Eva – Tankarnas hotell

2023: Barnbarn och 10 693 steg

Första dagen på det nya året, då brukar jag skriva ett blogginlägg med lite summering och bilder. I år är det bara en bild. Här bor vi, och om ett halvår har vi bott i Västerås i fem år:

Nyårsdag 2024 på Bjurhovda. Här bor vi sedan snart fem år.

2023 vill jag inte ha tillbaka. Alldeles för mycket krämpor, sjukdom och värk av min artros. Och en släng av covid igen i höstas.

Höjdpunkten under året var att mitt sjätte barnbarn föddes i slutet av juli. Hans fem syskon och kusiner är mellan sju och tio år gamla, så det blev en liten sladdis. Så underbart! Sex barnbarn, det är verkligen rikedom.

För några år sedan föresatte jag mig att röra på mig mer, för att inte stelna till och bli gammal i förtid. Jag har tidigare alltid sprungit, gått eller simmat men på senare år har det blivit lite sämre med rörligheten, delvis beroende på artros.
Jag behöver mätbara mål i livet. Mitt mål är att gå minst 10 000 steg per dag. Så vitt jag förstått är 10 000 steg inte en siffra som egentligen ska ha någon betydelse för hälsan. Men för mig är det ett bra mål och jag tänker att det ändå måste vara bra att vara ute och gå en och en halv timme varje dag.
I genomsnitt blev det 10 693 steg per dag under 2023. Då ingår några sjukdagar och dagar då jag helt enkelt inte hunnit med de dagliga promenaderna, så jag är nöjd med det resultatet. Att vara ute och gå varje dag har blivit en sådan vana att jag inte avstår om jag inte måste.

I höstas blev det flera sjukdagar. Hela hösten, från första helgen i september, har jag varit snuvig och är fortfarande. Om ni visste hur trött jag är på det…
Det började med en rejäl förkylning och så fick jag bihåleinflammation en vecka senare. Den tog några veckor och ett par medicinkurer innan den var över. Men jag tror att jag fått kronisk snuva sedan dess, för den har inte gett med sig än. Fortfarande känner jag av bihålorna ibland, det ömmar och irriterar.
Krämpor, som jag på sätt och vis vant mig vid men helst vill slippa. Tre läkarbesök och fortsatt medicinering har inte botat mig, även om det hjälpt en del.
Nu hoppas jag på ett friskare 2024. Hoppas går ju i alla fall.

I maj fick vi skicka vår gamla bil på skrotning, den som vi haft sedan 2004 och som tjänat oss mycket väl. Att det blev så beror på att tjuvar en natt stal katalysatorn. De måste ha hissat upp den, sågat av rören och tagit katalysatorn. Att katalysatorn på gamla bilar är stöldbegärlig visste jag inte förrän det hände oss.
Vår bil var 27 år gammal och vi hade redan innan detta hände diskuterat om vi skulle fortsätta ha bil. I Västerås går bussarna ofta och vi har bara 5 minuter till busshållplatsen. Till Stockholm tar vi alltid tåget, det går på under en timme.
Så nu bestämde vi oss för att se hur det kändes över sommaren att vara utan bil. Jag har alltid haft bil, sedan jag blev vuxen, så det är ett ganska stort steg att ta. I vår bostadsrättsförening finns inga laddstolpar för elbilar så det hade fått bli en hybridbil eller bensinbil om vi skulle köpt en ny (begagnad). Så det känns bra av miljöskäl att inte längre ha bil.
Än har vi inte köpt någon ny bil och tycker att det går bra. Man vänjer sig. Och vintertid är det skönt att slippa stå ute och skrapa is från en infrusen bil tidiga morgontimmar.
Någon gång i månaden följer jag med en snäll granne i hennes bil för att storhandla, det är jag tacksam för. Utöver det klarar vi oss bra, med både ett Coop och ett Ica inom promenadavstånd. Till Skiljebo centrum tar det 12 minuter att gå och där finns både bibliotek, apotek, frisör, restaurang och mataffär. Vi bor bra fast vi bor i utkanten av stan. Nära skogen men också nära service. Perfekt.
Men inte bara bra. I somras skedde ett mord (med skjutning) ett par kvarter ifrån oss och en natt i höstas en skjutning mot en port i grannhuset. Otäckt och skrämmande, men att flytta är inte aktuellt för oss.

Nu får vi se vad 2024 har att bjuda på.

389 millimeter

Några av mina sommarbilder innan jag tömt regnmätaren.

Nu har snön kommit så igår tog jag in regnmätaren. Är det vatten i den och det fryser kan den frysa sönder, antar jag. Trots att jag bor i stan numera håller jag koll på vädret, något jag vant mig vid under alla år på landsbygden.

Regnmätaren har varit flitigt använd den här regniga sommaren. Nu när jag tog in den var det 5 mm regnvatten i den. I höst, september och oktober, har det ju inte regnat så mycket, men desto mer i somras, som ni säkert minns.

Min regnmätare står i en rabatt vid uteplatsen till det flerfamiljshus som vi bor i, mellan ett par större träd. När det blåser mycket och regnar kanske en del regna fångas av träden.

När det började regna mycket i juni började jag fotografera regnmängden varje gång innan jag tömde mätaren. Sedan fortsatte jag med det. Så nu har jag kunnat räkna ihop hur mycket regn vi verkligen fick.
Juni: 43 mm (fr o m den 18 juni)
Juli: 135 mm
Augusti: 211 mm
Totalt i sommar: 389 mm

Detta är lite mindre än vad SMHI har uppmätt i en mätstation i sydöstra delen av Västerås.
Jag hittade redovisning fr o m den 23 juni hos SMHI och t o m den sista augusti var nederbörden 382 mm i Västerås. I min regnmätare föll det 373 mm under samma period, så det är inte stor skillnad. Då har jag räknat bort mina egna reseultat före den 23 juni, för att kunna jämföra.

Vad säger detta oss? Att vi hade en regnig sommar, och allt elände som det förde med sig. Översvämningar, tågstopp, vägbankar som rasade. Det kommer vi säkert att minnas länge.

Översvämning under en vägbro den 7 augusti. Då hade vi fått 28 mm regn på ett dygn.

Egentligen är jag glad idag. Det är första dagen på flera veckor som jag tagit mig igenom utan att behöva ta en värktablett eller annan medicin. I början av september blev jag förkyld, och det hängde i länge. Efter någon vecka fick jag bihåleinflammation som var svår att få bukt med. Jag har fortfarande snuva men just idag känns det nästan inte alls i bihålorna. Hoppas det fortsätter så.

I går och i natt har det snöat och lite snö har fallit tidigare i oktober.

Tio år med barnbarn

Tänk att det gått tio år sedan jag blev farmor! I helgen firade vi äldsta barnbarnet som fyllde tio år här om dagen. Vi var många som var med och firade, vi far- och morföräldrar, farbror, faster, moster, kusiner med flera. En fin valborgsmässoafton.

Vi hade valborgsmässoeld (eller heter det majeld?) i eldkorg på valborgsmässoaftons kväll.

Aldrig glömmer jag exakt var jag befann mig (vid leksaksaffären på Hamngatan i Västervik, på väg till jobbet) när min son ringde och berättade att jag blivit farmor en aprildag 2013. Inte heller glömmer jag när han ringde mig den där höstdagen året innan och berättade att de skulle ha barn och lyckan jag kände. Sådant är omvälvande nyheter för en människa.

Senare under 2013 fick jag veta att ett barnbarn till var på väg, min andre sons barn som föddes i mars 2014. Fantastiska nyheter! Och 2016 fick jag tre barnbarn inom loppet av fyra veckor (ett tvillingpar). Fem barnbarn! Och nu är ett till på väg. Vilken lycka! Jag är så glad att jag får vara med om detta.

Mitt äldsta barnbarn när han var ett halvår gammal på hösten 2013. Täcket han ligger på har min farmor sytt, långt innan jag fanns.

Nytt år igen

Första dagen på det nya året 2023. Även om kalendern bara är ett konstruerat sätt att mäta tiden så är det en dag som kan kännas betydelsefull.

De flesta år har jag gjort ett inlägg i min blogg med lite bilder från där jag befinner mig på nyårsdagen. Så även i år. Vi var här hemma i Västerås i nyårshelgen och i eftermiddag gick jag en sväng på Bjurhovdaspåret i skogen. Alla bilder är tagna inom ett avstånd på ungefär två kilometer ifrån där vi bor. Det är fint att ha skogen så nära. Att flytta till Västerås blev bra.

Ungefär en minusgrad idag och lite frost.

Den här stora stenen är ett riktmärke i skogen.

Det är fina stigar i Bjurhovda friluftsområde.

Där inne skymtar ett hus som hör till Lunda gård.

Minnesmärke över Wiktor Andersson, godsägare på Lundby, som köpte och skänkte den här skogen som sockenallmänning 1911 till Badelunda socken.

2022 blev ett både bra och dåligt år, enligt min mening. Förhoppningsvis kan 2023 bli bättre.

Det som var bra under 2022:
– Jag kom i hamn med två bokprojekt som jag hållit på med till och från i ungefär tio år: En bok om min mammas släkt och en bok om min pappas.
– Jag har lyckats hålla ut med mitt motionsprojekt att varje dag gå minst 10 000 steg. Genomsnittet för 2022 blev 10 403 steg/dag, trots några sjukdagar.
– Att samhället kunnat öppnas upp efter pandemiåren så att vi kan träffas igen, inte bara digitalt.

Det som blev dåligt under 2022:
– Jag har fått artros i höger höft. Skit också! Men jag har fått bra hjälp av en sjukgymnast så det gör inte så ont längre.
– Att så många i Sverige röstade på den blåbruna regering vi har nu och som styrs av ett högerextremt parti med rötter i nazismen. Skitdåligt och riktigt oroande.

Och så blev jag sjuk i covid två gånger under året. Om det är bra eller dåligt vet jag inte riktigt. Bra att ha haft det antar jag, för det stärker väl mitt immunförsvar tillsammans med vaccinationerna. Men lite jobbigt när det pågått, även om jag kom lindrigt undan.

Pepparkakor till jul

När mina barn var små bakade jag alltid gotländska pepparkakor till jul. Receptet har jag fått från deras farmor, som kom från Gotland. Eller möjligen från hennes syster. Det kommer ursprungligen från den gård i Halla socken där de växte upp och deras fars gotländska släkt.

Ibland har jag bakat pepparkakor även på senare år, men inte till varje jul. Men idag blev det av. I år ska barnbarnen få gotländska pepparkakor till jul.

De här pepparkakorna är väldigt goda. Det som skiljer de från andra pepparkakor är att det ingår pomerans i degen. Det gillar jag.

Receptet:

Gotländska pepparkakor
250 gr smör
2 dl vatten
4 dl socker
2 dl sirap (helst ljus)
2 msk mald kanel
1 msk mald kardemumma
1 msk mald nejlika
1/2 msk malt pomeransskal
1 msk bikarbonat
15 dl vetemjöl
Koka upp vatten, socker och sirap. Häll det hett över smöret och kryddorna och rör om tills smöret smält.
Låt det svalna till rumsvarmt och rör i mjölet som blandats med bikarbonat
Låt stå övertäckt 1-2 dygn, gärna svalt.
Baka. Grädda 8-20 minuter i 175-200 grader.

Är degen för tunn blir pepparkakorna lätt lita brända vid gräddningen. Att det blir lite ojämnt, det är nog ofrånkomligt när man bakar själv.

10 454 steg per dag

Förra sommaren gjorde jag en utflykt till Malmköping med en väninna. När vi kommit fram och steg ur bilen efter en och en halv timme blev det verkligen påtagligt för mig hur stel jag blivit i kroppen på senare år.

Det här upplever väl de flesta som blir äldre men det går gradvis. För mig blev det i alla fall en påminnelse om att jag måste håll mig igång och röra mig mer. Så sedan den dagen har jag gått mer. I genomsnitt har det blivit 10 454 steg per dag. Drygt 3,8 miljoner steg på ett år.

Tills jag bröt benet 2010 sprang jag regelbundet, men efter det har jag gått. Jag har gått mycket i terräng, alltså i skogen, det sa sjukgymnasten skulle vara bra för att stärka benmusklerna efter benbrottet. Många dagar blev det 10 000 steg men många dagar blev det mindre och kanske runt 8000 steg/dag i genomsnitt. Jag använder hälsoappen i mobilen för mina stegmätningar. Jag gillar att ha mätbara mål, det sporrar mig.

Att det skulle vara önskvärt att gå 10 000 steg per dag är ju bara en siffra och hur viktig den är vet jag inte. Säkert är det individuellt hur mycket man behöver gå, men för mig är det ett bra mått.

Under senare år har jag fått artros i en höftled, så nu är det ännu viktigare att röra på mig. Artrosen har smugit sig på och det tog lång tid innan jag förstod att det var något annat än efterverkningar av mitt brutna ben. Värken och smärtan har ökat gradvis och för ett tag sedan var jag på vårdcentralen och fick min diagnos.

Där träffade jag en väldigt bra sjukgymnast (fysioterapeut heter det nog numera) och jag fick med mig ett träningsprogram hem. Det kallas artrosskola och det har varit väldigt bra. Smärtan och värken har minskat. Artros går ju inte att bota utan det är symptomen man lindrar. Jag fick också rådet att dela upp promenaderna på flera gånger per dag så jag går två-tre halvlånga promenader varje dag. Jag går mycket i skogen, vi har den ganska nära där vi bor och det är fint. Jag märker skillnad om jag bara gått på asfalten i stan eller om jag gått i terräng i skogen, alltså avvikit från stigarna. Att gå i terräng ger mindre värk under natten. För värk har jag kvar, det får jag nog leva med.

Att upprätthålla den fysiska träningen och att gå mina 10 000 steg per dag känner jag mig verkligen motiverad till, eftersom det lindrar smärtan. Att ha ont är inte farligt, det är bara att lära sig hur mycket smärta man tolererar, sa sjukgymnasten. Vila bort artros går inte. Och jag tänker verkligen inte bli sittande i väntan på bättre tider, för de tiderna kommer inte av sig själv.

Vi tog en titt i Malmköping. Detta är stigluckan till kyrkan.

Tio år på egen hand

Idag blev jag varse att jag i förra veckan missade att fira en tioårsdag. Den 27 januari 2012 var min sista arbetsdag som anställd. Då inledde jag min karriär som frilansjournalist och uppdragsforskare i släktforskning. Och det har gått bra så det finns väl anledning att fira, känner jag.
2012 hade jag arbetat som reporter, redaktör, webbredaktör mm på Västerviks-Tidningen i nästan 18 år. Som på de flesta jobb innebar det både plus och minus. Trevliga arbetskamrater, roliga arbetsuppgifter men också konflikter och sådant som var mindre roligt.
Att vara fast anställd är en trygghet. Att ta steget ut i egenföretagarvärlden är otryggt. Man vet aldrig vad som väntar runt hörnet. Ska uppdragen ramla in? Hur ska jag marknadsföra mig så att jag når ut till kunderna?
Det ska inte bli någon beskrivning av framgångar och motgångar. När jag slutade för tio år sedan närde jag en förhoppning att i alla fall kunna försörja mig 5-6 år, tills jag skulle kunna ta ut förtida pension. Men jag jobbar fortfarande, trots att jag nu efter tio år med råge passerat vanlig pensionsålder. Jag har världens roligaste jobb och vill inte sluta, även om jag numera jobbar deltid.
De första åren som frilansjournalist jobbade jag för alla möjliga tidningar, men sedan ett antal år skriver jag bara om släktforskning. Uppdragen att släktforska åt kunder har blivit allt fler, inte minst under pandemin.
Så allt har gått bra.
Jag tror jag ska fira lite ikväll i alla fall…

Oskarp bild från sista dagen på jobbet, den 27 januari 2012. Jag uppvaktades med presenter av snälla arbetskamrater.

Så här såg det ut på redaktionen då. Bilden har jag tagit från min egen arbetsplats.

Morgonmöte hade vi varje dag, så detta är en typisk arbetssituation från mina 17 år på tidningen. Av de som finns med på denna bild från 2008 tror jag inte en enda arbetar kvar idag. Många har lämnat redaktionen även efter min tid där.

Coviden slog till

Nu har vi nog tillfrisknat någorlunda från coviden. Det där som började som en vanlig förkylning efter familjesammankomsten i trettonhelgen. Det blev en rejäl förkylning och jag låg däckad några dagar. Sedan släppte det värsta gradvis men fortfarande, efter mer än en vecka utan några större symptom, så känns det fortfarande segt och tröttsamt.
Det här vittnar många andra som varit sjuka också om, att det tar tid att känna sig pigg igen. Ändå har jag drabbats lätt. Jag är tacksam att jag inte smittades förrän jag fått mina tre doser vaccin, för annars hade jag nog varit sjukare. Nu har jag förhoppningsvis ganska bra skydd inför kommande smitta också.
Alla vuxna i familjen som träffades i trettonhelgen blev sjuka och testade positivt. Omikron slog till med full kraft, det märks hur väldigt smittsamt detta är.

Vi blev sjuka på lördagen efter trettonhelgen och hade då kommit hem efter besöket i Stockholm. Vi handlade lite och höll oss sedan hemma men vi hade ingen beredskap för att bli sjuka. Vi höll oss i karantän från lördagkvällen till tisdagen en och en halv vecka senare.
Vi funderade på hur det skulle bli med maten när vi inte kunde gå ut och handla, men det gick bra. Grönsaker i kylen och annat i frysen höll oss mätta tills vi var så friska att vi kunde ge oss ut bland folk igen. Vi gjorde middagar på det vi hade hemma, helt enkelt.
Det värsta i den vägen var kaffet. Jag måste ha mjölk i kaffet och jag vill ha flera koppar kaffe varje dag. Men mjölk håller sig inte färsk i en och en halv vecka, men tack vare en granne som lånade ut mjölk klarade jag det. Fast de sista dagarna snålade jag med kaffet när mjölken var på väg att ta slut. Så beroende man är! Ändå är det ju lyxproblem.
Nu hoppas vi få hålla oss friska ett tag. Och att alla därute vaccinerar sig.

Nyårsdagen 2022

Första dagen på året, då brukar jag göra ett blogginlägg med bilder från platsen där jag befinner mig. Eftersom vi oftast firar nyår hemma blir det från där jag bor. Så är det i år. Vi kom inte ut förrän ganska sent på eftermiddagen så i år är det skymningsbilder. Promenaden gick till Anundshög ungefär två och en halv kilometer bort. När vi kom hem framåt fyratiden var det i stort sett mörkt. (Se bilder längre ner.)

En ska förstås blicka framåt så här på årets första dag. Ju äldre jag blir desto mindre framåtblickande gör jag, för framtiden blir ju bara kortare och kortare. Men nu vet jag att jag är jobbonär, fast jag för några år sedan nog trodde att jag skulle vara pensionär vid det här laget. I år fyller jag 68 och jobbar på för fullt. Jobbonär är ett av orden i årets nyordslista och betyder en pensionär som fortsätter jobba. En sådan som jag. Samma år jag fyllde 65 flyttade vi till Västerås och jag såg framför mig ett liv som pensionär med täta resor till barn och barnbarn i Stockholm. Så kom pandemin och de resorna tog abrupt slut. Så det var lika bra att fortsätta jobba.

Att kunna arbeta som släktforskare är ett privilegium och så roligt så det hade jag inget emot. Och uppdragen bara ramlade in. Det verkar som om många i sin isolering hemma började fundera på sin släkthistoria och ville ha hjälp med att hitta den. Jag har aldrig tidigare fått så många förfrågningar som under pandemitiden. Så jag fortsätter jobba ett tag till. På deltid så att jag nu, efter att ha fått tredje vaccindosen, i alla fall kan träffa mina barn och barnbarn igen. Men pandemin får vi nog leva med ett bra tag till.

Med åren kommer också krämporna och den kroppsliga förändringen. Stel i ryggen och värk lite här och där har blivit vardag. För att motverka det är jag ute och går några gånger varje dag. I jobbet sitter jag ju still vid datorn. Stegräknaren är alltid på och för december blev medeltalet 10 968 steg/dag, vilket jag är nöjd med. Minst 10 000 steg varje dag är mitt mål. Ibland blir det mer, men sällan mindre.

För tio år sedan bröt jag fotleden i höger ben och de sista åren har högerbenet börjat krångla, med värk som påminner om vad doktorn sa när han konstaterade att brottet var läkt: ”Nu är det läkt men det kan bli så att du känner av det resten av livet”. De första åren kände jag inget, det var som vanligt, men nu har nog ”resten av livet” hunnit ikapp mig. Det stör mig att kroppen ska krångla. Men så är det väl att åldras.

Maken testade sina nydubbade springskor i den isiga pulkabacken i Bjurhovda fritidspark.

En kvart hemifrån har vi vidsträckta åkrar i blickfånget.

På väg till Anundshög passerar vi det här torpet som jag tror är ett tidigare soldattorp i Tibble, men är inte säker på det.

Anundshög är alltid fint. Det är Sveriges största gravhög och det finns flera skeppssättningar intill högen. Här har jag varit många gånger.

Anundshög fotograferad uppifrån en av de mindre högarna på området, med en skeppssättning till vänster och en till höger.

Det lyste på Anunds kafé.

Trots att det var minusgrader i luften rann vattnet i bäcken men ovanpå isen.

Intill Anundshög ligger torpet Kvartslund, som jag tror hör till hembygdsföreningen numera. Ingen bor där i alla fall.

Är det detta hus som är det äldre torpet på Kvartslund?

Skylten berättar om torpet. Det senare torphuset byggdes av vagnmakaren Oskar Ehn i slutet av första världskriget.

På väg hem på den gamla kungsvägen söder om gravhögen. Här ska Eriksgatan ha gått på medeltiden. Nu var det nästan mörkt så då behövs reflexer när vi tar oss ut på landsvägen. Maken är ett föredöme.

Där borta väntar stan och höghus på oss. Men vi är fortfarande på landet.

De trevliga västeråsarna

Idag, den 17 juni, är det två år sedan vi flyttade till Västerås från Västervik. Det känns som att det är det största uppbrott jag gjort i livet, men det var naturligtvis ett större uppbrott när jag som 18-åring flyttade till England.

Domkyrkan i centrala Västerås. Eget foto.

Vi bor fint innanför syrénhäcken. Eget foto.

Jag fyllde 65 år strax innan vi flyttade hit och vid den åldern förväntar man sig kanske att ha rotat sig och stanna kvar där man eller. Kanske så småningom flytta till ett mer lättskött boende, när åldern så kräver. Men att lämna en plats där jag bott i 38 år och sett mina barn växa upp, till en för mig helt okänd plats som jag bara besökt en enda gång tidigare, det trodde jag nog inte skulle ske. Det blev en väldigt bra förändring. Här i Västerås känner jag mig verkligen hemma och att få den känslan gick snabbt.

Det är människor som är viktiga i livet. Miljön är förstås viktig men den kan jag lättare anpassa mig till så länge den inte är extrem. Det område vi bor i finns det säkert några hundra varianter av i Sverige. Ändå är det unikt.

Jag flyttade för att komma närmare mina barn och barnbarn. Att bo en timmes tågresa bort från dem är en stor livsförbättring jämfört med fyra timmar på bussen. Nu, sedan jag fått vaccinationsskydd, kan jag åka till Stockholm, hämta barnbarnen på dagis och komma hem igen på kvällen.

Dessutom jag lärt känna så många trevliga människor. Här har jag ett minst lika rikt socialt liv som när jag bodde i Västervik. Det är framför allt genom släktforskarföreningen jag lärt känna många här, och genom vår bostadsrättsförening. Västeråsarna är vänliga och trevliga och har verkligen välkomnat oss. I släktforskarföreningen drogs jag genast in i verksamheten som ny medlem och är mycket glad för det. I vår bostadsrättsförening har vi regelbunden gemensam fika och jag hann vara med så pass många gånger före pandemin och jag lärde känna ganska många av våra trevliga grannar.

Just idag, den 17 juni, har vi haft 90-årskalas i vår bostadsrättsförening och firat två medlemmar som är nyblivna 90-åringar. Gemensam kaffestund har vi ibland, men idag var det lite extra. Utomhus och med avstånd och alla är nu vaccinerade. Vi har en stor och fin uteplats till vår fastighet, som vi kan använda vid fint väder. Eget foto.

Och så har vi hittat svamp- och bärmarker! Tänk att det kan vara så lätt att bli hemmastadd på en ny plats.