VI

Tidningen VI kom igår och i den finns en av de bättre ledare jag läst på länge. Anneli Rogeman skriver om backlash, ett begrepp som vi blivit ack så väl bekanta med på senare år. Susan Faludis bok, som nu är 13 år gammal, känns som en ganska mild västanfläkt jämfört med vad vi erfarit sedan dess. (VI-artiklarna finns tyvärr inte på nätet utom i undantagsfall men hemsidan finns här).

Det förvånar mig att det finns så många kvinnor och män som säger sig inte vilja bli kallade feminister, trots att feminist inte betyder något annat än att man insett den systematiska könsorättvisa vi har (som t ex tar sig uttryck i att kvinnor som grupp bara tjänar 92 procent jämfört med män som grupp) och att man anser att det bör förändras. Jag menar, vem vill ha orättvisa? Jag undrar det. Jag tror inte att de, som uttrycker att de inte vill bli kallade feminister, är för orättvisa.

På sidan 8 i VI finns också den här bilden publicerad.  Den finns på många sidor på nätet ser jag. Tänk en så behändig liten sak.

Bokpaket

Tänk vad glad man blir för ett litet brunt paket från Adlibris.

Idag kom de två böcker jag nyss beställde: Statistics for dummies och Connecting. Jag gillar stastistik men har inte särskilt stora kunskaper i det. Men det hoppas jag kunna skaffa mig nu. Information om statistikboken hittade jag av en slump på en hemsida någonstans när jag sökte efter något helt annat. Jag har bläddrat lite i den nu och den verkar faktiskt begriplig även för en novis som jag. En hemsida om statistik som verkar bra är denna. Jag har kollat lite men inte alls utforskat allt. Kanske finns det någon bra och enkel på svenska också som jag missat? Tipsa mig gärna om det!

Boken Connecting har undertiteln ”how we form social bonds and communities in the internet age” och den ska jag förstås använda till min uppsats.

Snart snö?

I förra veckan ringde jag gummiverkstan och beställde tid för omläggning till vinterdäck. Jag ville få en tid före den 9 november när jag ska köra till Växjö igen. "Det är bra att du sätter på vinterdäcken innan dess för då har snön kommit" sa killen på verkstan. En vädesrpåman? undrade jag och det sa han att han är, han brukar kunna spå när snön ska komma. "i år tror jag den kommer mellan den 4 och 7 november." Så vi får se om han har rätt.

För min del får det gärna dröja till jul innan det blir snö. 

Enkätsvar 7

Lägesrapport om nätenkäten: 189 svar hittills. Medelåldern har nu sjunkit till 39 år. Av de 189 bor 36 på landet och deras medelålder är något högre; 41,2 år. Hälften av dem håller med om påståendet "Jag började umgås med nätvänner för att det är möjligt" vilket 44 procent av dem som bor i stan håller med om.

Ju fler som svarat ju mer har medelåldern sjunkit. Åldern på de svarande har stor spridning, från 18 till 66 år, men de flesta finns i gruppen 30-39 år tror jag. Och fortfarande är det få män som svarat, vara 12 procent. Jag vill ha fler män bland de svarande!! Ni har väl vänner ni också?

Kontroll – igen

Idag behövde jag ringa apoteket här i Västervik för att ställa några frågor inför en eventuell artikel. Både på apotekens hemsida och i telefonkatalogen fanns bara det gemensamma kundtjänstnumret, ett 0771-nr, till vårt lokala apotek. Så jag ringde, satt i kö 6 minuter och när jag väl fick tala med en människa sa jag att jag ville komma till apoteket i Västervik. Jag frågade också om de inte har ett eget telefonnummer här och fick då till svar att det har de inte! Det tycker jag är dålig stil. Varför ska en växteltelefonist någonstans i landet kontrollera de samtal som ska till vårt apotek? Så här är det på många myndigheter numera, t ex på försäkringskassan och skattemyndigheten. Det klart jag fattar att det är rationaliseringsvinster med en central växel. Men så här har det blivit på många håll. Kontrollen ökar.

Och den ökar på jobben också, enligt en artikel i dagens DN. Seko har fått fram i en undersökning att många anställda inte vågar kritisera chefen och bland de offentliganställda har detta ökat betydligt. "56 procent tror inte att de utan problem skulle kunna berätta om missförhållandena för en journalist i radio, teve eller tidningar" står det bland annat. Ändå har offentliganställda meddelarfrihet.

Jag tycker att sådant här är ganska skrämmande för det gör att våra liv blir mer kringskurna och klyftorna i samhället ökar mellan de som har tillgång till resurserna och de som inte har. Med en ökande andel vikarier och projektanställningar, som är mer beroende av arbetsgivare än den fast anställde, växer ju problemet.

Höst i skogen

stuga.jpgDet är skönt med hösten. Det luktar gott av fukten och förmultningsprocessen i markerna och skogen står i lågor. Så vackert det är! Vi har tagit in trädgårdsmöblerna idag och rensat lite i rabatterna vid stugan.

Vi är inte riktigt överens om höstens förträfflighet. Mikael vill ha värme i stället men jag gillar verkligen hösten. Jag tror inte jag skulle kunna bo i ett tropiskt klimat. Vintern kan jag gärna vara utan men inte hösten.

Arbetets värde

"Jobbet är bland det värdefullaste i en människas liv" säger Ralf Asplund, intervjuad i TCO-tidningen. Artikeln handlar om arbetets värde. Den refererar bl a en undersökning som visar att vi numera skattar fritiden högre än arbetet. För 20 år sedan var arbete och fritid lika viktigt.

Detta är något jag funderat på många gånger i livet, arbetets värde.  Allra viktigast är förstås familjen men sedan kommer nog arbetet för min del. Även om jag just nu är lite trött på mitt jobb eftersom jag efter 25 år känner en viss stagnation… Men jobbet är mycket viktigt för mig och jag har nog alltid jobbat mycket mer än jag egentligen fått betalt för. För att det är roligt, angeläget och intressant. Tänk så mycket energi jag lagt på jobbet, och vad mycket jag fått tillbaka också. Under större delen av mitt yrkesverksamma liv har jag haft tillfredsställande jobb där jag känt arbetsglädje. Ibland har det ju varit jobbiga perioder, det är nog oundvikligt.  Men arbetet betyder mycket mer än bara försörjning, det är också att ha meningsfull sysselsättning, möjlighet till självförverkligande och positiva relationer till andra männigksor (även negativa).

Så, arbetet är viktigt. Mycket viktigt. Jag kommer nog inte att vilja sluta jobba när det är dags för pension, misstänker jag. 

Makt och kontroll

I Pressens Tidning idag skriver Peter Swedenmark om den ökande rädslan hos anställda att kontakta media om misshälligheter på jobbet. Det handlar om Per Johansson som fick sparken från Commex för att han framträdde i media med kritik om sin arbetsgivare. Det ansågs som illojalt av arbetsgivaren, enligt Swedenmark, som befarar en ännu mer ökad tendens till rädsla att framträda i media. Och den rädslan märker vi allt mer, även vi på landsortstidnignar. Här har vi människor som gärna berättar för oss om misshälligheter på jobbet, men berätta om det i tidningen, det vill man inte. Av rädsla för repressalier. Har man själv redan avskedats vid den senaste neddragningen kanske sonen eller maken fortfarande jobbar kvar (vi har många sådana familje-arbetsplatser här). Jag kan förstå den enskilde, men inte arbetsgivarens föraktfulla beteende gentemot kritik.

Det här är bara en del av den allt mer ökande kontrollen av media. Numera har det blivit så vanligt att den som har en högre position, som t ex chef eller läkare, och blir intervjuad vill läsa artikeln före publicering. Så var det inte för 5-10 år sedan. Tror de inte att vi kan vårt jobb, dvs uppfatta vad de säger? Nej, så tror jag inte det är utan att de vill ha chansen att tillrättalägga och kontrollera det som ska publiceras oavsett vad som sagts vid intervjun. Jag undrar vad läkaren skulle säga om jag begärde att få komma och kontrollera hur han ställer diagnos? Eller om jag ifrågasatte fabrikschefens kompetens som han ifrågasätter min? Det här kravet på kontroll förekommer inte bara när det är vi på tidningen som tar initiativ, kanske ställer obekväma frågor, utan också när vi kallats till presskonferens och man alltså vill få framträda med någonting i media. Nej, medieträning och en ökad maktfullkomlighet är orsak till detta, tror jag. Det är farliga tendenser i ett fritt samhälle.

Mediekritik

På väg hem från Växjö idag lyssnade jag på "Vår grundade mening" i P1. Bl a var det ett inlägg om mediebevakningen av FI och framför allt professor Tiina Rosenberg. Intervjuad var en annan professor, Gunilla Jarlbro från Lunds universitet. Hon är kritisk till medias bevakning av kvinnliga politiker i allmänhet och använde Tiina Rosenberg och FI som exempel. Hon jämförde med Junilistan och jämförelsen gick ut på att bara för att FI består av kvinnor så har de ifrågasatts på ett betydligt hårdare sätt än Junilistans ledning, som består av "70-åriga vita heterosexuella förmögna män". Det är i media mer legitimt att kritisera kvinnor, och särskilt kvinnor som inte inordnar sig i ledet, t ex inte har "rätt" frisyr eller något annat som stör mönstret. Jag har inga synpunkter på Junilistans ledning men håller helt med om den här kritiken. Jag har inte glömt hur ytterligt häpen jag blev, och skamsen åt yrkets vägnar, när jag för ett antal år sedan läste hur en nyutnämnd kvinnlig minister beskrevs i någon av kvällstidningarna, nämligen hennes "blonda frisyr" och hur hon var klädd. När beskriver man en nyutnämnd manlig minister på det sättet?

I P1-programmet intervjuades också en annan professor, som jag nu inte minns namnet på, som tog upp behovet av källkritik. Han berättade att källan till påståendena om Tiina Rosenbergs plagiat i en bok skulle komma från en kolumn i tidningen Axess (jag har inte följt det här i media nämnvärt så var det kom ifrån visste jag inte) och att Expressen använt det i en nyhetsartikel utan någon egen källgranskning, liksom Svenska Dagbladet också gjort enligt professorn. Givetvis måste man som journalist ha källgranskat det man påstår i en artikel, det hjälper ju inte att bara gå på vad någon annan, som inte är den rätta källan, påstår. Ska jag t ex skriva om något som ursprungligen kommer från en artikel i någon av våra granntidningar så måste jag så klart själv kolla det som påstås, det är så självklart så det ska inte ens behöva sägas.