”Hej! Det är jag som är Palmemördaren som du skriver om.” Så lät det en gång när jag svarade i telefonen på jobbet på VT, en sommardag för flera år sedan. Troligen var det 2007. Det var efter att jag hade skrivit en recension om en av de deckare som Leif GW Persson skrivit om Palmemordet, och som tv-serien ”En pilgrims död” bygger på.
Vad gör man med en sådan öppning på ett telefonsamtal? Jag lyssnade, men visste förstås inte vad jag skulle säga. Han berättade att han är den polis som pekas ut av Leif G W Persson i böckerna, att han nu blivit pensionär och bosatt sig i vårt utgivningsområde. Därför hade han läst just det jag skrev.
Han sa sitt namn och vi pratade en stund. Jag hörde senare av ett par kollegor som kände till att den här mannen fanns med det namn han sa och att han faktiskt är pensionerad polis.
När man som journalist får ett sådant samtal så vill man både tro att det är en heltokig människa, och att allt det där är sant som han säger. Det finns de två extremerna, och vad som helst kan ju vara möjligt.
Givetvis är det ett telefonsamtal som jag aldrig glömmer. Men det var enda gången vi talades vid och om han är kvar här i trakten vet jag inte. Inte heller har jag den blekaste aning om ifall det ligger något i utpekandet. Det Jan GW Persson har skrivit är fiktion, en serie deckare. Eller hur? Eller…?Inte kan man peka ut en mördare i en deckare?
När det gäller en sådan här sak kan jag inte tro, jag kan bara konstatera att den här mannen ringde till mig (om det nu verkligen var han…?) och sa precis så där. Och att det är ett av de mest överraskande telefonsamtal jag fått under min tid på tidningen.
Tv-serien är bra gjord, tycker jag. Mycket sevärd.
Du ringde alltså inte till polisen?
Knepigt. Ville han varken dementera eller bekräfta utpekelsen?
Egentligen inte. Han ville bara prata om det, ge sig till känna. Han uttryckte inte direkt vad han ville mer än så, men vi pratade en stund.
Anita: Nej det gjorde jag inte.