Eva – Sida 32 – Tankarnas hotell

Filosofiska funderingar

Är det en hare eller en fågel på bilden? Är det bokstäver eller siffror? Allting är inte alltid vad det synes vara. Men oftast.

Hur lång är en stund? Är det en timme eller en kvart? Hur långt är ett ögonblick? ”Jag kommer om fem minuter”, betyder det verkligen fem minuter? Eller tio? Eller en kvart?

Vi säger att vi behöver ställtid för att få något gjort, alltså den tidsrymd som vi skjuter upp det vi ska göra för att slippa göra det just nu, utan senare. Den ställtiden kan vara lång, flera dagar kanske, eller några minuter kort. Egentligen tror jag att ställtid var den tid det förr tog att sela av och ställa in hästen i stallet efter ett dagsverke i skogen eller på åkern.

Det sägs att vi ska leva i nuet. Är nuet just nu, som genast blir nyss? Eller är det kommande ögonblick och stunder?

I Midsommarkransen

Februari försvann fort och nu är det redan vårmånaden mars. När mars tar slut hoppas jag att snön är borta. Ska vi slå vad?

I Midsommarkransen är det stora snöhögar kvar och is och packad snö på trottoarerna. Men det gör inte så mycket, det är väldigt trevligt här ändå några dagar.

Favoritfiket heter Bagare Bengtssons Brända Bullar. Fast de har goda kakor där också, till exempel morotskaka:

I andra hörnet av torget ligger nästa kafÃ©:

Ett Skafferi heter det, och har goda mackor till kaffet.

Lite längre bort på huvudgatan ligger ett loppis, eller antikaffär med loppis i källaren. Där finns praktiskt taget allt. Men jag köpte inget, tittade bar, när jag var där igår.

Den här kartan är från 1932. Jag har fotograferat av den med mobilen så den är inte helt skarp. Men man ser i alla fall att de södra förorterna ännu inte är särskilt utbyggda. Midsommarkransen finns, här började man bygga stadshus kring sekelskiftet 1900 om jag minns rätt. Det skriver författaren Kjell Johansson om, bland annat i boken ”Huset vid Flon”. Jag undrar var Flon ligger.

I lugn takt

Om en månad ska jag börja jobba igen på tidningen. Det känns lite oroligt och ångestfyllt.

Att komma tillbaka till jobbet igen är förstås roligt, men sedan jag bröt benet i början av november har jag vant mig vid att leva i lugn takt.

Först sjukskriven i två månader, sedan nytt tillfälligt jobb som lärare. Lärarjobbet är ganska lugnt jämfört med tidningsjobbet. Mentalt krävande, men inte stressande på samma sätt. Att jobba på dagstidning innebär alltid en tidspress, och den upplever jag inte i lärarjobbet nu.

Så hur ska detta gå? Dessutom jobbar jag bara deltid nu som lärare, så jag har mer ledig tid också, tid som innebär att jag kan ta det ganska lugnt med det mesta just nu.

Jag tror att det är det människan är gjord för.

Jag mår ju väldigt bra av att inte stressa, och därför oroar jag mig redan för återgången till det som egentligen är det normala numera, att jobba heltid under tidspress. Sno på för att hinna med. Skynda mig hem så att jag får lite fritid också. Ja, det blir ett pussel.

IdÃ©ernas historia

Just nu fick jag veta att jag fått VG på senaste hemtentan. Vad glad jag blir! Det spelar ingen roll hur gammal jag blir, det är lika roligt varje gång.

I höst har jag läst en distanskurs i svensk idÃ©historia på Umeå universitet. Bara 7,5 poäng på kvartsfart. När jag bröt benet tappade jag farten förstås, men i januari gjorde jag i alla fall hemtentan. Två uppgifter återstår fortfarande, en källtextanalys och en essä.

Kursen omfattar idÃ©historien ända från medeltiden fram till idag. Hemtentan bestod av fem frågor plus en essä. Frågorna, som skulle ha korta svar, tog upp lite olika områden och det var bara att läsa innantill i kurslitteraturen. Essän kunde vi välja mellan bildningshistoria och religionshistoria. Jag valde det senare: ”Beskriv religionens roll i Sverige, från Gustav Vasa och reformationen fram till att vi fick religionsfrihet. Diskutera även på vilka sätt staten har försökt styra religionsutövningen, samt olika rörelser som har motsatt sig denna styrning.”

Det var väldigt intressant och jag lärde mig mycket nytt.

Vill du läsa vad jag skrev?

Andra bloggar om: idÃ©historia, religionshistoria, frikyrkor

Båtsmannen Nils Näsman

I min släkt finns en anfader som hette Nils Näsman. Han var båtsman i Bohus andra kompani från den 20 oktober 1798 tills han dog den 9 januari 1809. Min bror, som också släktforskar, och jag tror att han kan ha stupat i krig, troligen i finska kriget. Men än har vi inte hittat någon notering om vad han dog av.

Ikväll hittade jag honom i en mönstringsrulla i Flottans arkiv, via Krigsarkivet på nätet. Men får leta noggrant i de gamla arkivböckerna, men där fanns han. Och det var här jag fick veta när han blev antagen som båtsman, hur gammal han var och när han dog.

Han var båtsman i Sollums rote i Hjärtums församling, rotenr 139. Där finns han i husförhörslängderna från 1800 till 1807, tillsammans med sin hustru Ingjerd Olsdotter och deras barn. 1811 står hon som änka, men det finns ingen notering om när maken dött eller begravts, vilket det alltid gör när någon dör i församlingen. Sverige var ju i krig 1809 och eftersom han var indelt soldat var han sannolikt uttagen i kriget, och kan ha stupat eller kanske drunknat. Frågan är om vi kan få veta det.

Men jag är i alla fall glad över den här lilla pusselbiten.

Nils Näsman var min farmors morfars far.

Andra bloggar om: släktforskning

Falsk historia

Just nu läser jag Maja Hagermans bok ”Det rena landet” från 2006. Jag är mitt uppe i den men är helt fascinerad av både innehåll och berättarkonst. Hon skriver om konsten att skapa ett lands historia ur fantasin, det vill säga Sveriges forntidshistoria.

Vi har blivit matade med vikingahistorier sedan barnsben. De ärofulla vikingarna som for runt på haven, krigade och plundrade, och byggde landet och nationen. Men hur mycket är egentligen fakta? Hur mycket kommer ur dåtidens och senare tiders propaganda? Det här skriver Maja Hagerman om och penetrerar den svenska historiebeskrivningen från medeltiden och framåt. Det utmynnar i en bakgrund och förklaring till den svenska rasforskningen i början av 1900-talet.

Att vikingatiden är en pimpad och upphaussad hjältehistoria, det har vi nog varit medvetna om länge. Att verkligen ta gamla berättelser, nedtecknade några hundra år efter att de utspelat sig, som sanning; det har nog många känt sig tveksamma till. Ändå har vikingatidens sagor fått någon slags sanningsstatus för att vi så gärna vill ha en ärofylld historia att blicka tillbaka till. I alla fall var det så för herrarna i Götiska förbundet på 1800-talet. De ville förmedla bilden av ett renrasigt och ofördärvad hjältefolk. Och så smög sig rasismen in, till och med ända in i forskningen.

Mycket läsvärt.

Andra bloggar om: Maja Hagerman, Det rena landet, historia

Helena Henschen

Författaren Helena Henschen är död. Det är sorgligt. Nu blir det inga fler böcker av henne.

Igår läste jag ut hennes senaste bok ”Hon älskade” som handlar om hennes farmor Signe Thiel. Den sägs vara en roman men är mer en biografi eftersom den handlar om verkliga människor och utgår från verkliga händelser och verkliga dokument. Vi får följa Signe från barndomen i en ytterst välbärgad familj till ålderdomen, efter att ha fått sex barn och skilt sig två gånger. Hennes pappa var bankiren Ernst Thiel, skapare av Thielska galleriet.

Signes stora kärlek var den tyske hjärnforskaren Oskar Vogt men han lämnade aldrig sin hustru för att leva med Signe. Mycket handlar om att vara judisk under första halvan av 1900-talet. Signe levde ett internationellt liv med många resor och var hemma i flera av Europas städer. Det är intressant att läsa om.

En liknande bok är Helena Henschens första, som heter ”I skuggan av ett brott”. Den handlar om tre mord som begicks 1932 i hennes morfars familj. Den boken läste jag för ett par år sedan och jag tycker att den var mer fängslande än den senare.

Går och går

Det blir allt mindre skillnad på det friska och det skadade benet (det högra). Jämför med den 30 december. Bilden tog jag i morse efter nattens vila och fotleden är inte längre så svullen som den varit tidigare. Men lite svullen och röd är den ju än, och det kommer att dröja ett bra tag till innan allt är som vanligt, säger sjukgymnasten.

Jag märker ju att det blir bättre, sakta men säkert. Jag orkar gå mer varje dag, innan det börjar värka. De första dagarna i förra veckan, när jag börjat arbete igen, var ganska jobbiga, men den här veckan har det känts lättare.

Den här helgen är jag kvar på Ädelfors för i nästa vecka arbetar jag bara på måndagen, och sedan åker jag hem. Igår var jag ute och gick i vintersolen en halvtimme, och benet värkte lite efteråt. Idag har jag varit ute och gått i tre kvart, utan uppehåll, och det har gått bra. Jag har bara gått på plan mark och där det inte finns isfläckar. Sluttande mark och is, det är problematiskt. Nu klarar jag mig bra med bara en krycka, men den behöver jag verkligen.

Nu längtar jag till våren och sommaren och att kunna vara ute och gå hemikring, på skogsvägarna och ner till vattnet. Men gå i skogen kanske dröjer lite till. Idag trampade jag snett på en sten på gångvägen här utanför, något som inte skulle känts om benet varit helt bra. Men sådana plötsliga rörelser känns fortfarande rejält i den skadade fotleden, även om det går över snabbt. Jag får inte bli övermodig även om jag vill testa gränserna också.

Skumt på Öland

Johan Theorins tredje bok heter Blodläge och kom ut förra året. Den utspelar sig i byn Stenvik på norra Öland, precis som de tidigare, och med den gamle skutskepparen Gerlof Davidsson i en av huvudrollerna. Men mest handlar det om den medelålders Per Mörner, som ärvt en stuga i byn, och hans uppgörelse med sin pappa porrkungen. Lite mystik och en mordbrand kryddar historien.

Johan Theorin är skicklig på att bygga en stämning med små medel, och kan göra vardagen fylld av spänning. Han är också bra på att skapa personporträtt. Ändå är det något som gör att mina förväntningar på den här boken inte riktigt blir uppfyllda. Den känns lite tam, jämfört med de tidigare. Som om det saknas någon slags intensitet och glöd. Ändå är den inte dålig, utan läsvärd.

Andra bloggar om: Johan Theorin, Blodläge

Livets mening

42. Det är ju meningen med livet. Åtminstone enligt Douglas Adams. Det vet de som läst Liftarens guide till galaxen. Ungefär så tycker också den gamle mannen Verner i Karin Alvtegens senaste bok En sannolik historia. När den medelålders välbärgade Anders frågar honom vad det går ut på egentligen, det här med livet, då svarar Verner: ”Livet! Det går väl inte ut på nåt särskilt. Måste det göra det?”

Ja, det är en intressant historia hon skrivit om Anders som tar in på Helenas hotell i den norrländska byn efter ett självmordsförsök. Han stannar kvar och hjälper henne måla i de nya hotellrummen. Bara ett halvår tidigare har Helena separerat från sin man och trettonåriga dottern Emelies far. Helena har förlorat sig i bitterhet och skuld så att hon slår knut på sig själv. Och närmaste väninnan är en annan bitter frånskild medelålders kvinna på gården intill.

Ja, det låter kanske lite hopplöst alltihop, men det är en intressant, om än lite förutsägbar, historia. Läs gärna! Men du behöver nog vara lite öppen för new age och psykologi för att ta den till dig.

Andra bloggar om: Alvtegen