Författare: Administrator

22 år har gått

Tiden rinner iväg så att man nästan svindlar ibland. För 22 år sedan idag föddes mitt första barn, och det känns som om det var alldeles nyss. Men 22 år framåt, då har han hunnit bli en medelålders man på 44 år… 

Givetvis står det klart och upplyst i minnet den dagen; hela dygnet förstås, ända från bilturen kvällen innan, värkarna på efternatten och så födelsen klockan fyra minuter i två på eftermiddagen. Det var på skärtorsdagen 1984 och det var fortfarande vårvinter ute. Men när vi kom hem en vecka senare hade sommarvärmen kommit.

Inget är väl så omtumlande som att få barn, och allra helst första barnet. Det är stort, det största som livet bjuder på, och jag kände mig ganska liten som människa fast jag varit vuxen i flera år redan. Att plötsligt få det fulla ansvaret för ett litet knyte, det var nästan skrämmande. Nu, så många år senare, är det nästan svårt att fatta att allt gick vägen. Och att det gått så fort…. 

Fingrarna blöder…

Idag har jag skrivit så fingrarna nästan blöder och tangenterna glöder. :- ) Det är uppsatsskrivande från morgon till kväll som gäller just nu och jag har kommit en bra bit på väg. Största delen av empirin är nu skriven. Något lite är kvar att skriva och en del ska också justeras (dvs skrivas om). Idag har jag mest skrivit om nätvännernas betydelse, vad alla ni som svarat har berättat om hur ni ser på er vänskap på nätet.

Jag blir nästan lite rörd varje gång jag läser de här svaren, det är i en del fall långa livsberättelser ni skrivit. Enkäten är ju anonym så jag vet inte vem som skrivit vad och ibland önskar jag nästan att jag hade kunnat se det för det är flera som jag skulle vilja skriva till och kommentera eller bara fråga "hur är läget idag?" Men det får man sätta sig över när man håller på med akademiskt arbete.

Jag har också börjat fundera på om jag kan använda den här undersökningen som underlag för magisteruppsatsen också. Enkätsvaren är så omfattande och det skulle gå att få ut mycket mer av dem än vad jag får plats med i den här C-uppsatsen. Det tål att tänkas på. Men då skulle jag nog behöva ställa några kompletterande frågor till en mindre grupp nätsurfare. Tja, vi får se vad det blir…

Pantertanter

Igår var jag hos en arbetskamrat för att hjälpa henne med datorn. Hon sitter inte inne på redaktionen utan ute på landsbygden och har fått pc för bara några veckor sedan, efter många år med mac. Hon är 60-plussare och inte road av datorer men har bestämt sig för att lära sig det hon behöver ändå. Vi gick igenom en massa saker, sånt där som är självklart för de flesta av oss andra eftersom vi gör det dagligdags. Jag tycker att hon är beundransvärd som inte ger sig. Hon har många gånger sagt att hade hon inte varit tvungen för jobbet så skulle hon inte använt datorer alls. Ändå gör hon det bra, när andra kanske skulle gett upp.

Vi tycker ju att det är så självklart idag att alla ska kunna använda en dator, både på nätet, för att kommunicera och för en massa annat. Men det är ju faktiskt inte så okomplicerat att förstå hur datorer fungerar, och inte så självklart att alla ska kunna och förstå allt. Det är bra gjort att så många ändå har lärt sig så mycket.

Visst är det ett självklart kommunikationsmedel idag men det är ju betydligt mer komplicerat att hantera en dator än telefonen när den kom, eller mobiltelefonen. Det är lätt att glömma bort det.

Examen!

Äntligen! I eftermiddag hade vi slutseminarium på ledarutbildningen och jag vet att uppsatsen är godkänd. Med lite justeringar kan det förhoppningsvis bli VG också. Tänk att fyra års studier i stort sett är över… Tiden har gått fort när jag ser tillbaka, och till hösten börjar jag om. 

När vi gjort ändringarna i uppsatsen, skickat in den och fått betyget registrerat kan jag ta ut min högskoleexamen på 80 poäng. Till hösten börjar nästa kurs, och med mina gamla poäng från 80-talet hoppas jag få ut en fil kand-examen om ett år. Det skulle sitta fint för en 50-plussare… 
Sluta läsa gör jag nog inte.