Fast i hissen

På förmiddagen idag fastnade jag i en hiss mellan två våningar på skolan. Ett mardrömsscenario som jag aldrig trott skulle hända mig. Men det gjorde det. Fast allt gick bra. Efter 25 minuter var jag ute.

Någon panik kände jag aldrig. Det jag var mest orolig för var benet. Jag kan ännu inte stå med benet rakt ner några längre stunder utan att det svullnar och värker. Stundvis kunde jag lägga upp foten på det lilla räcket som finns i hissen, men det blev jobbigt i längden.

Så fort jag fattat att hissen faktiskt fastnat ringde jag skolans expedition och förklarade läget. En av de anställda kom bort till hissen och pratade med mig och berättade vad som hände medan en av vaktmästarna fixade så att det till slut gick att komma ut. De skötte det väldigt bra, och jag var aldrig rädd. Tack, snälla ni!

Sent i eftermiddag var hissen lagad igen, men jag har inte åkt hiss fler gånger idag. Kanske avstår jag från just den hissen även i framtiden.

Normalt sett tar jag inte hissen om det inte är väldigt många våningar, men tills benet är bättre är det lättare för mig med hiss mellan våningarna på skolan. Jag kan gå i trappor, men det går långsamt och här är det ganska mycket trafik i trapporna så jag känner att jag blir en bromskloss. Men det får gå.

New York 1770 och Norden 1539

Kartor har alltid fascinerat mig, gamla som nya. Nu har en gammal 1700-talskarta över New York hittats och restaurerats. Den är från 1770, vilket för amerikansk tideräkning är väldigt länge sedan. På New York Times kan man titta på den gamla kartan och se den i detalj. Det måste vara Broadway man ser som en landsväg här. Jag måste åka till New York Någon gång.

En betydligt äldre och minst lika intressant karta är Olaus Magnus Carta Marina över Norden från 1539. Nästan 500 år gammal! Det är bra gjort för den tidens teknik och att inte ha någon överblick med flygbilder. Titta på alla detaljer, allt han har ritat in på kartan för att illustrera landskapet! I tolv år höll han på. Läs mer på Wikipedia.

På folkhögskola igen

För 30 år sedan gick jag journalistutbildningen på Skurups folkhögskola. I går började jag ett nytt jobb som lärare på Ädelfors folkhögskolas journalistutbildning. Ädelfors ligger i Holsbybrunn utanför Vetlanda. Här undervisar jag i webbpublicering både för ettorna och tvåorna. Utbildningen är tvåårig.

Igår hade jag en heldag med ettorna. De jobbade på flitigt och uppdaterade skolans webbtidning med flera artiklar. Idag har de haft tv-utbildning (bilden) och jag har varit ledig. Resten av veckan jobbar jag igen.

Det var många nya intryck under gårdagen. Trevliga, intresserade och snälla ungdomar. Nya kollegor och en vänlig atmosfär. Alla är så snälla. Jag gillar verkligen att vara här, och hoppas att jag kan vara till nytta och ge dem kunskap som kommer till användning ute i arbetslivet så småningom.

Det är drygt tolv mil till Ädelfors, så jag veckopendlar. Eftersom jag inte kan köra bil än har maken fått skjutsa mig, och ska också hämta mig på fredag. Han är snäll, han. Men det innebär att jag är kvar på skolan, där jag bor på ett gästhem, även när jag har en ledig dag under veckan.

Mitt schema är väldigt varierat. En vecka kan det vara fyra dagars jobb, en annan vecka bara en dag. Det är alltså bara deltid men jag är tjänstledig på heltid från tidningen under tiden jag jobbar här. Jag är glad åt de extra lediga dagarna. Det är bara till drygt mitten av mars plus några enstaka dagar i maj och juni. Där emellan är eleverna på praktik. Om jag ska fortsätta till hösten återstår att se.

I socialsvängen och på prärien

Nu när jag är sjukskriven och inte läser recensionsböcker längre har jag läst två gamla böcker.

1978 skrev Aino Trosell sin debutbok ”Socialsvängen”. Den handlar om socialarbetare, de som beslutar om vilken hjälp de hjälpsökande ska få, eller de som inte söker hjälp men tvingas till socialbyrån. Det är en roman men temat är svårigheten att ge den rätta hjälpen, som huvudpersonen Elisabeth ser det. Hon engagerar sig djupt för de nödställda och känner sig otillräcklig. Hon tycker att kollegornas attityder är nedlåtande mot de svaga och att många saknar förståelse. På socialbyrån ska man inte se orsakerna, bara symptomen. Till slut ger hon upp.

Aino Trosell skildrar till stor del sina egna erfarenheter tror jag. Hon hade tidigare arbetat som socialassistent i Göteborg men lämnade den karriären för att bli svetsare på varv. Numera är hon författare på heltid sedan många år. Det är en väldigt bra debutbok.

Jonathan Raban är en engelskfödd amerikansk författare som skriver reportageböcker om resor och samhället. Den jag läst nu heter ”Bad land”, utgiven 1995. Där undersöker han prärien i östra Montana, dess människor och moderna historia. Han beskriver hur det gick till när den amerikanska staten lurade människor att bli nybyggare här kring förra sekelskiftet, på mark som knappast var odlingsbar men som utmålades med löften om guld och gröna skogar. Bakom detta låg krav från järnvägsbolagen som vill ha folk utmed banan för att få lönsamhet genom passagerare och gods. Men folk kom och bosatte sig här på statssubventionerad mark, höll ut några år, ibland i mer än en generation, och skapade nya samhällen. Här är det verklig glesbygd, med många kilometer mellan gårdarna än idag. Som utgångspunkt har han sin gode vän Mike Wollstons farfar, en av nybyggarna, men som så småningom gav upp de fruktlösa försöken.

Det är ingen glorifierad bild av prärien och dess folk som han ger oss. Dels visar han på det cyniska utnyttjandet av människor som strävade efter att förbättra sina egna och kommande generationers liv genom att bruka nytt land. Dels visar han hur den här miljön idag till stor del är en grogrund för ärkekonservativa och traditionsbundna republikaner.

Det jag bäst kan förstå genom den här boken är nog den fortsatta emigrationen inom landet Amerika, till vilket så många av våra förfäder satte sitt hopp. De som kom först fick den bästa jorden, i Minnesota och trakterna där omkring. De som kom senare och de som ville vidare lockades bort till nyodlingsjordarna västerut. USA är ett intressant land. Läs och begrunda.

Andra bloggar om: Aino Trosell, Jonathan Raban, Montana, prärien

Våra vita hjortar

Här i trakten finns en stam med vita hjortar sedan många år tillbaka. I eftermiddag hade vi en av dem i trädgården, ihop med en vanlig brun hjort. De har kommit många gånger i vinter och ätit av fågelmaten , men idag var första gången jag hade kameran inom räckhåll när vi såg dem från fönstret. Det började nästan skymma och de är tagna på bara 1/10-dels sekund. Ta med blixt genom fönstret går ju inte.

En av de första dagarna efter att vi flyttat hit för snart två år sedan frågade en granne om vi sett de vita hjortarna än. Efter några veckor såg vi dem en kväll, när vi stannade vid brevlådan. Då passerade en familj med två stora vita hjortar och två små en bit bort på vägen, i billyktornas sken. Det var magiskt att se.

Sedan dess har jag sett dem ett par gånger till, innan de här två började komma till vår trädgård sedan snön lagt sig. Vad jag vet är de vita hjortarna fredade, jägarna skjuter dem inte. Om det finns en hel familj, eller fler i en flock, i år vet jag inte.

Jag har alltid trott att det är albinohjortar, men nu när jag såg den här i dagsljus så undrar jag. Den är ju ganska gulbeige egentligen. Kan det vara albinohjortar?

De här två har hållit ihop hela vintern. När de ätit färdigt pulsade de iväg i snön.

Tillägg den 19 februari: Här finns en förklaring. (Artikel i Västerviks-Tidningen)

Nytt år i skogen

På årets första dag brukar jag gå ut och fotografera världen omkring mig. I år blev det inte så, med det blidväder vi hade igår och temperaturer kring nollan. Alldeles för stor risk för halka för min smak och mitt ben.

Men hösten var fin, och jag längtar ut i skogen igen. Idag gick jag igenom en del bilder jag tog i höstas, och gladde mig åt den kommande hösten i år.

Jag har alltid med mig mobilen i fickan när jag går i skogen, och med tanke på benbrottet hemma i trädgården i november, är det nog klokt även om jag aldrig råkat ur för något i skogen. Mobilen har ju en helt OK kamera och jag kunde inte låta bli att föreviga en del av all den vackra svamp jag såg i höstas. En skogspromenad varje morgon ger bra kondition och hälsa.

Fler höstskogsbilder finns på mitt Flickr.

Nytt år snart

Gott Nytt År!

Jag hoppas att alla får ett fint 2011. Själv hoppas jag på ett bättre 2011 än 2010, utan brutna ben, vildsvin i trädgården och halvmetertjockt med snö. Drömma kan man ju…

Går framåt

Sakta men säkert går det framåt med min rehabilitering av benet, med betoning på sakta. Ibland tappar jag tålamodet och förstår inte hur jag ska orka vänta på att bli frisk, rörlig och oberoende igen.

Idag har jag i alla fall varit utomhus lite. Tänk att snö och kyla kan kännas så skönt. Korta långsamma promenader bort till vedskjulen och till soptunnan och så vända hemåt igen. Ja, det kändes riktigt bra, även om jag fortfarande är väldigt stapplig utomhus. Men snön är inte hal, det fäster bra. Annars märks det stor skillnad i min balans när jag går på det ojämna underlaget utomhus och på det jämna golvet inomhus.

På morgonen är benet som bäst, eller i alla fall minst svullet. Men svullet är det, och ju längre dagen går ju mer svullnar det. Jag vilar regelbundet med foten i högläge, men jag kan ju inte bara ligga still, det gäller ju att träna rörelseförmåga ordentligt också.

Pionjär och fotograf

Watch the full episode. See more MontanaPBS Presents.

Evelyn Cameron kom till en ranch på prärien i Montana i USA 1889 och blev så småningom fotograf. Hon fotograferade omgivningarna och människorna och hennes bilder visar livet i ett helt annat samhälle än dagens.

Hon var född i den engelska övre medelklassen men emigrerade till USA som nygift, för att hon och maken Ewen tänkte föda upp ponnies på den amerikanska prärien. Men det gick inte så bra, de fick ekonomiska bekymmer och Evelyn arbetade hårt på ranchen för att få ekonomin att gå ihop. Hon skaffade en kamera och började fotografera, bland annat åt järnvägsbolaget och åt tidskrifter.

Läs mer om Evelyn Cameron.

Andra bloggar om: fotograf, Montana

Segling med Sofia

Det blir en del tid för bokläsning eftersom benet fortfarande kräver vila emellanåt. Av någon anledning har jag inte läst så mycket skönlitteratur på senare tid. I julhelgen lästa jag klart ”Mot Söderhavet” av Lars Hässler och Pamela Sisman Bitterman. De var båda medlemmar av besättningen och kollektivet ombord på segelfartyget Sofia från slutet av 70-talet. Lars Hässler lämnade fartyget 1980 men Pamela Sisman Bitterman var kvar till förlisningen utanför Nya Zeeland 1982. Sofia var ett svensk segelfartyg byggt 1921 i Blekinge.

Vi får följa Sofia på seglingen från Boston i augusti 1978 via Panama genom Söderhavet fram till Nya Zeeland. En resa som tog några år, bland annat på grund av uppläggning på varv för reparationer ett par gånger. De har ingen brådska, de seglar ju för seglandet skull. Stannar så länge de känner för det på behagfulla öar och i ljuva laguner. De möter stormar men också stilla vatten.

Det är Pamela Sisman Bitterman som skrivit det mesta. Hennes berättelse är en skildring av en ganska idyllisk resa i tropiska vatten. Hon berättar om utflykter på Söderhavsöar och människor de möter, men också om dramatiska stunder till havs. Och om vad det innebär att segla ett stort fartyg. Förlisningen är tragisk och en kvinna i besättningen försvinner i havet. De övriga räddas efter fem dygn i livflottar.

Lars Hässler har skrivit en del tillägg i den svenska boken, och även försökt hitta så många som möjligt av besättningen och fått med deras berättelser om sina erfarenheter av tiden ombord på Sofia. Detta ger extra perspektiv på historien.

En mycket intressant bok, tycker jag.

Lars Hässler seglar fortfarande och har skrivit fler böcker om segling.

Min recension i VT.

Andra bloggar om: segling, segelfartyg