låta motsägelsefullt att kalla gropen en liten jättegryta men vad jag förstått kallas även små sådana här för jättegrytor. De har bildats under inlandsisen när grus och småsten virvlat runt i vattenströmmar och gnagt ur berget.
Det var spännande att se. Jag visste inte att detta fanns så nära, varken Kattskalleberget eller jättegrytan. Tack Ingvar!
2013-10-21:
Gamla Prästgården
1623 byggdes detta hus som prästgård i Västrums församling. Kapellet låg då fortfarande på Kapelludden ute i skärgården. Först 1693 byggdes en kyrka inne i byn, på nästan samma plats som idag. I många år bodde prästen i det här huset, som nu kallas gamla prästgården. Senare, jag vet inte när, byggdes den nya prästgården som är huset till vänster. Där bor idag en familj som köpt den fastigheten men den gamla prästgården ägs fortfarande av församlingen och används för sammankomster.
Framsidan av gamla prästgården. Dörren har bytts ut och är en bastant modern dörr. Kanske gjordes det på 80-talet när huset renoverades. Det var då i stort behov av renovering.
Den allra första kyrkboken som finns för Västrum är från 1633, tio år efter prästgårdsbygget. Kanske fick församlingen en ny präst då som flyttade in och tyckte att det var dags föra bok över sina församlingsmedlemmar.
I kyrkboken skriver prästen vilka som gifter sig, vilka som föds och vilka som dör i församlingen. Den allra första noteringen handlar om flickan Brita som föds den 25 mars 1633. Vad hennes far heter och i vilken gård de bor kan jag inte läsa just nu, men ska försöka ta reda på det. Kan det vara Åldersbäck? Den andra födseln sker den 1 april, då Matts dotter Brita på en för mig okänd gård föds. Hon blev inte gammal utan dog redan den 22 juni samma år. Den tredje barnafödseln är Benedictus som föds den 14 april, son till komministern Erici Benedicti. Källa: Gladhammar C:1 (1633-1707) sid 25 Arkiv Digital.
Kyrkboken sträcker sig till 1707. Det är en ganska tunn bok för att omfatta så lång tid, över 70 år, på bara 178 sidor.
Tillägg 2014-11-25: Jag har fått veta lite mer om prästen Erici Benedicti av släktforskaren Ingegerd Hammarquist i Gamleby. Tack, Ingegerd!
Ericus bror Zacharias Benedicti var kyrkoherde i huvudförsamlingen Gladhammar vid samma tid som Erici var komminister i Västrum. Bröderna var söner till Benedictus Nicolai Cornukindius som var kyrkoherde i Odensvi 1586–1610. Att det verkligen är Erici som skriver, och inte storebror kyrkoherden, har jag fått veta av släktforskarkollegan Ingegerd, som följt den här familjen i sin forskning. Hon har lärt sig känna igen Ericus handstil från både Västrum och Odensvi socknars kyrkböcker.
Under tiden i Västrum fick Erici sex barn. Utöver Bengt som föds 1633 hade han dottern Brijtha som var född före 1633, Eric född 1634, Jöns född 1636, Claes född 1637 och Lars född 1639. 1640 återvände Erici hem till Odensvi och blev komminister och senare kyrkoherde där. Efter att brödernas far dött gifte modern om sig och deras styvfar Nicolaus Erici Seladius blev ny kyrkoherde i Odensvi. Det var under honom som Erici blev komminister och sedan tog över kyrkoherdetjänsten efter styvfadern. Erici Benedicti avslutade sin prästgärning i Rumskulla där han dog 1675.
Till vänster innanför vestibulen finns samlingssalen. Här åt vi frukost i lördags morse och lyssnade på författaren Elisabeth Hjortvid, inbjuden av församlingens kyrkliga syförening. Tyvärr var det svårfotograferat inomhus.
I ett hörn hänger en gammal väggklocka, men säkert betydligt yngre än huset.
Taket har kvar sina breda plank. Om de är original eller kanske bara hundra år gamla vet jag inte.
Ett fint gammalt skåp står vid ena väggen.
Innanför samlingssalen finns två rum på gaveln. De är inredda för boende och här kan man hyra in sig om man behöver övernattning. På sommaren sker det via turistbyrån. Det är vackra rum.
Det andra rummet.
I vestibulen hänger flera tavlor med målningar av prästgården och med information om huset. Målningarna är gjorda av Nils Thunblad.
2013-04-27:
Skogshyddan
Förr fanns det en samlingslokal i Västrum som hette Skogshyddan. Tidigare i vår var jag på ett möte i hembygdsföreningen där några av medlemmarna berättade om huset och hur det använts.
Så här såg det ut:
Bilden kommer från Björn Granberg i Skaftet men jag tror att det är hans pappa som tagit den. Klicka på bilden för att se den i större format.
Huset byggdes 1911 av nykterhetsrörelsen, troligen Västrums Godtemplareloge. Det låg mellan Västrum och Skaftet, på södra sidan om vägen, och brann ner 1972. Så här såg det ut efter branden, bild i Stefan Tolfs samling.
I bottenvåningen var en samlingssal och på övervåningen ut mot vägen fanns en lägenhet som troligen var på ett rum och kök. I samlingssalen fanns det läktare och när det var bio eller uppträdanden var det lite finare att sitta på läktaren än nere i salen.
I Skogshyddan bjöd man på revyer och teater, andra uppträdanden, adventskaffe och luciafirande. Här visades biofilmer under 60-talet och fram till branden 1972. Den sista filmen som visades var Herbie.
Här övade Skaftets Musikkår. Enligt en av medlemmarna fanns det ett väldigt fint piano i Skogshyddan.
Skaftets Musikkår på ett foto taget i Skogshyddan 1958. Jag fotograferade av bilden med min mobil vid mötet, så därför är det dålig kvalitet. En av de yngre killarna är makens kusin Kurt Karlsson. Klicka på bilden för att se den i större format.
Namnen står skrivna på baksidan.
Allt som hände i Skaftet och Västrum hände antingen i Skogshyddan eller i Kommunalhuset, men Skogshyddan var större.
Bakom Skogshyddan ska det här torpet ha legat:
Torpet kallades Kalle Lärkas. Foto från Björn Granberg. Klicka på bilden för att se den i större format.
2013-03-09:
Vägen vid Gölpa
Sedan vi flyttade till Helgerum för några år sedan har jag funderat över hur landskapet sett ut för länge sedan.
För att ta sig till Helgerum från stan åker man genom Västrum och precis innan man kommer fram till avtagsvägen till slottet går vägen förbi den lilla sjön Gölpa, mellan avtagsvägen till Forsebo och strandängen vid Helgerumsån i andra änden av Gölpasjön. Frågan är hur gammal den här vägen är?
Den är gammal enligt kartorna. Fast det trodde inte jag.
Berget till vänster och Gölpasjön till höger. Jag står vänd mot Helgerum.
Vägen går mellan bergväggen och sjön och eftersom det är uppenbart att berget är sprängt i modern tid trodde jag att vägen också kunde vara nyanlagd på 1900-talet, och kanske hade gått uppe på berget förut. Förmodligen är det så enkelt att berget sprängts någon gång på 1900-talet för att bredda vägen för biltrafik.
Märkena efter sprängborrningarna är inte särskilt gamla, ser det ut som.
Slottet byggdes på 1760-talet och då fanns det en annan väg som gick över Rumma och bort mot Ankarsrum (Tackjärnsvägen) och säker fler vägar också. Jag trodde inte det skulle finnas någon väg utmed Gölpasjön då, utan att man använde vattnet för transporter. Men enligt gamla kartor går det en väg här utmed sjön redan på 1600-talet.
Den här kartan är från 1697, alltså ungefär 60 år före slottets existens. Där slottet ligger är det bara en bro här. Men en streckad väg eller kanske ridstig går utmed Gölpasjön. Källa: Lantmäteriets historiska kartor.
Även den här kartan är från tiden före slottet, troligen från 1600-talet. Den är odaterad. Vi ser vägen utmed sjön. Källa: Lantmäteriets historiska kartor.
Jag är passionerat intresserad av gamla kartor, de är nycklar till historien.
Så här ser det idag, alltså i stort dett samma sträckning på vägen. Källa: Lantmäteriet.
I änden av Gölpasjön ligger vägkorsningen med avtagsvägen till Forsebo. För några år sedan, när vägen var översvämmad lite längre bort mot Helgerum, fick jag veta att det förr varit översvämning vid den här korsningen och att vägbanken här höjts sedan dess. Stefan Tolf har ett tidningsklipp från VT om översvämningen 1985.
Den förhöjda vägbanken vid avtagsvägen till Forsebo.
Ibland när jag åkt förbi här har jag undrat över om landsvägen hade en lite annan sträckning här förut, mer till vänster när man kommer från Helgerum. Intill vägen ser det nämligen ut som en gammal vägbank. Men jag har inte hittat några belägg för att det skulle vara så. Om du vet, hör av dig!
Tittar man åt vänster, mot Skaftet, vid vägkorsningen så ser det ut som en gammal vägbank inne bland träden.
Den här kartan från 1925 verkar visa vägen som den går idag. Alltså ingen väg på den eventuella vägbanken längre åt vänster (där gulmarkeringen börjar efter korsningen). Källa: Lantmäteriets historiska kartor.
2012-12-29:
Skafte backe
Skafte backe är en känd plats i socknen Västrum. När jag första gången läste om Anna Cederflycht ingick episoden i Skafte backe. Men trots att jag nu bott här i snart fyra år är det först i år som jag verkligen fått klart för mig var backen låg, eller ligger. För den finns ju kvar så klart.
Skafte backe är en väldigt brant backe av den gamla landsvägen vid Skaftet.
Anna Cederflycht föddes 1684 och ärvde Helgerums egendom av sin far köpmannen Hans Andersson 1726, tillsammans med sin yngre syster Catarina. Anna var då gift med den förmögne Anders Nilsson från Göteborg, adlad Cederflycht. Anna hette alltså Hansdotter från början, och tog sedan sin makes adliga namn. Anna och Anders var båda två personer med stark vilja och kraft att genomföra vad de ville. Framför allt var Anna en kvinna som inte lät sig styras av någon man, om man får tro det som skrivits om henne.
De båda makarna var alltså inte så goda vänner. Någon gång i början av 1730-talet var de på väg från Helgerum för att fara till Göteborg. Vid torpet Skaftet gick den dåvarande landsvägen i en krök uppåt uppför en mycket brant backe, Skafte backe. På den tiden var sjön Hjältemaren betydligt mindre och torpet Skaftet låg där bron nu finns. Grunden ligger under vatten. Byn hette inte Skaftet då, i stället fanns här gården Falkemåla som låg ovanför Skafte backe.
Makarna åkte förstås häst och vagn på sin resa, och hade förmodligen en del packning med sig. När de kom till Skafte backe ville Anna att de skulle gå ur vagnen och i stället promenera bredvid för att det inte skulle vara så tungt för hästarna. Men det ville inte maken. Då klev Anna ur, förmodligen arg som ett bi, och lämnade maken för tid och evighet. Hon lovade att hon aldrig mer skulle träffa honom, och så blev det också.
Osämjan makarna emellan var känd under deras levnad. I en berättelse av deras samtida Daniel Tilas skriver han ett par decennier senare att ”gamle Cederflycht haft galanterier för sig, vilket så småningom åsamkade groll”.
Anders dog bitter, rik och ensam i Göteborg 1747. Anna levde till 1752, då var alla hennes tre barn döda.
När jag ser backen idag förstår jag hennes raseri, att det blev droppen som fick bägaren att rinna över. Att man över huvud taget dragit fram en väg här uppför berget är nästan ofattbart, ännu mer att hästar tog sig upp här med vagn bakefter.
Idag ligger det ett litet hus precis i backen där vägen gick. Huset är en loppis och ingår i fastigheten där Västrum Konstrum finns idag. Bakom huset ser man spåren av den gamla vägen. Landsvägen drogs senare om och går i stället vid sidan om berget.
På kartan från 1787 ser man hur vägen gick uppför berget efter torpet Skaftet. Karta från Lantmäteriets historiska kartor.
Så här går vägen idag, utmed vattnet i stället. Skafte backe är vid den röda pricken. Skärmdump från Eniro.
Bilderna är från i mars i år. Nu ligger det snö här.
Här kommer vi från Helgerumshållet. Vägen idag går flera meter högre än på 1700-talet. Då gick vägen lite under den nuvarande vattenytan och kom upp precis på vänster sida om den nuvarande vägen. Skafte backe går upp vid huset i mitten.
På andra sidan bron, där vägen kom upp på 1700-talet. Nu går vägen in till Västrum Konstrum här.
Huset med garageportarna har byggts mitt i vägen, mitt i Skafte backe.
Bakom huset. Här ser man spåren av den gamla landsvägen. Den ska finnas kvar som en gångstig över berget fram till det gamla Falkemåla.
Dödboken för Västrums socken. Anna Cederflycht dog den 11 januari 1752, 67 år gammal. Prästen har skrivit ”värk i hela kroppen” som dödsorsak. Källa Arkiv Digital Gladhammar C:2 (1708-1764) Bild 215 / sid 419.
Anna Cederflycht var fortfarande arg på maken när han dog 1747 och kom varken på hans begravning eller till bouppteckningen. Hon ville inte befatta sig med arvet efter honom heller. I stället skänkte hon bort stora delar, bland annat 100 000 riksdaler för att bygga ett fattighus i Västervik. Det står fortfarande kvar och har gjort hennes namn känt. För här bodde de fattiga bättre än de rika, tyckte man när det stod klart. Hon skänkte också pengar till kyrkorna i Hallingeberg och Västrum. Ankarsrums bruk i Hallingeberg ingick i hennes stora domäner.
Eftersom hon inte hade några egna barn i livet när hon dog gick arvet till två av hennes halvsysters barnbarn. En av dem var den 19-årige Peter Christofer Cederbaum, som sedan lät bygga Helgerums slott.
2012-10-26:
Björnhuvud och Kapelludden
Björnhuvud ligger vid Kapelludden i Gåsfjärden söder om Västervik, i Västrums socken. Eller egentligen är det kapellet som låg på gården Björnhuvuds ägor. Gården finns inte längre kvar. Husen är raserade, bara rester är kvar i landskapet. Gården låg mycket vackert, vid en sluttning ganska nära vattnet i en idag nästan parkliknande miljö med stora gamla ekar, bokar och lindar. Vägen fram till Björnhuvud är idag betesmark och jag skulle inte hittat hit utan guide. I somras var jag där med min granne och en bekant som är uppväxt här och hittar genom hagar och skogsdungar. Vi var på väg till Kapelludden, och passerar resterna av Björnhuvuds gård på vägen dit.
Rester från muren vid den gamla gården.
Gården fanns här redan på 1500-talet, och kanske innan. 1543 är första omnämnandet och Björnhuvud är då en dekangård, berättar Claes-Göran Petersen i sin bok Socknar och gårdar i Tjust. Det innebär att den ägdes av kyrkan, dekanen var ungefär som kontraktsprost idag. Det gamla kapellet låg då på gårdens ägor. Senare ingick gården i godset Helgerums ägor, innan det blev privatägt på 1900-talet. I husförhörslängden framgår att baron Raab på Helgerum är ägare på 1860-talet.
Baronen ska också ha låtit bygga det hus som idag ligger kvar nere vid vattnet alldeles intill kapellet.
Under en längre period på 1700- och 1800-talet var Björnhuvud uppdelat i två gårdar, men blev en ensamgård igen på 1830-talet.
Delar av den gamla husgrunden, troligen kring murstocken.
Här stod ladugården.
I husförhörslängderna har jag letat efter människorna på Björnhuvud. Många familjer har kommit och gått.
De första noteringarna är från 1600-talet. 1643 finns en Lars i Björnhoffed i mantalslängden för Gladhammars socken. Det är den äldsta tillgängliga mantalslängden. 1733 finns här en Jonas eller Jöns Pärsson (det är svårt att läsa gammal handstil) och fem år senare Carl Jönsson, Brita och 16-årige Johan. Sannolikt är detta en son till den tidigare Jonas eller Jöns som nu tagit över.
Husförhörslängderna berättar mer om personerna, för här noteras födelsetid och födelseplats, om de är inflyttade och om de dör. Den första husförhörslängden (AI:1) för Västrum är odaterad men troligen är den från omkring 1750. Den visar att på Björnhuvud bor en bonde som heter Lars men som dör under husförhörslängdens tid, hans hustru Margareta, dottern Cathrina och en dräng, och en piga som flyttat. Dessutom finns här Pähr och Maria. Antingen har Pähr tagit över efter Lars, eller så har de brukat var sin del av gården.
Från husförhörslängden. Pähr och Maria längst ner. Bild från Arkiv Digital Västrum AI:1 (0-9999) Bild 41 / sid 69.
Nästa husförhörslängd (AI:2) omfattar åren 1760-1778 och då är det bönderna Göran Olofsson, född omkring 1709, och Pär Ersson, född omkring 1715, som bor på Björnhuvud med sina familjer. Göran Olofsson är gift med den 35 år yngre Anna (född cirka 1744), som måste vara hans andra fru. De har små barn tillsammans men i familjen finns också sonen Nils som är 25 år, och de två tonårsdöttrarna Anna och Stina. När Göran Olofsson dör stannar Anna kvar på gården och gifter om sig med näste bonde som heter Per Larsson. Per Ersson har ersatts av Per Nilsson med hustru Bodil. 1789 har Bodil blivit änka men stannar på gården med sina barn, och tar en dräng till hjälp.
Karta från 1788. Skärmdump från Lantmäteriets historiska kartor.
Anna och hennes nye make stannar kvar till omkring 1790, då kommer två nya jordbrukare till Björnhuvud. Det är nämndemannen Per Andersson, född 1762, och bonden Anders Månsson, född 1763. De har flera drängar och pigor, flera av dem flyttar härifrån. Även de båda brukarfamiljerna flyttar någon gång före 1820.
1829 kommer Petter Andersson hit från Konglebo. Då är han 37 år gammal och har med sig hustrun Maja Greta och fyra barn. En son till föds här. När hustrun dör 1832 går det ett år så gifter han om sig med en av pigorna och flyttar sedan till Hultö med sin familj.
Resterna av en gammal brunn. Det är svårt att se i sommargrönskan.
Efterträdare blir Jonas Nilsson Blom och han är ensam brukare på Björnhuvud, som han arrenderar av baron Raab på Helgerum. I 19 år stannar Blom här. Under de åren blir han änkling två gånger och gifter om sig med allt yngre hustrur. Första hustrun är Caijsa Jonsdotter. Jonas är född år 1800 och Caijsa 1794 och de har dottern Johanna och sonen Carl Johan. Hon dör 1844 och 1845 gifter han sig med Caijsa Stina Johansdotter, född 1807. Efter två års äktenskap föder hon tvillingar i juni men dör själv en månad senare. I juni dör den ene av tvilligarna. Året innan har dottern Johanna dött, 21 år gammal. 1849 gifter Blom om sig för tredje gången, med sin tidigare piga Brita Maria Persdotter, bonddotter från Västra Eknö och 22 år yngre än Blom, som nu hunnit bli 49. Innan de lämnar Björnhuvud och flyttar till Västervik 1857 har de hunnit få en son och en dotter.
Under Bloms tid som bonde på Björnhuvud finns det en hel del anställda på gården, men det är stor omsättning på både drängar och pigor hela tiden. Åren 1845-50 har sju drängar och sex pigor kommit och gått. Drängen Anders Magnus Månsson Jern är gift och bor här med hustru Stina Maria Samuelsdotter som är inflyttad från Skirö, och fem barn. Han är den ende anställde som stannar under en längre tid. Han blir kvar även sedan Blom flyttat. Det verkar inte komma någon ny arrendator utan baron Raab driver gården med hjälp av anställda. Nu kallas de statdrängar i stället. Några familjer som bott här efter 1870 är Carl Johan Gran från Målilla med hustrun Sara Lena Magnidotter från Misterhult, Gustaf Reinhold Carlsson från Lofta och Carolina Magnidotter från Kläckeberga, Nils Fredrik Gran och Carolina Margareta Johansdotter från Tuna.
Bok och ek växer vid vägen från Björnhuvud ner till Kapelludden.
1925 är det företaget Blankaholms såg som äger Helgerum. Troligen är det då gården styckas av från Helgerums slott och säljs, precis som till exempel Helgerums gård. Köpare är hemmansägaren Oskar Efraim Andersson från Misterhult. Detta verkar vara de sista som bor på och brukar Björnhuvud. På 1930-talet ska byggnaderna ha varit ganska förfallna. Sedan har ägarna av granngården Göljerum tagit över marken.
Att husen och gården försvinner ser man också på kartan. 1925 finns gården kvar på kartan men 1943 är den borta.
Kartan från 1925. Skärmdump från Lantmäteriets historiska kartor.
Kartan från 1943. Skärmdump från Lantmäteriets historiska kartor.
Smultron på väg till Kapelludden.
Kapelludden är platsen för Västrums allra äldsta kyrka, eller kapell. Hur gammalt det är vet man inte. En ny kyrka byggdes på den nuvarandes plats i byn Västrum och började användas 1693. Då ingick Västrum i Gladhammars socken, och det var långt att åka till Kapelludden för en del av sockenborna. 1961 reste hembygdsföreningen ett kors på den gamla kapellplatsen.
På en metallskylt på korset står det: ”Till minne av Björnhuvuds kapell. Tillkomst är okänd, nedlagt senare delen av 1600-talet. Här firade våra fäder gudstjänst. Här jordade de sina anhöriga.”
Claes-Göran Petersen skriver om kapellet (sid 176) att det är ett av två medeltida kapell i gamla Gladhammars socken. Det andra var det som låg inne i nuvarande Västerviks stad och som kallades Fiskeby kapell. Då låg staden i Gamleby.
Redan 1689 ska kapellet på Kapelludden ha varit ganska förfallet. Vid samma tid hade socknens prästgård flyttats från Lunds by till Västrum och då ville prästen ha kyrkan i närheten. Den plats där korset står är kanske inte den exakt rätta. Enligt Claes-Göran Petersen finns rester av en stensättning som kan vara det gamla kapellets grund, men det är inte klarlagt. Här ska många människor ha begravts.
Karta från 1697. Kapelludden sticker ut under Björnhuvuds glo. Klicka på bilden för att se den i större format.
Källor: Västrums kyrkoarkiv, Västrums hembygdsbok, Claes-Göran Petersen: Socknar och gårdar i Tjust, Lantmäteriet