I förra veckan intervjuade jag sångerskan Jessica Andersson med anledning av att hon kommer till Västervik på Diggilooturnén till sommaren. Det var ett svårt jobb att göra eftersom jag före intervjun inte hade en aning om vem hon är. Jag som inte har någon tv, jag följer inte med i nöjeslivet och det är säkert tio år sedan jag såg Melodifestivalen.
Mitt uppdrag var att ringa producenten Peter Krall om Diggiloo, och när vi pratat klart frågade han om jag ville prata med någon artist. Och då råkade det bli Jessica Andersson. Kanske för att hon fanns i närheten av hans telefon, men det vet jag inte.
Det känns alltid dumt att intervjua en känd person utan att vara påläst. Det tycker jag ingår för en reporter. Men den här gången var jag alltså oförberedd. Så jag frågade lite om turnélivet, och det blev en trevlig pratstund. När jag efteråt googlade på henne fick jag ju klart för mig vem hon är. Och så såg jag att hon skrivit en bok om sin barndom med missbrukande föräldrar. Då blev jag nyfiken och skaffade hennes bok, som jag nu läst. Ja, den är ju skriven av Lena Katarina Swanberg, men det är hennes berättelse.
Boken heter ”När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var”, utgiven 2009.
Boken är intressant och ganska utlämnande, och man förstår mer hur det är att vara ett utsatt barn med en sådan uppväxt. Det är gripande och sorgligt, och sätter kanske hennes person i ett annat ljus än utan de här kunskaperna.
Jag har heller aldrig hört talas om denna tjej, så inte är du ensam om att vara ovetande om några av de yngre ”kändisarna”. :-)