Författare: Administrator

Var är du, Jonas Larsson?

Ja, det är ingen gammal pojkvän jag anropar, tvärtom. Jonas Larsson är en för mig helt okänd person, men jag tror mig veta så mycket att han bor eller befinner sig i Skåne någonstans. Jag får nämligen hans telefonsamtal på min mobil. Någonstans har har det blivit en felskrivning så att mitt nummer står i stället för hans. Eller så använder han mitt nummer för att han inte vill lämna sitt eget.

Jag skulle bra gärna vilja veta, men allra helst vill jag att det här felet rättas till så att jag slipper få fler samtal där någon frågar efter Jonas Larsson, de flesta med slånsk dialekt.

Både handläggare på arbetsförmedlingen och på försäkringskassan har ringt, och ett par människor som inte talat om vilka de är. Och tre samtal har kommit från Gambia, varav två mitt i natten. Idag kom det på dagen, och jag tror att jag lyckades göra mig förstådd med ”You’ve got the wrong number”. Då sa det bara klick i andra änden.

Något liknande hände mig för ett par år sedan. En person som då var lärare på en skola i Umeåtrakten hade ett snarlikt nummer som mitt och det hade blivit en siffra fel på en adresslista på skolan. Det tog ju ett tag innan jag begrep hur det var, men efter några samtal frågade jag den som ringde upp om vem personen var. Till slut fick jag tag i honom och sedan rättade han till det.

Men Jonas Larsson har jag inte spårat upp.

Nyckeln finns kvar i Kalmar

På den gamla goda tiden på 1900-talet var jag telegrafist i svenska handelsflottan. Det var långt före internet så vi skickade telegram med hjälp av telegrafi, det vill säga morsealfabetet som knackades fram på nyckel. Idag såg jag en sådan gammal telegrafnyckel på Kalmar Sjöfartsmuseum.

nyckel

Morsealfabetet består av kortra och långa signaler.

… – – – … är SOS och … . –  – –. är SAG som är Göteborgradios anropssignal.

För att få certifikat som telegrafist krävdes en viss hastighet i både sändning och mottagning. Riktigt hur mycket det var för B-certifikat minns jag inte nu, troligen 100 tecken per minut. B-certifikat krävdes för att få jobba som telegrafist. Några månader efter att jag börjat jobba tog jag A-certifikatet, som är 125 tecken per minut. Det bara smattrar.

Detta hade jag nytta av när vi senare gick över till USA. Amerikanska Coast Guard var kända för sina snabba telegrafister. Då gällde det att hänga med.

För att kunna sända i så hög hastighet använde man en bugg. Jo, det hette så, en halvautomatisk apparat med en liten spak som åt ena hållet levererade korta signaler och åt andra hållet långa signaler. Jag hade en egen, men har inte kvar den längre. Tyvärr.

Nu är det över 30 år sedan jag gick i land för gott.

Frisk med bok

Det finns inget så underbart som att vara frisk. Även om jag fortfarande bär på lite förkylning med en hes stämma och hosta då och då, så är det fantastiskt skönt att inte vara riktigt sjuk längre.

När jag var sjuk låg jag ju och läste böcker, för det fanns inte mycket annat att göra när orken försvann. Utöver den fantastiska ”The Echo Maker” så läste jag ett par deckare. Nämligen ”Naming of the dead” av Ian Rankin och ”The price of silence” av Kate Wilhelm. Helt OK, båda två.

Sedan jag blev frisk har jag nu läst Marina Lewyckas nya roman ”Två husvagnar”. Den är en recensionsbok med första recensionsdag den 5 mars så först då ska jag publicera mitt omdöme. Det jag kan skriva nu är att det är en charmig bok med vidrigt innehåll. Den handlar om slavarbete och trafficking i vårt moderna Europa, och som trots sin ansats med avväpnande humor nog kan ändra livet för läsarna. Läs den!

Andra bloggar om: , ,

Eugene

Eugene, Oregon. En ort långt borta, på andra sidan jorden i nordvästra USA. Jag vet inget om Eugene bortsett från två saker: där finns en av världens snyggast designade nyhetstidningar på nätet, och där föddes Mark Lindsay. Det senare upptäckte jag nu.

I morse på väg till jobbet tryckte jag åt fel håll på iPodden och fick upp en gammal låt av Mark Lindsay, ”Arizona”, som jag gillade när jag var i tonåren. När jag sedan kom att jobba ombord på M/S Arizona, så klart att jag lyssnade en och annan gång till. Det är en fin låt, med stark dramaturgi och mycket känsla. Men inte kom jag ihåg vem Mark Lindsay är så det kollade jag nu på wikipedia. Han var en del av Paul Revere and The Raiders, vilket kanske är mer bekant?

Och genast måste jag ta en titt på mitt husorgan Register-Guard, dagstidning i Eugene, Oregon. Kanske borde jag ta och åka dit någon gång. Fast egentligen borde jag gå och lägga mig i stället eftersom jag ska upp med tuppen i morgon bitti.

Amerikanska fenomen

Det måste ha varit sommaren 1967 som tv-serien med Monkees visades på svensk tv, kanske gick den året efter också. Jag såg den hemma hos min kompis Ann-Charlotte för hennes familj hade tv då. Det hade inte vi. På den tiden var det svartvitt i rutan. De var ju så söta, killarna, och allra mest Davy Jones. Vi förde bok över vad varje avsnitt handlade om och vad vi tyckte om det, i ett sådan där skrivhäfte man hade i skolan då. Nu är de äldre gubbar allihop, 40-talister som de är. Ikväll såg jag dem på tv igen och det är alltså 40 år sedan senast ungefär. Ja, det är bara att konstatera att tiden går. men jag kan fortfarande tralla med i ”Last train to Clarksville” och ”I’m a beliver”.

Monkees var ju ett band som konstruerades för tv-serien, inte tvärtom. Något som skapades för media. Ett typiskt amerikanskt fenomen, åtminstone på den tiden.

I morse läste jag ut Erik Åsards nya biografi om Hillary Rodham Clinton. Hon och jag har minst en sak gemensam, men det är inte därför jag läst boken. Det vi har gemensamt är att vi inte byter efternamn vid giftermål. Hon behöll sitt flicknamn (flicknamn förresten, visst låter det fånigt… man säger ju inte pojknamn) Rodham och det var först när det gick upp för henne att det kunde vara avgörande för om maken skulle kunna bli vald till guvernör som hon la till hans efternamn. Men hon behöll sitt eget. Hennes inställning är, liksom min, att jag har min identitet i mitt eget namn, inte i en mans namn.

Hur som helst är det en mycket intrssant biografi, dels för att den berättar en hel del om henne som jag inte visste, dels för att den ger en förklarande bakgrund till det amerikanska presidentvalet i år. Erik Åsard skriver om hennes politiska historia, inte den privata, och det gör det lättare att förstå läget idag. Jag har tidigare inte följt hennes karriär, inte mer än vad de flesta väl gjort via media sedan presidenttiden på 90-talet. Men hon är förstås en mycket intressant person eftersom hon är den första kvinna som faktiskt har en reell chans att bli USA:s president. Och idag vann hon i Nevada, läser jag i DN ikväll.

Andra bloggar om: , , ,

Årets första lästa böcker

Redan första veckan i januari läste jag årets bästa bok: ”Vi, de drunknade” av danske Carsten Jensen. Hur någon ska kunna överträffa den förstår jag inte. Den handlar om staden Marstal på den danska ön Ærö och dess sjöfartshistoria. Genom de enskilda människorna lär vi känna staden. Superbt gjort! Carsten Jensen är en fantastisk berättare, och jag önskar att jag hade boken oläst kvar. Läs mer om vad jag tycker om boken på min bokblogg Bokhyllan.

Carsten Jensens bok är nyutkommen, den gavs ut den 8 januari. Han har en egen sajt om boken, som är väl värd ett besök. Ett exempel på hur man på ett intressant och bra sätt kan integrera webben och litteraturen. Sydsvenskan har gjort en intervju med honom.

Idag har jag precis avslutat en deckare, ”The unbidden truth” av Kate Wilhelm. Jag gillar den, men inte odelat. Intrigen är intressant och författaren är en skicklig berättare, hon kan hålla spänningen på topp och är systematisk så att jag hela tiden känner att berättelsen bär framåt mot upplösningen. Min invändning är att karaktärerna är lite för ensidigt goda och onda för min smak. Men sammantaget överväger det positiva tycker jag. Den handlar om en ung kvinna som anklagas för ett mord. Hennes försvarsadvokat (bokens hjälte) förstår alltmer att klienten både är oskyldig, och utsatt för en komplott. Läs mer om vad jag tycker om den här boken på min bokblogg Bokhyllan.

Kate Wilhelms deckare läste jag efter att ha läst om författaren på Eugenes lokaltidning The Register-Guard. Den har jag analyserat i en uppgift på en kurs i webbdesign, som ett exempel på en tilltalande och funktionell nättidningsdesign, och som jag tycker är jättesnygg. Kursuppgiften skriver jag mer om min kursblogg.

Andra bloggar om: , , , ,

Julen är här

Till slut så kommer den ju, den där stunden när jag stängt av datorn och släckt skärmen, gått vändan genom redaktionen och ropat ”god jul!” till alla den sista arbetsdagen före jul. De sista dagarna har varit hektiska med tre tidningar att förbereda, både i morgon, julafton och 27/12. Lite knepigt är det, det är ju nästan en vecka till dagen efter annandagen och vem vet vad som hänt tills dess?

Vi går och laddar så länge inför de här tre juldagarna, eller egentligen mest inför julafton, och sedan har dagarna gått i ett nafs och allt är vardag igen. Det går så fort, och det är alldeles nyss det var jul förra gången, känns det som. Och när helgerna ligger som de gör i år, med optimal placering, måste man förstås känna sig riktigt ledig också, med fem dagars julhelg och fyra dagars nyårshelg. Själv är jag en av de få som inte tagit ledigt klämdagarna mellan jul och nyår.

Årets längsta dag

(Uppdaterad måndag: Så pinsamt! Stavfel i rubriken. Jag var trött igår. Men nu är det rättat.)

Den timmen vi fick extra idag använde jag till en springtur. Det är två veckor sedan sist, så det var lite segt på andra varvet. I de två värsta backarna orkade jag inte hålla takten utan gick sista biten till toppen, så det känns ju lite trist. Men det blev en bra tid ändå, 33 minuter och 51 sekunder på mina fem kilometer, vilket är en halvminut under min normaltid. Jag hoppas att det inte var sista springturen i år, jag vill ha fint väder även nästa helg.

Hade jag inte drabbats av en gräslig migrän igår så hade jag sprungit då i stället. Men sådant rår man ju inte över, det blev sängen större delen av dagen igår. Därför har allt jag hade planerat att göra i helgen hopat sig till idag, och trots den extra timmen så är det ändå en hög ogjort på mitt skrivbord. Och nu är det redan kväll. Javäl, det kommer väl en dag i morgon också.

Nominering

I går skrev jag om författaren Hans Lagerberg och hans roman ”Saknar bildning” från 1980. Idag läser jag i ett pressmeddelande från Ordfront att han nominerats till Augustpriset för sin bok ”Lärarna”. Och jag läser i min egen tidning att Ola Larsmo är nominerad i samma genre for sin bok ”Djävulssonaten. Det glädjer mig.