Utan gips

I morse: gips. I eftermiddag: inget gips.

Skönt är det att vara gipsfri, men mycket återstår ännu tills benet är bra igen. De sista dagarna med gipset har jag haft bra balans och kunnat belasta benet fullt ut och ta en del steg utan kryckor. Nu måste jag gå med båda kryckorna ett tag, åtminstone tills jag ska på återbesök hos sjukgymnasten efter nyår. Det känns som ett bakslag, även om det inte är det medicinskt sett.

Min fotled har ju varit skyddad av gipset i över sex veckor, för att kunna läka. Och benbrottet är läkt. Nu återstår att få ordning på mjukdelarna, dvs muskler och senor. Fotleden är svullen och värker och behöver fortfarande högläge för att det ska kännas bra. Varje dag ska jag regelbundet träna så att jag får upp rörligheten i leden. Lite längre fram ska jag träna så att jag får bättre styrka i leden.

Det kommer att ta tid, säger både doktorn och sjukgymnasten. Mitt mål har varit att köra de tolv milen till Ädelfors den 9 januari, för att börja jobba dagen därpå. Bara att glömma, det kommer inte att gå. Transport får jag ordna på annat sätt. Det kommer att ta upp till ett halvår innan rörlighet och styrka är återställt, och värk kan jag tydligen få ha resten av livet, om det vill sig illa.

Men jag ger inte upp, tvärtom.

Hos doktorn fick jag utskrift på två röntgenbilder:

benröntgen

Efterbilden till vänster, med skruvar, spikar, metallbricka och märla som håller ihop mitt ben efter operationen. Bilden till höger visar det fula benbrottet. Ja, de kallar det för ett fult brott, eftersom benet var av på flera ställen och i lösa bitar. Jag hade tre benbrott: det smala benet som hade gått av nere vid leden, själva leden som har förskjutits ur läge, och en bit av benet baktill som gått av och lagt sig vid sidan. Doktorn sa idag att benbrottet inneburit kraftigt våld, och det kan jag ju förstå. Inte underligt att det värker fortfarande.

Kall vinterdag

Årets längsta dag och vinterns kallaste dag hittills.  Så blev det idag.

kallt

Maken såg röken stiga rakt upp vid middagstid, och fångade det på bild. Nu ikväll har vi -20 ute, och +20 inne. 40 graders skillnad.

I morgon ska jag till sjukhuset och ta bort gipset. Hoppas bara bilen startar där ute.

Det känns lite oroligt att inte längre ha gipset kvar sedan. Jag vill bli av med det. Men det är ju också ett stöd som jag nu vant mig vid, och som hjälpt mitt ben att läka. Får se hur allting känns i morgon eftermiddag när jag kommer hem.

Snön ligger vit

För några dagar sedan skickade jag ut maken med kameran för att han skulle ta några bilder till årets digitala julkort. Vi har ju så fin julstämning i år med all snö. Själv har jag bara tittat ut genom fönstret på snön än. Men på onsdag blir det min tur. Då ska gipset av.

snö

snö

snö

snö

Nu längtar jag efter att få komma ut och hugga ved igen, efter sex veckor inomhus.

Försäkringskassan hotar

Igår fick jag ett brev från Försäkringskassan med en blankett jag ska fylla i om min sjukskrivning, eftersom den överskrider tiden som arbetsgivaren betalar. Bland annat ska jag beskriva min arbetsförmåga, om jag har någon. Ja, det är väl bra att göra en avrapportering, även om jag är sjukskriven ända till den sista december av läkaren. Numera bryr sig ju inte Försäkringskassan om ifall du är sjuk, bara om du kan jobba eller inte.

Det som stör mig med det här brevet är den hotfulla tonen. I ett informationsblad i brevet står det så här:

brev från försäkringskassan

Alltså: om de bedömer att jag kan börja arbeta måste jag göra det genast, annars förlorar jag framtida sjukersättning. Ett hot om framtida vedergällning. Obehagligt, tycker jag.

Jag kan tänka mig att många fler än jag känner obehag av detta hot.

Kan jag jobba ska jag naturligtvis inte ha sjukersättning. Men om jag i ett sådant läge väljer att inte börja jobba utan i stället rehabiliterar mig så att jag blir frisk så snabbt som möjligt, det måste väl ändå vara mitt eget val.

Man kan ju också undra vad som är viktigast: att till varje pris börja jobba igen, eller se till att man verkligen blir frisk. Själv ägnar jag all kraft och tid jag kan åt att gåträna och hålla mig i rörelse och däremellan vila med benet i högläge, allt enligt doktorns och sjukgymnastens ordination. Jag tänker inte heller utsätta mig för sådana risker som det skulle innebära att försöka ta mig ut och nerför vår långa stentrappa utan räcken så länge jag har gips. Den dagen, den 22 december, när jag ska till sjukhuset och ta bort gipset, då har jag tingat hjälp.

Att ramla omkull igen är det jag är allra mest rädd för nu.

Det allra viktigaste för mig är att bli frisk snabbt så att jag kan börja jobba igen så fort sjukskrivningen är över. Det tänker jag inte äventyra.

Folksam har däremot en generösare attityd. Av de har jag redan fått ersättning genom fackets kollektivförsäkring. Det tackar jag för.

Konstigheter

Nu är det en månad sedan jag bröt mitt ben. Sedan dess har jag väldigt många gånger tänkt på hur det var när jag vaknade i ambulansen. En väldigt konstig upplevelse.

När ambulanssjukvårdarna skulle lägga över mig på båren sövdes jag, för att det inte skulle göra ont och för att de lättare skulle kunna flytta på mig. Först fick jag lustgas så fort de kommit, sedan morfin och sedan bedövning. Det var bra, och jag vet sedan flera gånger tidigare att jag tål detta.

Det var nog en ganska lätt bedövning för den kan inte ha hållit i sig mer än 20 minuter-en halvtimme. När jag vaknade var vi på väg till stan, och kanske tog det 10-15 minuter innan vi var framme på akuten.

Det första intrycket när jag vaknade var en total känsla av overklighet. Jag minns att jag tänkte att ”jag lever, jag finns”, för att övertyga mig själv om att det faktiskt var så. Min känsla var att jag befann mig i ett rymdskepp, eller som i Matrix. Det var som på film, och jag minns att jag sa det till ambulanskillen som satt hos mig. Det var svårt att prata och jag var tvungen att artikulera ordentligt. Min röst, och ambulanskillens också, lät som en maskinröst, den brummade som om den kom från en maskin. Synintrycken var också helknäppa. Kanske hade ambulanskillen lockigt hår, för hans hår såg ut som vindruvor. Och ambulansen såg ut att vara oändligt stor.

Jag har vaknat ur narkos flera gånger förut, men aldrig upplevt detta, inte heller efter operationen dagen efter. Då vaknade jag och var klarvaken direkt efteråt. Det måste ha varit någon annan sorts bedövning jag fick när de hämtade mig.

Kanske är det från sådana här upplevelser som filmmakarna får sina idéer till science fiction-filmer?

Hur som helst så är jag oändligt tacksam mot dessa ambulanssjukvårdare som tog hand om mig så bra. Vilken fin sjukvård vi har, med duktiga och vänliga människor. Jag blev så bra omhändertagen, hela vägen genom sjukvården.

Utvandrarna

I helgen har jag sett Jan Troells filmer Utvandrarna och Nybyggarna. Vilka fantastiska filmer han gjort. Så många starka scener och ett lugn berättartempo som aldrig känns långsamt. Det är så fint när Karl Oskar säger till sin Kristina ”Vi är di goaste vänner”.

I min släktforskning ägnar jag en hel del tid åt 1800-talet i socknarna Berga och Ryssby inne i Småland. Säkert är förhållandena där ganska lika dem i Ljuder socken på 1840-talet, när Karl Oskar och Kristina bodde där. I alla fall inbillar jag mig det. Steniga åkrar och magra tegar, torpare och bönder, herrar och underlydande. De grå små fattigtorpen är så vackra på film men hur var det egentligen att leva där?

De människor jag släktforskar om stannade kvar i Småland, men syskon och andra släktingar emigrerade. Ibland kan man i husförhörslängderna se hela familjer som flyttat till Norra Amerika, framför allt under senare delen av 1800-talet.

Enslingen i skogen

Erik Wijk skrev för ett par år sedan boken ”Allt vi här drömma om”. Den handlar om hans pappa Olof Wijk, som levde som ensling i ett torp i skogen under Eriks uppväxt och tills pappan dog 2007. Det var i sorgearbetet efter pappans död som boken kom till. Tidigare har Erik Wijk skrivit boken ”Ont blod” (som jag inte läst) där också pappan spelar en viktig roll.

Det här handlar inte om någon fattig stackare, utan Olof Wijk är miljonär och arvtagare i den göteborgska redar- och företagsfamiljen Wijk, och likaledes redarfamiljen Broström. Olofs mamma är syster till redaren Dan-Axel Broström och hans mormor är alltså Ann-Ida Broström, på sin tid Sveriges tredje rikaste kvinna, enligt boken.

Men Olof drar sig undan från familjevillan på Särö och flyttar till ett torp i skogen utanför Hova i Västergötland, där han bor i nästan total isolering i flera decennier. Som ung gifte han sig med Ulla, och fick barnen Katarina och Erik i början av 60-talet. I slutet av äktenskapet upplever Ulla honom som hotfull och han förändras allt mer efter skilsmässan och drar sig undan familjen. Olof ägnar sig åt studier av bland andra Swedenborg och blir svårtillgänglig. Han stöter ifrån sig sina barn och de har nästan ingen kontakt. Av släktingarna uppfattas han som galen, en avfälling.

Ja, det är en sorglig historia.

Boken handlar om Eriks pappa Olof men lika mycket om Eriks sorg över den förlorade fadern. Det gör det till en sorglig upplevelse att läsa boken, känner jag. Erik Wijk är en skicklig berättare, men lågmäld trots det drama som döljs här men uppenbaras för oss. En mycket läsvärd bok, och mycket utlämnande.

Kan själv!

Det går framåt, om än sakta. Nu känner jag mig inte fullt lika vinglig när jag ska stå och balansera på ett ben. Nu kan jag t o m stödja lite på det brutna benet.

Det innebär att jag klarar mig själv mer och mer, och behöver hjälp med allt mindre av det praktiska. Även om det bara är småsaker så känns det bra, ett litet bevis på att det går åt rätt håll. Idag märkte jag t ex vid duschningen att jag nu kunde stå utan att känna det som att jag tappar balansen och flytta trädgårdsstolen från badrumsgolvet och in i duschen. Men dra för duschdraperiet klarar jag inte, det är för vingligt att stå på ett ben och sträcka mig upp mot taket. Så det fick jag ropa på maken för att få hjälp med. Och stolen måste jag ha i duschen så länge jag har gips, jag kan inte stå upp så länge som krävs, inte än. Men sedan, när gipset är borta.

Bara 18 dagar kvar nu.

hemma

Det gäller att underlätta lite hemma för att lösa de praktiska problemen. Vi har möblerat om i hallen så att jag nu har en egen plats där med karmstol, liten bokhylla för böcker och tidningar mm, en stol med kudde att lägga upp benet på, och en liten kommod som avställningsyta. Effektivt och bra. Intill kommoden står en stol för maken, så att vi kan fika ihop här.

I början höll jag till i soffan hela dagarna. Ganska bekvämt, och jag kunde palla upp benet med kuddar. Men till slut fick jag ont i ryggen av soffan. Det här är bättre. När benet behöver mer vila går jag in i sängen och lägger mig och läser en stund, med benet i hjärtläge.

Snölandskap

snö 2 december

Utsikt från vårt vardagsrumsfönster i dag. Viken har redan frusit till is utom en liten ränna, förmodligen där vattnet strömmar som mest uppifrån land.

snö 2 december

Nu har vi omkring en halvmeter snö, sedan den sista november.

snö 24 november

Samma utsikt för en vecka sedan. Den 24 november såg det ut så här på baksidan. Vi har glömt ta in bänken från i somras, men den är van att stå ute på vintern. Nu syns den inte längre under snön.

2 december

Snön har lagt sig i en driva på fönsterblecket.

Något liknande detta så tidigt på vintern har jag nog aldrig varit med om. Och mer ska komma.