Eva – Sida 6 – Tankarnas hotell

Tack, mina barn!

Förra året fick jag ett mullbärsträd i födelsedagspresent av mina barn. Nu är det planterat. Tack, snälla barn! Det var den finaste present jag kunde få. Mullbär är så fantastiskt gott och det är ett trevligt träd att ha i trädgården.

Först en rejäl grop, sedan i med planteringsjord och så trädet. Ett så litet träd behöver skyddas för rådjur och harar så vi har satt stängsel runt, som hålls upp av sex störar.

Färdigt! Här står det bra.

Trädet är av den vanliga sorten Mulle, eller Morus Nigra. Den ger svarta mullbär.Â Än så länge är det ju bara en späd liten planta men om några år tror jag att det har växt till sig en helÂ del.

Naturligtvis fick jag inte trädet i present av barnen, utan ett presentkort på ett träd. Vi firade födelsedagen hos dem i Stockholm och det hade inte varit helt lätt att ta med ett träd på bussen hem.

Dessutom behövde jag konsultera grannarna om var jag kunde sätta det, eftersom vi delar hus och trädgård med två grannar. Ett mullbärsträd ska stå dränerat och i vår trädgård är det på de flesta platser antingen lerig och blöt jord, eller bara ett tunt lager matjord ovanpå berg. Det bästa stället att plantera trädet är mitt i utsikten framför den ena grannens köksfönster. Och hon var bortrest några månader förra året när jag fyllde år. Men min snälla granne har inget alls emot att titta på ett mullbärsträd när hon sitter vid sitt köksfönster så det blev väldigt bra.

Äntligen!

Äntligen är jag klar! Anspänningen är över, jag blev klar i tid. I dag har jag levererat årets upplaga av Släktforskarnas årsbok till tryckeriet. Nu finns ingen återvändo.

Sedan i höstas har jag jobbat med boken, utan att egentligen skriva en enda rad själv. Innehållet står andra författare för. Så är det när man är redaktör.

Först börjar det med att leta upp intressanta författare, få ja eller få nej, leta andra, ta hand om inkomna manus, läsa och bedöma, få fram bilder, skicka korrekturversioner i flera vändor, kolla att bilder är tryckbara etc. Sedan kommer layoutarbetet som börjar med att skapa nya sidor i ett Indesigndokument, lägga in text och bilder, få det snyggt och läsbart, ta bort alla ”horungar” och ”änkor ” i den mån det går, korrekturläsa igen, kolla det ena och det andra, millimeterpassa bilder och textblock med mera med mera… Det är ett omfattande arbete som krävs för att få en bok klar för tryckning.

Men nu är det gjort.

Drygt en kvart senare:

Jag är inte ensam i detta arbete utan har hjälp av en redaktionskommittÃ© och en korrekturläsare, som betyder oerhört mycket för att få fram ett bra resultat.

Nu ska jag återgå till det riktiga livet, det vanliga livet med mat på regelbundna tider, sömn nätterna igenom, tid att städa och ta hand om den växande tvätthögen, så grönsakerna i trädgårdslandet och allt det där andra. De sista dagarna inför deadline är alltid intensiva, hur mycket jag än planerar och har framförhållning.

Bara ett par timmar innan jag skulle ladda upp tryckfilen upptäckte jag ett faktafel i en text, och som var nödvändigt att rätta. Visserligen bara en siffra men jag måste ju kontrollera att jag inte missförstått, och dubbelkolla och trippelkolla innan jag ändrar i texten. Sådant är nervöst när klockan tickar…

Ute har det blivit sommar och fåren har kommit på bete. Regnmolnen hänger tunga över viken men jag måste nog ut en sväng ändå, när vi har ätit. Titta på något annat än en datorskärm.

Juntan i Argentina

Tove Alsterdal har skrivit ännu en läsvärd deckare med ”Låt mig ta din hand”. Den här utspelar sig delvis i militärjuntans Argentina 1977 och 1978, delvis i dagens Sverige. På ett övergripande plan handlar den om svenskars engagemang i Sydamerikas flyktingar vid denna tid, både från Chile och Argentina. På ett annat plan är det två döttrars sökande efter sin bakgrund och sin försvunna mamma. Tovw Alsterdal

Helene och Camilla föddes i Stockholm i ett tidigt äktenskap mellan två unga föräldrar som inte klarade av att hålla ihop sin familj. Efter skilsmässan blev pappan alltmer alkoholiserad och mamman försvann till Argentina tillsammans med en flykting som återvände för att ta upp kampen på hemmaplan. Egentligen går det inte att berätta så mycket mer utan att avslöja för mycket. Boken börjar i alla fall med att storasyster Camilla, som kallas Charlie, tar sitt liv genom att hoppa ut från sin balkong på elfte våningen. Så småningom börjar Helene tvivla på självmordsteorin och hon tar upp sökandet både efter en mördare och efter deras försvunna mamma.

Jag gillar Tove Alsterdal som författare. Hon tar sig an angelägna ämnen och är en bra berättare. Hon låter historien gradvis växa fram så att man som läsare känner att man är med, samtidigt som hon överraskar. Boken är också en historielektion där vi åter påminns om militärjuntans systematiska mord på framför allt unga studenter, med svenskan Dagmar Hagelin som en av dem.

Faster Gulli

Min faster Gulli är död. Hon somnade in lugnt i torsdags morse efter att ha varit sjuk i cancer sedan förra året. Den sista tiden var svår men hennes syskon vakade hos henne.

Faster Gulli hann fylla 91 år strax innan hon gick bort.

Den allvarliga flickan i mitten är min faster Gulli, omgiven av sina syskon. Det är sommaren 1930. Gulli är storasyster i syskonskaran. Till vänster längst fram sitter min pappa Yngve, snart 89 år men då en liten spjuver på fyra år. Minsta barnet är faster Märta, på storebrors knä. Bröderna heter Anders, Gottfrid, Erik och Åke. Lillasyster Karin är ännu inte född.

Sista gången jag träffade Gulli var för ett par år sedan, när hon var i färd med att flytta från det hus hon bott i största delen av sitt vuxna liv, till ett äldreboende inne i samhället. Vi knackade på oförberett när vi var i trakten, så som man ju egentligen inte gör i Sverige. Hon var mitt uppe i sina flyttbestyr, men hann med en pratstund.

I alla år bodde hon kvar i byn där farmor och farfar bott i grannhuset. Faster Gulli blev änka två gånger, men båda äktenskapen var barnlösa. Jag vet att hon hade mycket kontakt med och mycket glädje av sina syskonbarn med familjer, hon var en närvarande faster och moster i släkten.

Jag minns henne mest från min barndom. När vi hälsade på farmor och farfar var hon ofta med och annars gick vi bort till hennes hus. Där fanns också farbror Gustav, hennes man, med sitt stora skratt, och deras röda gamla katt. Och så hennes symaskin. Gulli var duktig med sömnad. När jag var i tonåren sydde hon mig en fin kappa, i mörkblått ylletyg och med pälskrage. Jag minns precis hur den såg ut och hur det kändes att ha den på mig.

Det gick många år när vi inte träffades men på senare år har vi talats vid mer. Hon har kunnat berätta om släkten, om sådant jag inte visste och som betytt mycket när jag släktforskat.

Min pappa har inte längre någon storasyster. Den lilla allvarliga flickan i sin ljusa klänning har nu lämnat oss. Med henne har ännu en liten port till min barndom stängts för alltid.

Vårbruket startar

Idag har jag satt den första potatisen och löken. Det är tidigt för mig, men allting är ju tidigt i år. Det har varit varmt länge. Förra året satte jag den första potatisen den 21 april.

Det är sättpotatis i groparna. Starkt solsken gjorde det svårfotograferat.

Jag har börjat med en mindre del, tre rader av kanske totalt 12-13. Kanske sätter jag lite mer i veckan och den sista runt första maj, beroende på hur vädret blir. Dels har jag satt ett par stånd med den fina röda Silla från Skurebo, dels blandad potatis. Sättpotatis sparar jag från skörden året innan, då blir det de sorter jag vill ha. Den blandade potatisen är sådan där jag glömt notera vilken sort det är, men det spelar inte så stor roll.

Kanske har vi egen potatis till midsommar, om vädret blir gynnsamt.

Även lite lök åkte ner i jorden idag, ungefär en tredjedel av den lök jag planerar att sätta.

När detta var gjort klippte jag gräset för första gången i år. Det var långt nu.

Varför är det så ont om grönt?

Barnkläder verkar nästan bara finnas i blått och rosa numera. Varför?

De senaste dagarna har jag tittat efter barnkläder till mitt ena barnbarn och letat efter något annat än blått och rosa. Till exempel kläder i grönt, rött och gult. Men det finns nästan inga. Utbudet av andra färger än blått och rosa är så litet att jag inte hittar lämplig modell eller storlek.

Det finns en hel del barnkläder även i grått, men det känns knappt som en färg, även om grått kan vara snyggt. Jag har varit inne i flera butiker, och det är likadant överallt. Även i butikerna på nätet, fast där finns lite mer färger att välja på, men i begränsad omfattning.

I en affär i stan där de sålde barnkläder när man barnbarns pappor var små, gick jag in och tittade men såg inga, och frågade då en anställd om de säljer barnkläder. Något svar fick jag inte utan en motfråga: ”Är det till pojke eller flicka?” Varför är det viktigt? Det spelar väl ingen roll. Barn är barn och använder byxor och tröjor och jackor.

I affärerna där jag hittade barnkläder hänger de tydligt åtskilda utifrån kön. Det är blå i olika nyanser, grå och svarta pojkkläder. Rosa, cerise, vita och ibland glittriga flickkläder. Även i de allra minsta storlekarna. Det här är ju som på 50-talet! Pojk- och flickkläder. Pojk- och flickböcker. Pojk- och flickleksaker.

Att man i kedjebutiker inte kan påverka utbudet lokalt kan jag förstå, men varför har det blivit så här? Det är vi vuxna som pådyvlar små barn hur de ska klä sig utifrån kön. När mina söner var små hade de kläder i många fler färger, och båda två hade var sin rosa jacka. Det gick alldeles utmärkt, och de var inte ensamma om det. Framför allt var det liten skillnad på hurdana kläder pojkarna och flickorna hade på sig, när man såg sig omkring på dagis.

Jag har två barnbarn, en pojke och en flicka som är två och ett år gamla. Till de vill jag ge kläder med klara och fina färger: rött, gult, grönt och blått. Jag saknar 80-talets utbud med dessa färger och inte så sällan blandade i samma plagg.

Jag trodde utvecklingen skulle gå framåt, inte bakåt mot cementerade könsroller.

En gammal väg från Forsebo till Skaftet

Gamla vägar är alltid roligt att hitta ute i markerna. På långfredagen gav vi oss ut för att gå till Forsebo och sedan hem igen, en timmes promenad ungefär. Forsebo ligger mellan Helgerum och Skaftet. Det går en mindre bilväg fram till gården.

Strax innan man kommer fram till Forsebo gård ska man vika av åt vänster. Rakt fram går en liten skogsväg och vi bestämde oss för att ta den i stället och se hur långt vi skulle komma. Vi kom till Skaftet och var hemma tre timmar senare.

Att det går att gå över Forsebo till Skaftets badplats har jag hört talas om och vi trodde det var den vägen vi hittat. Men det stämmer bara delvis. För att gå den vägen som de flesta andra går ska man gå fram till Forsebo gård och vika av in i skogen där i stället.

Den väg som vi tog kommer ner till sjön Hjältemaren, men där tar den slut och övergår i en minimal stig en liten bit. Då förstod jag att vi inte tagit den ”rätta” vägen. men det spelar mindre roll, vi kom ju hem igen.

Anledningen till att den här vägen tar slut är att Hjältmaren höjts några meter sedan vägen användes så vägen slutar egentligen nere på sjöbotten idag. Hjältemaren höjdes i början av 1900-talet, då också en kanal grävdes ut till Toven. Det går en liten bro över kanalen och sedan kunde vi fortsätta till Skaftets badplats.

Vi gick lite fel på den sidan bron och kom ner till Toven vid en vik lite söder om badplatsen så vi tog oss upp på ett berg och sedan ner igen på den rätta vägen, som nu är en stig i skogen.

Jag vet inte hur lång den här sträckan är, men kanske en halvmil totalt.

Ekonomiska kartan från 1943. Klicka på bilden så visas den i större format. Siffrorna visar var några av bilderna tagits. Den rödprickade vägen är den vi gick. Vid 8 gjorde vi en avstickare ner till sjön och gick sedan tillbaka en liten bit. 12 är badplatsen i Toven. Den blåprickade vägen är den vägen som andra har sagt att man kan gå. Den grönprickade vägen är den vanliga landsvägen. Den delen av sjön Hjältemaren som är vid siffran 2 fanns inte vid förra sekelskiftet, och resten av sjön var betydligt mindre. Ungefär mellan 4 och 8 ligger ett lite torp som heter Marielund. Det är gammalt, det fanns redan i slutet av 1700-talet, för det finns med på en karta från 1788.

Bild 1: Den gamla vägen som nu bara är en skogsväg. Det är vackert här.

Bild 2. Strandängen vid sjön Hjältemaren. Här fanns det ingen sjö fram till ungefär hundra år sedan.

Bild 3. Vid änden av sjön Hjältemaren. Vid andra änden ligger Skaftetbron och Sjögårda.

Bild 4. Bron över kanalen. Här finns en grind, för vilt eller för betesdjur sommartid. Kom ihåg att stänga grinden när du passerar här.

Bild 5. Vid bron ansluter den vägen vi skulle ha kommit om vi tagit den blåprickade vägen.

Bild 6. På andra sidan grinden.

Bild 7. Här är det lätt att följa den gamla vägen.

Bild 8. Vid sjön Toven. Det vi ser längst bort är Skaftets badplats, som vi visste att vi skulle kunna komma fram till, men här har vi kommit ner till sjön lite för långt söderut.

Bild 9. Blåsipporna blommar.

Bild 10. Du kan bara ta dig fram till fots här, inte köra med bil.

Bild 11. Sista etappen av vägen fram till badplatsen är en stig i skogen.

Bild 12. Framme vid badplatsen.

Bild 13. I Skaftet på väg hem.

Generalstabskartan från 1883. Här är motsvarande siffror som från 1943 års karta. Här syns det också att sjön Hjältemaren (vid nr 2) är betydligt mindre, och det finns ingen kanal ut till Toven.

Detta inlägg finns också på min Västrumsida, del 3.

Falkenbergs medeltida historia

Falkenberg är en av Sveriges äldre städer, precis som Västervik. Historien i källdokument börjar på medeltiden, då fanns det en borg ungefär vid Tullbrons fäste på Ätrans östra strand. Rester finns kvar än idag. När jag växte upp och gick i skolan i Falkenberg passerade jag ofta borgruinen men tänkte aldrig på vad det egentligen var som jag såg. Nu vet jag mer.

Peter Skoglund och Mats Dahlbom berättar om Falkenbergs tidiga historia i boken ”Falkenberg i dansk medeltid”, som jag köpte på bokrean i år. Peter Skoglund är fil dr i historia och arkeolog vid Göteborgs universitet, Mats Dahlbom är pensionerad civilingenjör.

Boken är uppdelad i två delar. Del 1 handlar om Falkenbergs, Hallands och Danmarks allmänna och politiska historia. Del 2 handlar om de lokala förhållandena i Falkenberg. Ett ganska smart sätt att dela upp en historiebok, tycker jag. Är man redan ganska bevandrad i den allmänna historien kan man gå direkt till del 2.

Hur som helst är det här en jätteintressant bok, och här och där ganska spännande. Jag har lärt mig massor jag inte visste om min hembygd.

Det finns en hel del kartor i boken, vilket glädjer en kartnörd som jag.

Halland tillhörde ju Danmark på medeltiden och fram till 1645. Peter Skoglund är min kusin och våra äldsta gemensamma förfäder föddes i Danmark på tidigt 1600-tal, så långt tillbaka som släktforskningen visar.

Den danska tillhörigheten är därför en avgörande faktor i Falkenbergs medeltidshistoria.
I boken konstateras att ”Ätran har skapat Falkenberg”. Man färdades på den tiden på vattnet och vägarna på land följde ofta vattenflöden. Den specifikt lokala delen av boken inleds med vägarna till Falkenberg och broarna över Ätran. En bro har troligen funnits strax söder om Tullbron under medeltiden och på 1700-talet fanns en bro vid Garvareforsen, enligt en karta från 1751. Det är alltså strax innan Tullbron började byggas. Författarna resonerar om vilka broar som kan ha funnits och var. Sådant är intressant. Jag kommer att se på Falkenberg med nya ögon nästa gång jag är hemma.

Ett längre avsnitt handlar om borgen, om dess tillkomst och användning. Men också om utgrävningarna 1885 och 1937-38, vad man hittat och vad fynden berättar. Borgen är en central del av Falkenbergs historia.

Resterna av den medeltida borgen finns kvar. Bild länkad från Wikimedia Commons, foto: Gunnar Larsson.

Den första byn , som senare blev Falkenberg, kallades Ätraby. En gång i tiden fanns det faktiskt två städer här. Gamla Falkenberg och Nyfalkenberg. Gamla Falkenberg, som var den ursprungliga bebyggelsen, låg runt St Laurentii kyrka och var avstyckat från Stafsinge socken. Nyfalkenberg låg ovanför Garvareforsen och hörde förmodligen först till Vinbergs socken. I Nyfalkenberg fanns en kyrka med namnet Sta Gertruds kyrka (precis som här i Västervik). I boken redogörs i detalj för de båda städernas utbredning och utveckling. Så småningom växte de ihop. Att det var två städer från början kände jag inte till tidigare.

Det finns mycket mer att läsa i den här boken. Jag är så glad att jag har den.

Han har lämnat rummet

Den här textiltavlan hänger i mitt vardagsrum. Den heter ”Han har lämnat rummet” och är gjord av textilkonstnären Raili Mannerla 1981.

Hennes sambo och livskamrat Rune Engelbrektson har lämnat både rummet och tiden. Idag har vi tagit avsked av honom vid begravningen i St Petri kyrka i Västervik. Han gick bort den 8 mars.

Raili Mannerla och Rune Engelbrektson var inte ett par då, i början av 80-talet, när hon skapade den här tavlan. Men idag talar den till mig. Rune har lämnat rummet.

Rune Engelbrektson var kulturskribent i Västerviks-Tidningen, en arbetskamrat.

Det blev en fin begravning i en säkert fullsatt kyrka. En ståtlig begravning, sa en av begravningsgästerna på väg ut ur kyrkan. Jag tror att Rune fick den begravning han själv önskade, med mycket och vacker musik.

I augusti 1995 träffade jag Rune första gången. Han var då nyinflyttad och nyrekryterad som kulturmedarbetare i Västerviks-Tidningen. Jag gjorde en intervju med honom, till den artikel som skulle presentera honom för läsarna. Sedan har vi haft en hel del med varandra att göra under årens lopp, särskilt de år då jag ansvarade för kultursidorna.

Att han varit sjuk periodvis vet jag, men inte hur illa det var. Rune har funnits så länge, kommit och gått på redaktionen. Man vänjer sig vid en människa, tar lätt varandra för givna.

Så sent som veckan före sin död medverkade han i tidningen. Det är tomt efter Rune nu.

Vart går vägen?

I söndags hade vi rekordvärme och strålande vårsol. Då var det vackert ute på skogsvägarna.

Den här vägen går mot Mörkvik och Borsötorpet, två gamla torpställen som inte längre är i bruk. De låg under Helgerum från 1844 till in på 1900-talet. Deras livstid blev alltså inte så lång. 1935 revs båda torpen.

Säkert något hundratal människor hann bo här ute i skogen under de decennier som torpen fanns. Torpen ligger ungefär en halv kilometer från varandra och ibland går familjerna ihop. Den ene torparens son blev dräng hos den andre. På slutet var det en familj som hade båda torpen.

I torparnas historia ryms både glädje och sorg, så klart. Men jag kan också känna ett stort vemod när jag läser om dem i husförhörslängderna. Särskilt de två föräldralösa bröderna Jonasson som tidigt miste sin far och sedan sin mor. Och jag undrar vart rymlingen, den gamle Olof Persson, tog vägen och varför han rymde. Den yngste som bodde i ett av torpen var flickan inga-Britt som föddes på Mörkvik 1928. Ett år senare flyttade de siste torparen härifrån.

Läs mer om torpen och torparfamiljen på min Västrumsida.

Båda torpen är skyltade av hembygdsföreningen, och det finns lite rester kvar.