Författare: Administrator

Glad och nöjd

Jag läser i DN att människor blir gladare ju äldre de blir.  Inte bara gladare utan också mer nöjda med livet, och tillfreds, mer benägna att ta vara på här och nu. Det stämmer säkert. I alla fall stämmer det på mig.

Det är förstås banalt, men ju äldre man blir ju mer inser man att tiden på jorden krymper och ju viktigare är det att vara glad för det som är just nu i stället för att bara gå och vänta på att det riktgia livet ska börja. Det gjorde jag länge, men någon gång i 40-årsåldern tror jag att jag började vända den känslan. Nu är det lättare att vara nöjd med och glädjas över att det är fint väder och att jag är ledig, att jag är frisk och att grönsakerna växer. Enkelt och banalt, men inte desto mindre sant.

Visst kan jag fortfaradne stressa runt och bara tänka på allt jag måste hinna med och som ska göras, i stället för det jag gör nu, men i allt mindre grad tror jag. Både på jobbet och hemma.

Dessutom blir man bättre på att undvika det som är negativt, relationer och situationer som suger kraft i stället för att ge. Odlar de vänskaper som känns bra. Det har jag också blivit mycket bättre på, särskilt med alla människor jag lärt känna på nätet. Det är betydelsfulla relationer som ger väldigt mycket.

Kräftor till söndagmiddag

Grannen frågade om vi ville ha lite nyfångade kräftor idag. Och givetvis ville vi det. En läckerhet man inte säger nej till. De hade fångat kräftor i en insjö både sent i går kväll och tidigt i morse, och fått en hel del.

cancer1

Maken är djärv och plockade upp dem med händerna för att kolla läget. Alla levde.

Vi kokade dem med massor av krondill. Det känns lite läskigt att slänga i dem i det kokande vattnet, men någon utväg finns ju inte om man vill äta dem. Man får se till att vattnet kokar ordentligt så att det går snabbt.

Det är nog 12-15 år sedan minst, sedan jag senast kokade svenska kräftor hemma. Någon gång på 90-talet var vi på kräftfiske med arbetskamraterna i Kvännarensjön, och fick ganska bra med byte i burarna.

cancer2

Visst ser de läckra ut? Och det var de också. Tack, snälla grannen!

Blåbärspaj och annat läckert

Eftersom det är så väldigt gott om blåbär i år så passar jag på. Idag blev det blåbärspaj. Och en liter blåbär kvar i kylen till i morgon.

Smulpaj med blåbär.
Smulpaj med blåbär.

Det är enkelt att göra smulpaj, bara mjöl, socker och smör.

Recept: Rör ihop rumsvarmt smör, vetemjöl och lite socker (ett par matskedar till en lite större paj) tills degen är smulig. Jag brukar inte mäta utan blanda tills det känns bra.
Häll hälften i botten på pajformen och grädda 8-10 minuter. Om man förgräddar blir bottnen inte så kladdig.
Häll i bären, sockra och strö över resten av degen. In i ugnen i 200 grader c:a en halvtimme.
När jag gör paj på färska bär brukar jag blanda lite socker med potatismjöl och strö över bären. Potatismjölet gör att bären inte blir så rinniga.

Nu är flera av tomaterna mogna, och vi har ätit tomater både idag och igår. Så himla goda. Och dessutom vackra.

Tomatskörd.
Tomatskörd.

Jag är så glad och nöjd för mina tomater i år.

Vi har sovit i stan i veckan och när vi kom hem igår kväll var det nästan som semester. Jag inspekterade landen och hittade den här bärfisen på dillen:

Bärfis i dillkronan.
Bärfis i dillkronan.

Andra bloggar om: ,

Deckare från Australien

2007 fick Peter Temple det största deckarpriset i världen, Golden Dagger, för boken ”Mörk kust”. Det är han värd. Detta är en av de allra bästa deckare jag läst. Både för historien och för språket. Han bor i Australien men är född i Sydafrika. Jag upplever boken som väldigt australisk (heter det så?) efter att ha läst en del annan skönlitteratur därifrån.

Intrigen: I utkanten av en liten håla vid kusten utanför Melbourne överfalls en äldre rik man i sitt hem. Senare dör han på sjukhus. Först misstänks tre aboriginpojkar för dådet. Men polisen Joe Cashin tror inte riktigt på den här lösningen och söker vidare i mannens historia.

Språket: Det är varierat, vackert och med många cliffhangers och antydningar. Vi får en antydan om det ena och det andra, och det gör historien rikare. Det händer saker vid sidan om som kittlar nyfikenheten. Peter Temple är en begåvad språkanvändare. Jag gillar till exempel en mening som den här: ”Hundarna sprang sig utmattade men ingen tand nuddade vid päls”. Det handlar om när Joe Cachin är på kaninjakt med sina två hundar.

Det sägs ju att deckare säger mycket om det samtida samhället, och kanske är det så även med denna. I Peter Temples bok har framför allt motsättningarna mellan de vita och aboriginerna en viktig roll, men också småstads- och landsbygdslivet. Och inte minst barns utsatthet.

Det är roligt att upptäcka en ny och bra deckarförfattare. Jag har aldrig läst något av Peter Temple förut men det blir säkert någon mer bok. Periodvis har jag läst många deckare, men ibland blir jag lite trött på det, det känns som alla är stöpta i ungefär samma form. Men inte denna.

Andra bloggar om:

Första maj

Arbetarnas egen högtidsdag har jag förstås hållit i helgd idag. Inte gjort något lönearbete, och gnolat på Internationalen när jag grävt i vårt nya potatisland. I dessa tider är det ju lätt att glömma bort varför vi firar Första maj, varför det är en röd dag i almanackan, en ledig dag för väldigt många.

Eller har Första maj spelat ut sin roll? Borde det vara en vanlig arbetsdag i stället? Eller vill vi bara vara lediga utan att tänka på orsaken?

Jag har också tänkt på boken ”Saknar bildning” av Hans Lagerberg. 1980 kom den ut och jag läste den då, och kommer säkert att läsa om den en dag. I dokumentärromanens form berättar han arbetarrörelsens historia, och han gör det väldigt bra. När jag läste den förstod jag så mycket mer av vad som hänt och varför.

Där jag växte upp, flera mil längre söderut i Sverige, var det inte ovanligt att man satte potatisen på första maj, om det var en varm vår. För hundra år sedan fanns det nog många arbetare som gick hem eller till kolonilotten efter demonstrationståg och möte, och grävde potatislandet eller satte sin potatis på första maj.

21 kvadratmeter nygrävt potatisland.
21 kvadratmeter nygrävt potatisland 2009. Det är ett fint rabarberstånd som växer i hörnet.

Hotet mot nätet

Här om dagen läste jag på DN om det nya hotet mot nätet från EU som ska röst om det så kallade Telekompaketet den 5 maj. Och en bra förklaring finns här (också på DN).

EU vill alltså starkt begränsa den fria informationen på nätet. Nöjesindustrin lobbar för att få sådana regler att den som betalar mest får tillgång till mest bandbredd, om jag förstått det rätt. Det liknas vid kabel-tv, ett nät med underhållning där jag betalar för vad jag vill se. 2007 var ett liknande lagförslag på gång i USA, men gick inte igenom, tack vare en intensiv kampanj från nätanvändare.

Skrämmande, tycker jag.

Det handlar också om den ökade övervakningen av vad vi gör på nätet, genom nya lagar. Ipredlagen är bara början, om det går åt det här hållet.

Läs också Anders Mildners blogg om detta.

Nätet kanske var för bra för att vara sant?

Andra bloggar om: , , ,

Allt snabbare i cyberspace

Det tog 89 år för telefonen att få 150 miljoner användare, 38 år för tv:n, 14 år för mobilen och 5 år för Facebook. Allt enligt Business Insider. Tipset om detta kom på mikrobloggen Twitter, det snabbaste snabba (?) i cyberspace just nu. Vad kommer härnäst? Och varför är snabbheten så viktig?

Via Twitter nås jag också av Jeri Cartwrights blogginlägg om ”digital exhaustion”, eller ”information overload” som är ett begrepp jag tror att vi använder mer. Dvs att den digitala informationen har blivit så omfångsrik att vi inte längre riktigt kan greppa den, och att det därför skapar stress. Läs och begrunda.

Läs Richard Yates!

”Revolutionary Road” som både film och bok får lovord och Richard Yates är i ropet. Men efter att ha läst artikeln i Fokus valde jag i stället ”Easter Parade” som min första bok av Richard Yates. Ett bra val, för jag tycker att den är fantastiskt bra. Den handlar om systrarna Emily och Sarah, födda på 20-talet, och deras liv fram till tidigt 70-tal. Boken kom ut 1976.

Systrarna är ganska olika varandra. Sarah lever i ett dåligt men troget äktenskap från ungdomen till döden. Emily byter man då och då, ibland ofta, ibland efter flera år, och med både djupa och ytliga förhållanden.

Det här är en sådan bok där jag flera gånger tänker ”varför skriver han om mig?”. Det vill säg att jag kan identifiera mig med kvinnorna i boken. Han, en man, skriver om kvinnor som om han vore en kvinna. I grunden handlar det om det mänskliga livet, oavsett man eller kvinna.

En mycket fin läsupplevelse, en sådan bok som jag önskar att jag hade oläst kvar. Nästa blir nog ”Revolutionary Road”.

Nu vet jag mer

Samtalet med Elli Pihlavas barnbarn blev mycket givande, intressant och speciellt. Det gav mig en mycket mer levande bild av hennes farmor. Vi reflekterade över vilken bild av henne man får efter en sådan dramatisk och kort livshistoria. En hel del romantiskt ljus faller över henne, samtidigt som jag vet att hennes liv var mycket tufft på flera sätt. Hon dog av tbc, som inte var ovanligt då, 1932.

Jag önskar jag hade haft möjligeht att träffa henne, att jag varit med på VT då, efter förlisningen, och fått intervjua henne.