Nu har nätenkäten legat ute ett dygn på nätet och jag har fått 16 svar. Vill du också göra den? Det skulle jag bli glad och tacksam för. För jag behöver många svar. Enkäten handlar om sociala relationer på nätet.
Jag har funderat mycket på hur jag ska nå ut, så att ni där ute ser den. Om du har någon bra idé om hur jag ska göra så kommentera det gärna här.
I morse kom brevbäraren med lyckan i handen till mig. Jag fick en bok jag länge sett fram emot. Paul Austers nya "Dårskaper i Brooklyn". Den kommer ut den 18 oktober men eftersom jag ska recensera den till tidningen så får jag den lite i förväg. Av hans tidigare böcker har jag bara läst "New York-trilogin" och "Orakelnatten" men är helt såld. Precis som massor med andra läsare.
Innan jag börjar läsa den här måste jag läsa ut den bok jag håller på med, "Främling på tåg" av Jenny Diski. Det är en slags essä i bokform om maratonresor på tåg i USA. Mycket välskrivet, spritiuellt och intressant. Det är den första av hennes böcker som jag läser och jag kommer nog att läsa fler sedan.
Äntligen är jag klar med min enkät om socialt umgänge på nätet. Den har frågor om hur våra umgängesvanor förändrats sedan vi börjat umgås på nätet. Resultatet från enkäten ska jag använda till min C-uppsats i sociologi i höst. Så svara gärna!!
Varför är Stureplan så ointressant? Var ligger Stureplan förresten? Finns Stureplan?
Tendens i P1 idag handlar om bloggar och en av dem som intervjuas är Resumés chefredaktör Viggo Cavling. Han berättade om vad han bloggar om och varför, och inte minst varför man bör läsa hans blogg. Han skriver tydligen (nej jag har inte läst hans blogg annat än dagens inlägg) om mediebranschen i Stockholm, närmare bestämt om vad som händer kring Stureplan. Och han menade i programmet att det "närmast vore tjänstefel" att inte läsa hans blogg om man är i mediebranschen, för att det är det som händer kring Stureplan som är viktigt och intressant. Och det är det säkert för dem som är där och ingår i den hajpade världen, men jag tror att den världen egentligen är väldigt liten. Alla vi andra som lever våra vanliga liv, bloggar och äter och jobbar och sover… för oss är det annat som är viktigt. Och det livet i Vingåker, Vuoggatjålme, Värnamo eller Västrum är precis lika viktigt som livet kring Stureplan.
"Alla" bloggar ju nu, inte minst politiker. I programmet var det en kommunikationskonsult (minns inte namnet nu) som tror att många politikernas bloggande kommer att ebba ut snart eftersom de inte kommer att orka med att blogga i längden. Säkert sant, tror jag. För att blogga krävs skrivarglöd, det känner även jag. Och ibland saknas den glöden, särskilt när jag redan skrivit mycket i jobbet eller på studieuppgifter. Fast sådana dagar som idag, när jag sitter i bilen de 19 milen mellan Växjö och Västervik, då kommer jag på massor med intressant jag vill blogga om men väl hemma har tankarna ersatts av nya, som t ex vad vi ska ha till middag eller att jag måste komma ihåg att sätta igång tvättmaskinen och sådant.
Ja ja, livet lever sig självt…
Jag tror att jag helt enkelt har otur på resor.
Idag var jag och min förra studiekamrat i Växjö tillsammans, för att prata med dem i årskullen efter oss på ledarutbildningen som också ska skriva 20-poänguppsats. Efteråt hade vi tänkt äta lunch i Växjö men ville inte åka in till centrum. Först kollade vi i universitetets matsal men där var det inget som lockade. Då åkte vi ut till Evedal, vid vandrarhemmet, där det också finns en restaurang. Den var abonnerad av ett sällskap idag så där fick vi ingen mat. Sedan åkte vi vidare till ett matställe utmed vägen, ett par mil från Växjö på hemvägen, där det alltid är öppet. Där var det strömlöst och ingen varm mat. Då bestämde vi oss för att vänta till Virserum, 4-5 mil bort, där det finns en servering som jag tidigare sett. Men den var stängd för säsongen och pizzerian i byn var också stängd. Då åkte vi vrålhungriga vidare hemåt och stannade vid ett gatukök i Målilla, halvvägs hem (tio mil kvar) och tog lite föda. Jag åt en vegetarisk burgare med mos.
Vi bestämde att vi ska gå ut och äta lunch en dag här hemma i Västervik i stället.
Idag har jag läst vidare i Emile Durkheims bok "Självmordet", läst ut den och skrivit klart uppgiften på den. Han gör en lysande analys av samhället, en analys som håller än idag. Om man bortser från det han skriver om kvinnor. Till exempel så här: "Kvinnans sexuella behov har en annan karaktär än mannens; eftersom hennes intellekt i allmänhet är mindre utvecklat, ligger de också mer på det kroppsliga än på det andliga planet." Därför menar den gode Emile år 1897 att samhällets sociala kontroll av vår sexualitet inte behövs för kvinnor eftersom vi kvinnor ändå inte är intresserade av sådant. Däremot skriver han att "Äktenskapets kontrollerande funktion innebär för kvinnan en inskränkning utan fördelar".
I sin samhällsanalys skriver han "Ju mer man har, desto mer eftersträvar man att få, eftersom de behovstillfredsställelser man upplevt endast stimulerar utvecklingen av nya behov." Därför blir människan olycklig när hon får för mycket av det goda och aldrig kan bli tillfredsställd. Förutsåg han dagens konsumtionssamhälle, tro?
Emile Durkheim är en av sociologins grundare, en ansedd akademiker, smart och oförvägen, med geniala idéer. 1897 skrev han boken "Självmordet", en klassiker inom ämnet sociologi. Den läser jag just nu som kurslitteratur.
Han har mycket klokt att säga och man måste komma ihåg att den är präglad av sin tid. Han skriver så här om kvinnor: "Hon har mycket få rent sociala behov och kan lätt tillfredsställa dem. Fromma andaktsövningar och några husdjur att ta vård om räcker för att fylla den äldre ogifta kvinnans liv." Mannens sociala jag är däremot "mer komplicerat och utvecklat". Håhå jaja, tänk som det var…
I övrigt är boken jätteintressant. Men tänk att man för bara hundra år sedan faktiskt såg på kvinnor på detta sätt, på fullt allvar! Idag kan man ju fnissa lite åt det, men det handlar ju om djupt rotade attityder som inte helt är borta än men som tar sig andra uttryck förstås.
I boken konstaterar han också, vilket jag tycker är framsynt, att äktenskapet är bra för mannen men inte för kvinnan. Redan då såg han fällan som (dåtidens) äktenskap innebar för kvinnor, där kvinnor förminskades medan mannen lyftes. Det kan man överföra på dagens samhälle där kvinnor fortfarande i stor utsträckning dubbeljobbar, både borta och hemma, betydligt mer än män.
Hela tiden handlar det förstås om generaliseringar, om hur det är i allmänhet och säkert fanns det en del jämställda äktenskap även på den tiden.
Äntligen! Nu har jag tre uppsättningar bilnycklar med larm efter allt detta strul. Det ordnade sig idag, men inte igår som planerat.
Efter föreläsningen igår åkte jag direkt till den bilelektriska verkstad som lovat fixa det åt mig. När jag kom dit sa verkmästaren "anpassa dina nycklar kan inte vi, det måste du åka till märkesverkstan och göra." Trots att jag hade frågat det på telefon för två veckor sedan, men han hävdade att det blivit ett missförstånd. Och fjärrkontroller till larmet hade de inte hemma trots att jag sagt att det var det jag skulle ha. Men de lovade försöka ordna fram sådana till idag. På märkesverkstan en stund senare fick jag veta att de visst kunde hjälpa mig men måste skaffa fram en kod till just min bil först och det skulle kanke med lite tur kunna ske till idag.
Och jag hade tur, tur i all denna otur. När jag kom dit idag efter dagens föreläsning hade de fått koden och nycklarna är nu inpassade till min bil. Vidare till bilelektriska firman som också hade fått hem fjärrkontrollerna och fixade larmet. Simsalabim! 2000 kronor fattigare men ändå glad, det är jag idag.
Varför är de borgerliga politikerna så rädda för att kalla privatiseringen av sjukvården för dess rätta namn? Nämligen privatisering. I stället kallar man det "ökad mångfald", "entreprenad", "konkurrensutsättning" och andra omskrivningar. Vad det handlar om är ju att sjukvård ska bedrivas av privata företag i någon form. Varför är det så fult att kalla det "privatisering"? När det är det man vill ha så borde man väl tala klartext.
Idag har jag intervjuat en borgerlig politiker som kom till Västervik för att marknadsföra den borgerliga alliansens vårdpolitik. Han motiverar en privatisering (dvs entreprenad med hans ord) med behov av effektivisering och rationalisering, närmare till beslut i organisationen plus att vi medborgare ska få valfrihet.
I Kalmar läns landsting har vi ett borgerligt styre. Om man inte där kan effektivisera och rationalisera i den grad som behövs på egen hand, utan måste ha konkurrens för att det ska ske, då är det väl ett rejält misslyckande för den politiska ledningen? Annars erkänner man ju att "vi klarar inte av det vi ska, vår sjukvård är för ineffektiv och orationell". Det borde väl bara vara att sätta igång och effektivisera mera.
Vill man ha närmare till beslutetn så går det väl att rasera hierarkin inom landstinget, en hierarki som lär vara en koloss på lerfötter. Jag vet inte egentligen för jag har aldrig jobbat i vården men när jag legat på sjukhus tycks det mig som om det finns en nästan underdånig vördnad för doktorn från alla därunder. Inte någon platt organisaiton där, inte.
Dessutom undrar jag hur många som vill ha och kommer att utnyttja en valfrihet. Jag vill inte ha valfrihet. Jag vill slippa välja. Jag vill att det ska finnas en vårdcentral där jag kan få hjälp om jag skadar mig eller blir sjuk. I ett sådant läge ställer jag mig knappast med telefonkatalogen och undrar "Är doktor A bäst eller doktor B? Vem av dem ska jag välja?" Och hur ska jag veta vem som är bäst? Då måste man ju ha varit sjuk flera gånger och provat flera för att kunna avgöra det. Jag tror inte att det handlar om vilken läkare som är bäst utan vilket företag jag ska ta kontakt med för läkare finns det väl flera. Och hur ska jag veta något om olika vårdföretag? Ska landstingsledningen välja åt mig? Varför ska man då ha valfrihet?
Dessutom är det ju ganska stötande att ett företag gör ekonomisk vinst på att jag är sjuk, precis som läkemedlsföretagen gör. För inte tror jag att ett sjukvårdsföretag sänker sina avgifter eller sin debitering till landstinget för att vinsten ökar. En vinst innebär ju att man egentligen tagit för mycket betalt. Och hur ska lönerna kunna höjas för de sämst betalda i vården om deras arbetsgivare ska konkurrera med andra? Det klart att landstinget också kan göra vinst, men då förutsätter jag att ett överskott går in i nästa års budget och går till förbättrad vård och inte till några aktieägares bankkonton.
Det finns säkert en del bra med privat producerad sjukvård, och många bra privata sjukvårdsföretag, men de fördelar som finns borde väl landstinget, eller någon annan offentligt organiserad sjukvård, kunna fixa till själv.
Precis hela dagen, från morgon till sena kvällen, har jag haft sällskap av Charles Tilly, amerikansk professor i sociologi. Anledningen är att hans bok om beständig ojämlikhet ingår i vår kurslitteratur och jag ska skriva en uppgift om den. Han skriver om varför ojämlikheter i samhället består. Det är intressant men lite snårigt att komma åt hans förklaringar, han är ganska vidlyftig i sitt skrivande. Teorin är väldigt väl underbyggd med empiri och jag har svårt att tro att någon beslår honom på hans teori. Med hjälp av sin teori förklarar han hur apartheidsystemet utvecklades och upplöstes i Sydafrika, hur sjukvårdshierarkier upprätthålls liksom ojämlikheten mellan män och kvinnor.
Det är teoribygget jag ska skriva om, hur han gör det. Jag sliter mitt hår, för det är inte så lätt, tycker jag. Och hungrig är jag också, jag har inte gett mig tid till någon riktig middag, bara mackor och kaffe idag. Det har varit en solig och fin dag så jag har delat balkongen med tvätten som hängt på tork, och professor Tilly.