I helgen har vi tagit hand om lösöret i huset där mina före detta svärföräldrar bodde. Barnens farmor gick bort redan 1996 och deras farfar i höstas. Nu ska allt i huset rensas upp och vi har hjälpts åt. Jag har tömt min tidigare svärmors garderober. Och långt upp på en hylla stod den här lådan. Det är så rörande. Ett annat liv, långt borta från nu.
Hennes garnkorg stod kvar i sovrummet. Några nystan stoppgarn i en korg med trasigt handtag.
Fat, krukor, byttor och hinkar i växthuset. Ända till i höstas fyllde alla saker en funktion och hade ett värde. Idag är det bara skräp.
Så är det väl med det mesta i våra hem nu för tiden. Alla de där prylarna vi använder dagligdags och vant oss vid. Men för någon annan har de inget värde.
Vi har naturligtvis tagit hand om en hel del, både det som kan vara till nytta och det som enbart väcker minnen. Men det finns ju en gräns för hur mycket ägodelar vi kan samla på oss.
Jag inser i alla fall att jag ska rensa ut mycket mer i mitt eget hem innan jag dör, vilket jag förhoppningsvis hinner.
Tänker precis likadant. Och flytta ut medan tids är. Men man vet ju bara inte när det är rätt tid……
En sådan tanke får vi nog litet till mans när vi rensar dödsbon. Jag rensar bort mer och mer, det gör litet ont ibland i mig, men jag saknar det aldrig när det väl är gjort…
Några bekanta hade städat ur ett dödsbo, och hittat en kartong med texten ”Snören, för korta att användas”.
Anna-Lena: Mina föräldrar bruka säga att de skulle försöka hitta ett annat boende än villan i god tid innan de blev för gamla. Men sedan hann mamma gå bort och pappa bor kvar i huset. Det blir inte alltid som man planerar.
Mia: Nej, så är det. Det som är smärtsamt är att det är så mycket som inte har något värde längre och kommer att gå till soptippen.
Stig: :-) Så rart…