Ikväll har jag i alla fall fått utlopp för mina aggressioner. Jag har svurit åt fyra slynglar som stod och pinkade i våra buskar här i bostadsrättsföreningens lilla trädgård, när jag kom hem nyss.
Jag svär inte. Inte alls, egentligen. Förra gången var när jag blev rånad i en taxi i Liberia 1976.
Egentligen var det inte att jag blev så förfärligt arg när jag kom hem och såg killarna, snarare att jag kände att enda sättet att tala till dem var att använda en svordom för att de skulle fatta att jag menade allvar.
På vägen hem från stan nu mötte jag många fulla ungdomar, och en och annan vuxen. Det är tjockt med folk på stan ikväll, och likadant blir det säkert i morgon. Någon tappade en ölburk på gatan så att den skvätte ut öl på både mina och andras skor och fötter. Folk tjoar och skriker, de verkar bli lomhörda när de får i sig alkohol. Nu på kvällen hörs det ju så väl också.
Jag var på visfestivalen ikväll och det var delvis jättebra. Av de fyra artistframträdanden jag såg var ett bäst: Evabritt Strandberg och Ted Ström. De sjöng "Hon kom över mon"!! Tänk att någon kommer ihåg den. Det var en favorit på tidigt 70-tal, med Contact och Skäggmanslaget. Peter Lundblad och Roger Karlsson gillade jag också, men inte Carl Johan Vallgren. Peter Lundblad har jag hört några gånger förut här i ruinen i Västervik, men Roger Karlsson är för mig helt okänd tidigare.
Fast egentligen gick jag dit för Halvard Jenssens skull. Han är trubadur men var kvällens värd, dvs snackade mellan låtarna. Och han sjöng några gånger på norsk till sin gitarr, bl a en låt av Pete Seger och som började ungefär så här "med himlen full av stjerner…" och allt var så vackert och fint och stämningfullt, facklorna brann i skymningen och solen hade nyss gått ner över viken. Och så kom hans dotter (tror jag) Amanda in i sången och tog över den, och det gjorde hon så jättebra. Det är jag glad för att ha fått uppleva.
Halvard Jenssen träffade jag på visfestivalen 1983 och 1984, mycket trevliga minnen.
Idag har jag hittills gått 20 048 steg. Det är nog första gången det blivit över 20 000 steg på en dag. Jag hade tänkt att ta en runda i motionsspåret mellan jobbet och visfestivalen ikväll men hann inte. Det har varit en så kaotisk dag på jobbet, med mer spring än stillasittande, så jag är egentligen inte förvånad över att det blivit så många steg.
Jag har vant mig vid att aldrig ringa inom huset utan resa på mig och gå ocha tala med arbetskamraterna i stället, för att få den där vardagsmotionen. Och det sitter i ryggraden. Min kollega nyhetschefen sitter längst bort på ett våningsplan en halvtrappa upp och därför blir det mycket spring när mycket oplanerat händer, som idag.
På lunchen var jag och hämtade mina nya springskor som jag hade beställt på Intersport. För tusen kronor har jag nu ett par nya Asics med gelé i sulan. Jag studsar fram.
Dessutom fick jag idag besked om att jag kommit in på alla de fem 5-poängskurser jag sökt till i höst. Nu gäller det bara att välja.