Författare: Eva

Ibland kopplar jag av med att läsa en deckare. Som idag, efter en arbetsintensiv vecka. Det blev ”Revolutionens barn” av Peter Robinson. Han slog igenom stort med ”En ovanligt torr sommar” för ett antal år sedan, den tror jag att många har läst.

Framför allt gillar jag hans deckare för att de utspelar sig i Yorkshire, där jag själv bodde när jag var i England i min ungdom. Jag var först i Stockton i norra Yorkshire och sedan i Doncaster och Scarborugh längre söderut.
Den här deckaren (den senaste av hans som kommit på svenska tror jag) handlar om just den tiden också, 1972-73. Det var då jag var där, i ett och halvt år.

I boken är en viktig del av intrigen de gruvstrejker som skedde just då, 1972, och fler strejker senare. Jag ska inte berätta för mycket om bokens innehåll men en man i min ålder mördas och mordutredningen går tillbaka till hans liv just dessa år.

När jag läste detta idag kom jag ju ihåg gruvstrejken och den stämning som rådde där just då. Jag jobbade bland annat på ett litet hotell i Scarborough och en av mina arbetskamrater, Jane tror jag hon hette, kom från en gruvstad och hennes pappa och bror deltog i strejken. Det var en ibland hätsk stämning minns jag, och det kommer fram en del om det i den här deckaren.

Ja, tänk så lite det behövs för att komma ihåg sådant som hände i ungdomen.

Yorkshire är väl inte den roligaste platsen på jorden men jag gillade att bo där då. 25 år senare var jag tillbaka med mina barn och visade dem var jag bott och arbetat, och då hade mycket förändrats. Kanske vore det dags igen att göra om en sådan nostalgiresa.

Boken är för övrigt mycket läsvärd om man gillar deckare och om man vill läsa om det engelska klassamhället.

När jag låg sjuk i förrförra veckan läste jag en mycket intressant bok, Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt. I stället för att skriva en vanlig bokanmälan har jag skrivit om boken som ett brev till Håkan Juholt. På 80-talet var vi arbetskamrater en kort tid.

Hej Håkan!
Att det var en smärtsam upplevelse för dig att läsa Daniel Suhonens bok ”Partiledaren som klev in i kylan” har du vittnat om, och det är i allra högsta grad begripligt. Du blir avklädd in på bara skinnet, precis som många andra i ditt parti. Men du har också skrivit att det är härskarteknik att möta boken med tystnad, så som skett från partiets ledning efter att den kom ut. För här berättas inifrån om det som annars sällan avslöjas.
Ja, boken är verkligen en ögonöppnare och en mycket kritisk inlaga om politik, inte bara om socialdemokratisk politik och om dig och de som fanns runt omkring dig under din tid som partiledare. Den visar också hur maktbegär och korruption, under namn av lobbyism, blivit legitima inslag i dagens politiska värld.
Det här är en mycket läsvärd bok för alla med politiskt intresse, oavsett om det intresset lutar åt höger eller vänster. Den som läser bör inte låta sig luras av att författaren Daniel Suhonen är en socialdemokrat i vänsterfalangen, hans avslöjanden ställer sig över det. Här handlar det om hur en dold och rutten politisk agenda fått så starkt fäste att man lätt kan dra slutsatsen att vi är på väg mot en politisk avgrund.
När vi för väldigt länge sedan på 80-talet var arbetskamrater under en mycket kort tid på Oskarshamns-Nyheterna upplevde jag dig som en genuint god människa, något som inte motbevisades under de kommande år vi var kollegor i samma tidningsföretag. Det är så jag sett dig även på senare år, för ett första intryck kan vara outplånligt. Men jag förstår också att politiken på toppnivå ställde för stora krav och, som du själv konstaterat, gjorde du misstag. Och där, på toppen där det blåser som mest snålt, finns inga utrymmen för misstag.
Jag tycker också, som du, att detta är smärtsam läsning. Så naiv jag varit, som trott att politik handlar om ideologi och demokrati och att folket väljer de politiska ledare folket vill ha. Så fel jag haft, och så plågsam denna upptäkt är efter att ha läst boken.
Personligen är jag imponerad av att du orkat gå vidare som socialdemokrat och inte gett upp för det massiva motstånd du utsattes för. För det som framgår i den här boken är att det skulle kunna knäckt vem som helst, det som starka krafter vid sidan om dig hoppades på.
Boken är en stark uppgörelse med det politiska livet i stort och med delar av socialdemokratin i Sverige, och som kastar ljus över skeenden där man förmodligen hoppats på att få fortsätta verka i mörkret.

Nyss läste jag Karin Wahlbergs bok Livet går vidare,  en roman om 50-talet. Den handlar om människor som har någon slags anknytning till sjukhuset i staden Ekstad. Detta är andra delen i en romansvit och utspelar sig från januari till maj 1954.

Karin Wahlberg har annars mest skrivit deckare. Hon arbetar som läkare på Gotland.

Boken är nog egentligen inte i min stil, men helt OK. Lite småtrevlig även om det finns tragiska inslag. Men det jag gillar mest är beskrivningarna av Ekstad, som jag är helt säker på ska vara Kalmar. Karin Wahlberg växte upp i Kalmar på 50- och 60-talet men hade flyttat därifrån när jag kom dit 1974. Allt hon skriver om sjukhuset och stadsdelar och hur och var folk bor, det stämmer precis, för sådant har inte ändrats på 20 år. Men det som får mig att verkligen förstå att det handlar om Kalmar är att hon i boken berättar om Läkarfruföreningen. En av huvudpersonerna, Nancy Brandt som är gift med en kirurg, är medlem i denna förening.

Den här föreningen, Kalmar Läkarfruförening, fanns fortfarande på 70-talet, och kanske ännu senare. Jag minns att jag hörde talas om den och knappt trodde att det var sant att en sådan fanns. Doktorinnorna, som de kallade sig, hade en egen förening. Enligt boken var det för att umgås och idka välgörenhet. Det stämmer nog. Jag tror att det var för att föreningen kom på studiebesök på min arbetsplats som jag stötte på dem i slutet av 70-talet. Sedan blev jag bekant med en kvinna vars syster var med där (om jag minns rätt).

Även karaktärerna i boken kan kanske vara skapade utifrån verkliga förebilder. En läkare som beskrivs påminner om en jag själv besökte på 70-talet.

Utgångspunkten för romansviten ska vara den sista polioepidemin, som härjade i Sverige hösten 1953 och som är en viktig del av framför allt den första delen Än finns det hopp. Kanske glömt idag, men många i Sverige som överlevde den har fortfarande sviter kvar.