XHTML

Först idag har jag delvis börjat förstå innebörden av xhtml och skillnaden mot html. Ikväll har jag suttit med första uppgiften på webbpubliceringskursen i Kalmar och där gäller det att lära sig xhtml. Det ska nog gå, men lite petigt var det allt. Men till slut föll det på plats.

Första uppgiften är att göra en hemsida med information om mig själv, minst en bild, minst tre länkar plus en lista av något slag. Helst ska sidan vara validerad också, vilket jag testat på w3.org. Det var väldigt bra. Där upptäcktes tre fel jag gjort, och som jag nu rättat. Jag har tillfälligt lagt min xhtml-sida på min egen server, men inte lämnat in den för bedömning än.

Snygg är den ju inte, men koden är snygg.

Sedan ska vi lära oss CSS och då går det att göra snyggare sidor, det räknar jag med.

— 

10 868 steg har jag gått idag. 

Springrekord

Sista semesterdagen idag. Ja, jag är ju ledig lördag och söndag också men det räknas väl inte? Jag har hunnit nästan det jag hade tänkt mig, men lite till återstår på mitt bokmanus. Det är att flytta ett par citat och skriva ett kort avsnitt som jag glömt förut men vill få med. När jag fått de sista två bidragen jag väntar på så känns det som att manuset ska vara klart nog att skickas till förlag. 

Jag måste ta reda på hur man gör med det. Skickar hela eller ett par kapitel? Skickar papper eller Word-fil eller pdf-fil? Hur skriver jag ett säljande brev, alltså så att manuset verkar intressant nog att läsas? Någon som har tips? 

Ikväll slog jag mitt eget rekord på 5,5 km-slingan. Det gick nämligen på 35 minuter och 10 sekunder. Tio sekunder under mitt gamla rekord. Och ändå fick jag stanna och knyta skorna en gång. Det var lite kyligt och blåsigt idag, +13 grader tror jag, så jag frös lite. Kanske hjälpte det till. 

Jag tävlar ju bara med mig själv, givetvis. Och egentligen är det väl ingen tävlan för jag försöker inte springa så fort som möjligt utan hitta en lunk som känns bra. Samtidigt tänker jag att en förbättrad kondition borde väl visa sig i att det går lite snabbare för varje gång. För att konditionen förbättras, det känner jag.

10 082 steg blev det idag. 

Manusbearbetning

Näst sista semesterdagen idag och jag har hållit på med lite efterdyningar efter gårdagens föreningsmöte. Men allra mest har jag jobbat med mitt manus till boken. Det går framåt. Jag går igenom, ändrar och filar, som jag har gjort i ett antal omgångar nu.

Nu kollar jag alla citat och språket, alltså att jag inte har kvar rester från uppsatserna som bör ändras. Jag försöker ha en språklig nivå ungefär som i en tidningstext, men lite mer personlig. Man ska ju orka läsa hela boken. I min Word-fil är jag nu uppe i 176 sidor och ett par till blir det nog när det är klart. Jag tror att det på ett ungefär motsvarar normala boksidor, så det kan väl bli OK.

I morgon ska jag förhoppningsvis bli klar med den här omgången (scrollfingret värker nu), annars i helgen. Det är skönt att ha ett par dagar med relativt ostyckad tid. För jag tappar tanketråden om jag måste göra avbrott. Sedan väntar det riktigt stora jobbet: att få tag i ett förlag som vill förlägga min bok.

Jag måste bara kommentera en sak som jag läst om de senaste dagarna: folkpartistens och Expressenjournalistens intrång på sossarnas intranät. Det är himla dåligt, helt enkelt. Pinsamt för alla parter. Var finns etik och moral? Och var finns datasäkerhetstänkandet hos sossarna?

En nätvän skrev idag att "är vi på väg mot ett samhälle där det bara är att gå in och ta för sig?" och det kan man ju verkligen undra. Vad gör detta intrång mer försvarbart än att gå in i hus och förse sig med vad man vill ha bara för att dörren inte är låst? Att man när det gäller en försäkring får skylla sig själv om glömmer låsa efter sig har kanske bidragit till en sådan här attitydförändring. Men jag hoppas ändå att vi ännu inte nått dit där folk bara förser sig med det de kan, och tycker att det är OK.

Mot dödsstraffet

En amerikansk man vid namn John och som egentligen är död kommer i polisens garn i Sverige efter en misshandel. Han är här under falsk identitet men polisen kommer snabbt på vem han egentligen är. En dödsdömd amerikansk fånge som enligt alla register avlidit i fängelset sju år tidigare.
Plötsligt är han återuppstånden i Sverige. En omöjlighet? Nej, allt eftersom historien nystas upp får vi svar på de flesta frågor.
Det är författarduon Anders Roslund och Börje Hellström som nu skrivit sin tredje deckare, med titeln "Edward Finnigans upprättelse". Men egentligen vill jag inte kalla den för deckare, snarare är det en spännande roman med ett tydligt budskap: mot dödsstraffet i USA.
Det är vad boken egentligen handlar om. Konsekvenser av dödsstraffet och det totalt omänskliga i att staten ger sig själv rätten att släcka människoliv.

En viktig del i historien är hämnden. I USA handlar det inte om att vårda den dömde utan att straffa. Offrets anhöriga bjuds in till avrättningen, och i det här fallet möter vi en pappa till en mördad dotter. En pappa som bara väntar på den dag han ska få se sin dotters mördare dö.
Den dagen blev han snuvad på när John förra gången avled i fängelset, vilket förstås var en mycket väl maskerad flykt. Men nu väntar han på att få chansen igen. För Sverige går förstås runt våra egna regler om att inte lämna ut någon som riskerar dödsstraff. Det är USA som bestämmer i världen, även i den svenska inrikespolitiken.

Författarnas ambition är uppenbarligen att initiera en diskussion, inte bara kring dödsstraffet utan också om offer och gärningsman, och rättssystemet över huvud taget. Vem är det som är offer och vem är mördare? Och hur summariska är egentligen de utredningar och domar som ska vara en garanti för rättssamhället?
Det är välskrivet, gripande och andlöst spännande. Boken ställer kanske mer frågor än den ger svar på, och ger en rejäl portion frustration över hur det är ställt i världen.

Sent

Här sitter jag och bloggar och det är läggdags för länge sedan. Men jag kom hem först vid elvatiden ikväll från ett jättetrevligt föreningsmöte i Loftahammar och givetvis ville jag få ut bilder och referat på nätet innan jag lägger mig. Så nu är det gjort. 

8 888 steg blev det idag. 5,5 km-slingan tog 37 minuter och 10 sekunder. Vi sprang mitt på dagen eftersom jag skulle iväg ikväll, och det var soligt och varmt i skogen. Något ska man väl ha att skylla på. 

Mammografi

Idag kl 1245 var jag kallad till mammografiundersökning. Jag infann mig också. Förra gången gjorde jag inte det, då avbeställde jag. Gången innan också, tror jag.

Det har varit ångestfullt och jag har skjutit på det två gånger redan i sommar. Från den 14 juni till den 21 augusti till idag. I natt låg jag vaken ett tag och tänkte på det och var orolig. Anledningen är att de två gånger jag varit på mammografi tidigare har det varit så smärtsamt så att jag knappt stått ut. Kanske har jag låg smärttröskel. Det har gjort väldigt ont, som om brösten krossas.

Om du är man och läser det här så tänk dig att lägga upp lemmen i en apparat som klämmer åt så mycket det bara går. Så är det.

Men jag visste från en arbetskamrat att mammografiapparaten är utbytt och att det inte alls skulle göra så ont längre. Så jag tog mod till mig och gick dit. Visst gjorde det ont, men det var uthärdligt, och inte som förra gången.

Det är säkert bra att göra sådana här undersökningar. Hos en del upptäcks ju bröstcancer tidigt tack vare mammografin. 

På väg ner från mammografivåningen stannade jag till i trapphuset för att knäppa jackan. Då såg jag en skylt på en dörr som uppenbarligen går till ett soprum. Det fanns anvisningar på skylten om hur man skulle hantera sina sopor: "Volymreducera kartongerna!" Så talar alltså en landstingsbyråkrat.

10 840 steg har jag gått idag, på promenaden till sjukhuset vid lunchtid och en promenad ikväll. På dagen blåste det för mycket men ikväll var det fint.

Vardag

Idag har jag gjort något jag inte gör så ofta, i alla fall alldeles för sällan. Jag har städat. Inte särskilt omfattande, men dammsugit alla golv, torkat golven med mopp, skurat rent i badrummet och faktiskt piskat köksmattan. Oftast blir det bara att vi dammsuger den.

Så här ordentligt städade nog min mor varje vecka. Vi gör det kanske en gång i månaden, om ens det. Dammsuger gör vi ju oftare men torkar golven alltför sällan. Utan småbarn i hemmet blir det inte så stökigt heller. Det är också skillnad på att bo i hus och lägenhet, man drar inte in så mycket i en lägenhet.

Städningen känns alltid som ett nödvändigt ont, något som kommer i vägen för allt annat jag har lust att göra. Men livet är ju plikter också, inte bara lust. Håhå jaja…

I övrigt sitter jag mest och redigerar i mitt bokmanus. Fortfarande väntar jag på ett par bidrag plus att jag går igenom vad jag skrivit för att se vad som behöver förbättras och kompletteras i övrigt. Det är frustrerande att inte ha oceaner av tid och bara sitta och fila på det. 

Snart är semestern slut, idag började min sista semestervecka för i år. På måndag återgår jag till vanlig heltid igen. Ända sedan förra sommaren har jag varit deltidstjänstledig för mina studier, utom de sju veckorna jag jobbade nu i juli och augusti.

11 279 steg idag, och 5,5 km-slingan tog 35 minuter och 27 sekunder. Snart blir det ett tillägg med 2,5 km-slingan, medan maken tar ett dubbelvarv. Han springer fortare än jag.

Med kallt blod

För över 40 år sedan skrev Truman Capote sin stora bok "Med kallt blod". Nu har den blivit film, för andra gången tror jag.

Hans bok handlar om morden på familjen Clutter på gården River Valley utanför Garden City i Kansas den 15 november 1959. Pappa Herb, mamma Bonnie, 17-åriga dottern Nancy och 15-årige sonen Kenyon.

Redan som tonåring läste jag boken, men kom inte ihåg så mycket av den, så nu har jag läst om den. Och jag förstår nu att jag nog inte kunde ta den till mig då, med den brist på livserfarenhet en tonåring har. Då såg jag den nog som en i raden av många deckare, om än dokumentär. Idag ger den ett helt annat intryck.

Det är ett lysande stycke samhällshistoria han skrivit. Ett journalistiskt reportage på över 400 sidor. Truman Capote sätter in morden i ett socialt sammanhang men också ett historiskt när man läser boken idag. Det är ett annat USA vi möter här än dagens.

Han berättar, utan att själv ta ställning, om morden, om bakgrunden och om vad som hände sedan. Detta tror jag vore svårt för de allra flesta, att inte låta sin egen avsky för gärningen lysa igenom. Morden sker verkligen "med kallt blod", mördarna skjuter de fyra familjemedlemmarna enbart för att undslippa vittnen till sitt inbrott. Inbrottet gör de för att de tror att Herb Clutter har ett kassaskåp med minst tiotusen dollar på sitt kontor. Men något kassaskåp finns inte och de åker därifrån med mindre än 50 dollar, en transistorradio och en kikare. Och fyra döda som de lämnar efter sig.

Mördarna hette Dick Hickock och Perry Smith, och de dömdes till dödsstraff och hängdes i april 1965. Capote berättar om de här två unga männen i 30-årsåldern, hur de tänker, känner och resonerar med varandra. Och varför det blir som det blir.

1966 kom boken ut i Sverig, men nu finns den i nyutgåva i pocket. Här finns en lång  intervju med Truman Capote från 1966.

Fest i septemberkvälllen

Nu är vi nyss hemkomna från en utflykt till Uppland. I går kväll var vi på fest hos goda vänner utanför Uppsala. Tack Johan och Anna för en jättetrevlig kväll! Och frukosten i morse!

fest

De bor fantastiskt fint vid en sjö och med huset ganska högt så vi hade en vidunderlig utsikt från verandan. Det var en så fin augustikväll, fast det hunnit bli september. 

ljus

cancerPå festen bjöds både kräftor och surströmming, goda pajer på västerbottenost, supergott hembakat bröd och mycket mer.

Det var ett ordentligt kräftkok i bykgrytan. Och mycket fina kräftor fick vi, med rejäla klor. Surströmmingen kände jag bara lukten av och smakade aldrig, och det var jag inte ensam om. Normalt sett äter jag gärna surströmming, i små portioner och med mandelpotatis eller mjukt tunnbröd till. Men igår höll jag mig till kräftorna och pajen. 

Vägen till Uppsala gick över Katrineholm, Flen och Strängnäs, det vill säga väg 55. Efter lite vilsekörning i Katrineholm hittade jag till slut ut på 55:an igen, efter att vi tankat. 

bro

I Flen åt vi en god lunch vid ettiden och strax efter två passerade vi Strängnäs, och där någonstans hamnade vi precis framför en broöppning. Jag tror att det heter Hjulsta bro, en vridbar bro. 5-6 segelbåtar passerade förbi under en grå himmel. Drygt 20 minuter tog det stoppet men det var bara att vänta tills alla båtarna passerat.

hageSedan var det raka vägen till Uppsala men det tog betydligt längre tid att lokalisera resans mål än vi trott så först kvart i fem var vi framme där vi skulle bo. Och festen började fem, så det blev lite stressigt och vi hann inte dit förrän strax efter halvsex. Men hellre sent än aldrig.

Vi hyrde stuga över natten på Fjällnora friluftsområde, en lantlig idyll med hästar i en hage utanför stugdörren. Så som det ser ut på bilden här bredvid, så såg det ut en bit bort från stugan. Och grisarna gick i en annan hage. Det fanns också får och gäss och kanske andra djur som vi inte såg. gris

I går hann vi inte se så mycket för vi hade bråttom att hämta ut nyckeln i receptionen som stängde klockan fem, och skulle direkt iväg på festen sedan. Men i morse innan vi åkte till frukosten hann vi med en kort promenad på området i regnet. Det är alltid skönt att andas lantluft, oavsett om det är i ett iordningställt friluftsområde eller ute i djupa skogen.

Inte nog med broöppningen igår, på vägen hem idag fick vi stanna och vänta på att ett ånglok med vagnar skulle köra förbi på sin museijärnväg.

lok

Det händer mycket i Sverige där man minst anar det.

Det är ganska intressant att se sig om ibland, och det är alldeles för sällan vi far någon annan väg än den vanliga, vilket innebär till och från Stockholm, Linköping, och tidigare Växjö.

Väg 55 har jag nästan aldrig åkt förr, i alla fall inte från Katrineholm till Uppsala. Visst ser Sverige ganska likt ut så länge vi rör oss i Mellansverige, det är i alla fall inte så jättestor skillnad på Tjustbygden och Sörmland även om man passerar mer vatten där. LolaMen bördiga slätter och kuperade landskap, skog och vatten, det har vi gott om i Sverige. I bilen hem idag pratade vi om att vi borde resa och se mer av vårt eget land, se andra landskap än de vi redan varit i. Kanske blir det någon sådan semester någon gång.

Vägen hem gick i alla fall via Stockholm och besök hos barna. Och då fick vi träffa nya kattfröken som heter Lola.

Nästan fyra timmar tog det att åka från Stckholm och hem.  Lite trötta var vi efter en aning för lite sömn i natt, men kaffe håller en vaken och pigg som tur är.

 

 

Allt och inget på samma dag

Idag har det varit en sådan där dag när jag gjort allt och ingenting. Hattat hit och dit. Telefonsamtal om sådant som ska fixas, och fler telefonsamtal. En sväng till stan och Telia för att klara ut lite kring ett abonnemang, och det var inte alls så lätt och snabbt som jag trodde.

Så har jag kollat vidare på webbpubliceringskursen i Linköping. Döpt om min nya blogg och fixat lite med den. Jag väntar fortfarande på kursböckerna som jag beställt på Adlibris, och hoppades att de skulle dimpa ner idag. Men det blir väl i veckan.

Ikväll har jag lagt upp ett par nya långbyxor, i svart linne, som jag köpte på rea för ett tag sedan. De är jättesnygga och sköna men jag fick lägga upp dem fem centimeter. De ska jag ha på mig på fest utanför Uppsala i morgon kväll. 

Nu kom jag på att idag är det exakt 25 år sedan jag flyttade hit till Västervik. Kanske borde jag firat… Jag som trodde jag skulle stanna några månader högst.

Bara 6 804 steg idag. Och i helgen blir det bara en massa bilåkande.