Författare: Eva

Välsignat regn

Regnet har öst ner sedan fem i eftermiddag, och tidvis ihop med rejäla åskknallar. Tänk att man kan bli så glad för regn och åska! Det är riktigt skönt med fukten och svalkan.

Även om det kanske inte betyder så mycket för grönskan i det långa loppet är det ändå skönt att den här torra heta perioden bryts lite grand. Lite har det ju regnat förut, med betoning på lite. Nu känns det att det är ganska rejält.

Enligt SMHI ska det fortsätta regna i natt, bli en solig dag i morgon och sedan mer regn på fredag och lördag igen. Ja, det vore inte dumt, trots att det är ledig dag på lördag. Det kan vara ganska fint att sitta på balkongen och höra regnsmattret mot taket och läsa och dricka gott kaffe…

11 720 steg blev det idag.

Bästa deckaren

I natt låg jag vaken länge, jag låg och läste Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor". Vilken bok! Bästa deckaren jag någonsin läst! Hur kunde han få ihop det så bra!? Jag kunde helt enkelt inte sluta, klockan var bra långt över midnatt innan jag lade den ifrån mig. Då hade jag läst sedan jag kom hem vid femtiden. Den är på 567 sidor så det tar sin tid.

Det som gör den så bra är en kombination av stor spänning, en bra berättelse som känns sann, med trovärdiga och levande människoskildringar, och ett tydligt budskap. Trots inslag av djup ondska är det en god och varm berättelse. Den har en ytterst klurig intrig. Den är språkligt välskriven och med en dramaturgi som gör den fängslande. Nej, det finns inget negativt att säga om den.

Jag kände att jag bara måste läsa nästa också så den köpte jag på lunchen idag. Jag har nog aldrig förr köpt en inbunden deckare till fullpris… När den är läst är det väl bara att vänta på nästa del. 

—

5,5 km-slingan tog 39 minuter ikväll. 18 030 steg blev det idag. Igår bloggade jag inte eftersom jag bara läste hela kvällen, men det blev bara 11 239 steg då. 

Melankoli

Det känns nästan som om sommaren närmar sig slutet. Barna har nu åkt hem till sitt, efter drygt ett par veckor hemikring. De går så fort, några dagar i livet.

Något som är så fantastiskt med barn är att de alltid är i precis rätt ålder. Tänk när de var små, vad roligt det var med små barn. Och sedan större barn, och tonåringar. Och nu är de vuxna och det känns som om det är som bäst just nu… Ja, det är en glädje.

Ikväll, efter att bussen gått, var det ju meningen att jag skulle ta en runda i motionsspåret. Men det blev inte så, det kändes för motigt. Kanske spelar det inte så stor roll, en gång. Så det blev bara 5 315 steg idag.

Nederbörd

Äntligen! En rejäl regnskur, efter så många dagars torka. Jag minns inte när det regnade senast, men i eftermiddag vid halvfyratiden åskade det lite och regnet kom. Det regnade i ett par timmar, så det blev ganska rejält. Efteråt känns det friskt och skönt, inte så tryckande varmt längre.

Och lagom till grillningen ikväll slutade det regna. Nu är det +18,5 grader och det känns riktigt skönt efter all värme. Juli månad i år måste ha varit rekordtorr och -varm. 

Mer motion

Ikväll var det tungt i motionsspåret, och förmodligen mest på grund av värmen. Slingan går nästan bara genom tät skog och även om det är skönt med skuggan där så blir det också väldigt varmt och fuktigt. Jag har lite ont i fotleden fortfarande men inte så mycket och skorna är väldigt bra så jag sprang i kväll.

När jag kommit halvvägs (där det är två långa sega backar) hade jag lust att ge upp, drypande av svett och flåsande. Men det är ju meningslöst, det är ju lika lång väg tillbaka. Trots allt så känner jag mig ganska nöjd med att jag genomför min motionsplan och inte ger efter för lättjan. Det är inte skönt att springa i den här värmen, och knappt ens skönt efteråt, utan bara tanken på prestationen som ger belöning.

18 309 steg blev det idag och de 5,5 kilometerna tog exakt 39 minuter. Jag lyssnade på "Sommar" med Maria Möller i ipoden under springandet och programmet räckte precis från startstolpen till målträdet: 39,07 sekunder. Det var intressant. Hennes röst känner man igen. Det är hon som brukar läsa i t ex dokumentärer i tv. Hon är fantastiskt duktig på att imitera folk med sin röst. 

 

Deckare

De senaste kvällarna har jag kopplat av med en deckare, Sue Graftons R is for Ricochet. Den är lite ovanlig, faktiskt, av två skäl: ingen dödas, och den utspelar sig 1987 trots att den är skriven 2004. Ond bråd död är ju det vanliga i deckare. Här handlar det i stället om ekonomisk brottslighet, att tvätta stora mängder svarta pengar.

Den är helt OK som avkoppling, och ungefär lika spännande som Sue Graftons böcker brukar vara. Jag har inte läst alla så jag vet inte om den här är "snällare" än vanligt, eller om hon numera lagt morden åt sidan.

Det här är hennes 18:e bok om Kinsey Millhone och kanske kommer hon aldrig att låta henne åldras in i vår tid utan behålla henne på 80-talet, där hon började. De flesta deckarförfattare gör ju inte så, utan skriver i nutid.

—

11 408 steg idag. 

Besvikelse

Nej, det blev inget springet i motionsslingan ikväll. Det grämer mig, för jag gillar inte att bryta mönstret. Men jag har fått ont i höger fotled och knä, och stapplar lite när jag suttit still ett tag. Krämporna kommer med åldern sägs det ju… Jag vill inte ha det så, jag vill vara pigg och rask och studsa fram, som när jag var 27.

Därför blev det bara 13 709 steg idag, efter en kortare promenad runt kvarteren ikväll i stället. Det är nästan för varmt för fysiska aktiviteter, +24 grader fast klockan är tio. I går var det varmast i landet i Gladhammar ett par mil bort, 31,2 grader tror jag. Det är tropisk värme.

När ska regnet komma? 

50 år sedan kollisionen

Den 25 juli 1956, en sommardag för precis 50 år sedan, är en dag som är inskriven i sjöfartshistorien. Då kolliderade den båda passagerarfartygen Stockholm och Andrea Doria med varandra utanför New York. Tack vare rådiga räddningsinsatser och bra väder förolyckades bara 56 av de 2455 människorna ombord på de två fartygen.

Om kollisionen och vad som hände sedan har nu journalisten och författaren Britt-Marie Mattson skrivit en bok, ”Andrea Dorias undergång”. Ett par andra böcker har redan skrivits om olyckan, den ena av hennes pappa Algot Mattsson som var informationschef på Svenska Amerika Linien, det rederi som ägde Stockholm. Andrea Doria var italiensk och ägdes av Italian Lines.

Jag tycker att den här boken är extra intressant eftersom min första skeppare (på M/S Vikingland) när jag gick till sjöss 1974 var utkik ombord på Stockholm.

1956 hade de civila fartygen börjat använda radar som navigeringshjälp men kunskapen var inte självklar hos alla seglande befäl. Detta är troligen också förklaringen till att olyckan alls kunde ske. Fartygen var på väg mot varandra, Stockholm till Europa och Andrea Doria till New York.

Andrea Dorias kapten trodde hela tiden att man hade Stockholm på styrbordssidan, och girade därför åt babord. Stockholm, som kom på kollisionskurs, girade styrbord, och därmed var kollisionen ett faktum. Stockholm gick med fören in i sidan på Andrea Doria som sjönk efter några timmar.

Stockholm klarade sig och kunde gå in till New Yorks hamn. Båda parter i målet menade att de själva gjort rätt. Enligt samstämmiga bedömningar var det Stockholm som handlat korrekt.

Detta är en faktabok som inte tillför så mycket nytt till de tidigare, utöver en hel del bilder och uppgifter om vad som sedan hänt med de inblandade. Men en sådan här katastrof är så intressant att en ny bok lagom till 50-årsminnet är på sin plats.

Vi får följa hela den dramatiska historien, från när fartygen byggdes och fram till i dag. Författaren har tillgång till både tidigare publicerade uppgifter men har också gjort nya intervjuer.

Det är förstås en spännande och dramatisk historia, men också ytterst tragisk.

—

17 692 steg idag.

Språkligt

I ett inlägg i Visfestivalens gästbok skriver en person att "… bandet ägde verkligen!" Ägde vadå? Ägde scenen? undrar förstås jag. Men det ska vara så här har jag lärt mig nu. En nutida språkförskjutning av ordet "äger" innebär tydligen att det numera också fått betydelsen "mycket bra". Det är alltså inte längre ett verb utan ett adverb (eller är det någon annan ordklass?). Intressant. Jag har nog hört det förut men inte tänkt närmare på det.

Nu fick jag också veta att det finns de som säger LOL för att tala om att något är riktigt roligt (LOL = Laughing Out Loud) och OMG för att beskriva förvåning (OMG = Oh My God), allt hämtat från nätförkortningar förstås.

Visst är språket ett levande väsen.