Söndagskostym. Är det ett ord som används längre? Jag har i alla fall ingen, och ingen jag känner heller. Men när jag var barn på 50- och 60-talet, då hade nog en och annan söndagskostym fortfarande. Hmm… vid frukosten idag funderade vi lite på ord som försvinner med tiden.
Idag gick det jättebra att springa. Jag orkade ända fram till 300 meter från mål innan jag fick växla till att gå. Men faktum är att det då kom ett oknutet skosnöre emellan, och då tappade jag farten förstås. Jag vågade inte springa längre med uppknutet skosnöre för jag var rädd för att snubbla, som jag gjorde förra året och fick linka omkring med ont i benet i två veckor sedan. Tidigare har jag sprungit ett varv på 2,5 km-slingan och sedan drygt en km på nästa varv innan jag börjat gå. Idag sprang jag alltså ännu en km. Men det tog lika lång tid som tidigare, 34 minuter och 33 sekunder idag. Så för tiden spelar det ingen roll om jag går eller springer. Fast det kändes bra att hålla lunken uppe.
De där orden som försvinner eller som är på väg att försvinna märker man oftast när man pratar med tonåringarna.
När det finns ord de inte begriper kan man anta att det är a)ett vokabulär de inte kommit i kontakt med p g a sin ungdom eller b)ordet är på väg bort
Intressant är det dock…det där med ord
Jo, visst är det på de unga man märker vad som händer med språkförändringar.
Vi diskuterade också en gång uttrycket ”som ett rö för vinden” som jag använde i en uppsats förra året (när jag läste på universitet). En ung studentska i 25-årsåldern var opponent och hon anmärkte på det eftersom hon inte förstod det. Hon trodde att jag möjligen menat ”frö”.
Det där är förstås ett ålderdomligt uttryck och jag har inte undersökt vad ”rö” egentligen betyder. Men jag gillar uttrycket.
/Eva