Meddelande till Svevia:
”I tisdags var det bara ren tur, eller kanske änglavakt, att jag klarade mig undan med livet i behåll på vägen. Jag körde från den nya rondellen väster om Målilla i Kalmar län mot den gamla rondellen i Målilla samhälle. På ett ställe där vägen svänger går den under en vägbro, jag tror att vägen ovanpå kanske går till det gamla sanatoriet.
När jag kom fram till vägbron låg det massor med snömodd på vägbanan. Grå och skitig snömodd, så förmodligen har den ramlat ner från vägbron ovanför. Där fick jag sladd på bilen och åkte först ner mot snövallen på höger sida, fick rätat upp bilen och då sladdade den över på vänster sida, tvärs över vägen och snurrade ett halvt varv. När bilen äntligen stannade stod jag åt andra hållet på motstående vägbana och med sidan av bilen mot den upplogade snövallen. Hade jag fått ett möte där hade det bara blivit mos av mig och bilen.
Jag körde inte särskilt fort. Det är 90-väg men jag tror att jag höll omkring 70.
Jag tycker att ni ska undersöka om snömodden kom uppifrån vägbron, och i så fall se till att det inte kan ramla ner snö där. Det kan rädda liv.
Vänliga hälsningar,
Eva Johansson”
Detta skickade jag till Svevia ikväll. Det har gått några dagar nu sedan det hände. Jag körde hem direkt, jag hade åtta mil kvar, och det gick bra även om jag var skakig och förmodligen lite i chock. Men jag var totalt slut när jag kom hem. Efteråt trodde jag att det skulle försvinna, men jag tänker på det ofta, särskilt på kvällarna.
Det var totalt hemskt att uppleva att jag inte hade den minsta kontroll på bilen, den körde som den ville själv. Jag vågade inte titta om det kom något möte, jag bara koncentrerade mig på att försöka få stopp på bilen. Men ingen mötande trafik, och det blev skillnaden på liv och död.Nu förstår jag hur lätt en olycka kan ske.
Dagen efter körde jag till stan och hem. Allt gick bra, även om det kändes lite otäckt. Men jag måste köra bil eftersom vi bor på landet, och hade jag inte kört direkt så hade jag kanske inte vågat sedan.
Usch ja, vad man blir rädd. Var för några år sedan på väg att möta en en bil och ca hundra meter före möter händer precis samma sak som du upplevde med den mötande bilen. När hon fick upp bilen på vägen, så stod hon med ”nosen” åt motsatt håll. Jag lät henne köra före mig och på första bästa avfart stannade hon. Tror att hon fick stå stilla en bra stund för att lugna ner sig.
Sakta får man köra när väglaget är dåligt, men man är ju hela tiden på helspänn. Som tur är så har jag bara 3-4 kms bilfärd till mitt jobb. En fördel när det är dåligt väglag.
Jag förstår hur det var för den du berättar om. Man blir skakig efteråt. I morgon ska jag köra till Vetlanda igen och det känns lite obehagligt, men jag är verkligen försiktig.