Författare: Eva

Igår gick vi till brevlådan för att hämta posten men kom inte hem förrän tre timmar senare, för vi tog en liten sväng i skogen. Det blev till slut en ganska stor sväng.

På landet finns det många spår kvar i landskapet från förr i tiden. I flera år har vi funderat på att leta oss fram på den gamla vägen som en gång gick från Helgerum till ett torp som hette Sjövik. Torpet finns med på den gamla generalstabskartan från 1883. På samma karta finns en liten fyrkant betydligt närmare vårt hus, i kanten av ett gärde som kallas Turkietgärdet. Kanske för att någon tyckt att det liknar Turkiet till formen.

Sjövik är den röda pricken till höger på kartan. Vi bor vid den blå pricken till vänster. Siffrorna 1 och 2 är samma som nr 1 och 2 på nästa karta. Vid nr 1 kan det ha funnits ett torp men vi vet inte vad det hette. Vid nr 2 gjorde vi en intressant upptäck, se längre ner.

Det här är den ekonomiska kartan från 1943, och den verkar vara ritad på en flygbild. (Klicka på den för att se den i större format.) Den svarta linjen till vänster är landsvägen som byggdes på 60-talet. Den är lite darrig för jag har ritat den på fri hand, och den fortsätter ut ur bilden till vänster. Den rödprickade linjen är den gamla vägen till Sjövik och som finns utritad på den här kartan. För att komma till Sjövik skulle vi ha fortsatt den rakt fram men vi vek av till höger där den grönprickade linjen börjar. Då kom vi ner till vattnet och trodde att vi var ungefär vid Sjövik. Den turkos prickade linjen visar hur vi sedan gick hem via Stenbo. Eftersom vi bara skulle gå till brevlådan hade vi ingen karta med oss, vilket vi borde ha haft.

Här är vi ungefär vid nr 1 på kartan. Här ska det alltså ha legat en byggnad, troligen ett torp, på 1800-talet. Kan det vara detta som är resterna efter torpet? Intill här finns någon slags skjutplats för jägarna. Bräderna är nog mer sentida rester. Jag vet inte vad detta torp kan ha hetat, om det ens var ett torp. Men det bodde mycket folk här på Helgerum på 1800-talet så det är inte orimligt. Jag har tittat i husförhörslängderna från mitten och slutet av 1800-talet men kan inte riktigt förstå vilket det skulle kunna vara. Kan det vara backstugan Lillsundet? Där bodde änkan Maja Lena Andersdotter och dottern Lovisa på 1850-talet. Torpet Sjövik, som också kallades Mattje, fick byta namn till Lillsundet på 1890-talet, så backstugan kanske låg i närheten av det. Och en stuga som heter Lillsundet borde väl ligga vid vatten?
Kan det vara Skyttetorpet? Där bodde en statarfamilj på 1850-talet. Det fanns också ett torp som hette Rosenvik, om det kan vara det? Kanske är det någon som vet mer om detta?

Vi hade först bara tänkt att gå hit för att se om vi gemensamt kunde se spår av det torp eller annat hus som ska ha legat här. Sedan ville jag visa maken att man kan se rester av den gamla vägbanken i kanten av Turkietgärdet och så började vi följa den.

Vägbanken är tydlig men det är länge sedan den användes som väg för det växer mycket sly och träd på den idag.

Turkietgärdet här är ett långsträckt gärde och mitt i löper ett rakt dike. Precis när man kommit in i skogen vid änden på gärdet går den gamla vägen på en fin gammal stenbro. Diket från gärdet verkar fortsätta in i skogen, det är nog ett par meter djupt och drygt en meter brett.

Det är lätt att se hur vägen fortsätter in i skogen.

Här har nog vägen använts en bra bit in på 1900-talet som traktorväg, det är tydliga spår och utdikat.

Plötsligt går vi rakt på resterna av en husgrund mitt i skogen. Det syns direkt att det inte är en gärdsgård. Detta är vid nr 2 på kartan och 1943 fanns huset intakt eftersom det är med på kartan. Det här måste ha varit en lada, kanske en hölada som stått för sig själv. Stubbkärr som syns på kartan nedanför ladan ser vi inte, förmodligen har det torkat ut, kanske genom dikning.

Husgrunden sträcker sig kanske 20-25 meter utmed den gamla vägen. Här står jag inne i ladan.

Efter ett par hundra meter är vi framme vid den södra änden av Flivikedalsgärdet, det långa gulmarkerade gärdet där vår väg övergår från röda till gröna prickar. För att komma till Sjövik skulle vi alltså ha gått rakt fram här men det visste vi inte, utan följde kanten åt höger i stället. Det såg ut som om det gått en väg här.

De här granarna är planterade någon gång på 1900-talet, tror jag. Kanske t o m efter den flygbild togs som är underlag för 1943 års karta, för då verkar  det vara ett öppet fält. granplanteringen är ungefär från där vi viker av åt höger tills man kommer fram till Nedre Mörkekärr, där fältet öppnar sig igen.

Tvärs igenom Flivikedalsfältet skär ett djupt och brett dike. Nästa gång får vi ta oss mer åt vänster och leta efter en övergång över diket.

Det finns ingen chans att ta sig över på den här hala spången. Två telefonstolpar och en planka ovanpå. Då får man ha extremt god balans.

Lämningar från någon gång på 1900-talet, förmodligen från dikesgrävningen.

Vi har tagit oss över diket på en bro i änden på gärdet och sedan gått tillbaka en bit, och så in i skogen (som den grönprickade linjen visar) där vi tror att den gamla vägen gått. Men här finns det ingen tydlig vägbank, utan det är mer som en bred stig. Efteråt har vi sett att det inte alls var den väg vi trodde här.

Här är det mer sankmark och vattenpölar.

Nu står vi vid Stenbovikens norra strand, vid nr 3 på kartan, fast vi trodde att vi skulle vara vid Sjövik. Men utsikten var fin och vårvattnet porlade i bäcken så det gick ingen nöd på oss. Det är Järö vi ser på andra sidan.

Vi förstod ganska snart att vi skulle kunna ta oss hem över Stenbogärdena. De ligger som på ett pärlband mellan Nedre Mörkekärr och landsvägen.

Nästan tre timmar tog det och 10 000 steg blev det på stegmätaren. Men det bästa var upplevelsen att ta sig fram i skogen och hitta spår av tidigare liv här och där. Det blir fler turer, och ganska snart ett mer seriöst försök att hitta till Sjövik, tror jag.

För kanske 3000 år sedan bodde det människor där jag bor nu. De levde på bronsåldern och ligger begravda här omkring. Ett mindre gravfält och några enstaka gravar har jag tittat på i dag, med grannen som kunnig guide.

Man kan knappast undgå historien när man bor som vi gör, i en mycket gammal kulturbygd. Hela Tjust vimlar av fornminnen, tror jag. Att det finns bronsåldersgravar alldeles intill våra hus här, det har jag vetat om ett tag. Och jag har många gånger tänkt att jag ska leta upp dem. Idag blev det av, tack vare att jag mötte grannen vid brevlådan och vi kom att prata om det. ”Vi kan gå och titta nu” sa han. Så klart jag gjorde! Så bra! Så intressant och roligt! Tack!

Enligt Riksantikvarieämbetet är gravarna runt om här från bronsåldern, cirka 1800-500 f Kr. Det är ganska många år sedan. Gravarna är både runda rösen och mer avlånga i ungefär öst-västlig riktning.

På en större åkerholme som består av berg och sten med träd och undervegetation ligger den högsta gravhögen, högt uppe på berget. Det är ett stort röse och vi tror att här har nog den mest prominenta personen i bosättningen begravts.

Från gravhögen har man en magnifik utsikt över omgivningen. Givetvis betydligt bättre utsikt förr, när det inte växte tall och sly här.

Lite längre ner på bergknallen ligger ytterligare en grav, och så troligen några till. Alla är inte så lätta att identifiera för stenar har nog tagits bort, antingen som byggnadsmaterial i äldre tider, eller så kan de ha flyttats vid avverkning.

Åkerholmen är inte en enda bergstopp utan flera små bergknallar, med svackor och delvis öppen mark emellan.

De här stenarna har någon lagt hit för några tusen år sedan, för att begrava någon som kanske var en familjemedlem.

På andra sidan vägen en liten bit in i skogen finns ett mindre gravfält med flera gravrösen.

Intill detta gravfält finns på en plats en samling stenar som kanske har fungerat som någon slags samlingsplats. Flera stenar är placerade i ring med en enda sten i mitten. Några stenar har flyttats härifrån, bort från ringen. Det kan ha skett på senare tid för här har man avverkat flera gånger. Detta är inte markerat som fornlämning hos Riksantikvarieämbetet, det är bara en teori vi diskuterade idag. Kanske är den rätt, kanske inte. Kanske är det resterna av en domarring, alltså en rund brandgrav från slutet av bronsåldern.

Ett par av gravarna är mer avlånga än runda.

På Riksantikvarieämbets hemsida Fornsök finns en karta med alla fornlämningar. Här syns det att det är ganska gott om dem i Helgerum. De vi tittade på idag ligger en bit från vägen. De här fornlämningarna är registrerade på 70-talet.

Det är inte nog med bronsåldern, för på denna åkerholme och i skogskanten i närheten finns lämningar från senare tid också, ända in på 1900-talet.

Om trakten här har varit bebodd kontinuerligt sedan bronsåldern har jag ingen aning om, men att det varit så sedan medeltiden är dokumenterat. Om man då bodde precis här, eller en kilometer bort, vet jag inte. Rumma, som ligger ett par kilometer härifrån, var sätesgård på 1400- och 1500-talet, och lite senare tillkom Helgerum. Kanske bodde en del gårdsfolk i utkanten av byarna, precis som man senare bodde i torp ute i skogen. Kanske bodde någon på den här åkerholmen på 1000-talet, eller för 500 år sedan. Då var närheten till havsviken bättre, det var mer öppet land mot vattnet då tror jag. Då fanns ju inte heller landsvägen som nu lägger hinder i vägen  mot sjön. På ett ställe på åkerholmen kan kanske ett boningshus ha stått en gång. En rest av en gammal mur finns kvar.

På andra sidan muren är det plan mark ungefär i höjd med murens överkant, förmodligen är det delvis utfyllt. Kanske är muren bara från en lada eller något annat? Men jag tänker mig att det borde vara ett boningshus för att muren är så tät och stabil. Fähus placerade man kanske där det gick på plan mark och lador hade nog inte så tät grund som denna. Vi spekulerade i om det kan ha varit ett hus med ett avträde på kanten. Det ser ut som någon slags avsats där. Det skulle verkligen vara roligt att få veta vem som byggt detta och varför. Och om det är 1800-tal eller 1200-tal, eller från någon annan tid.

På flera ställen här finns det också grävda diken. Inte särskilt djupa, några decimeter bara. Det är inga raka 1800- och 1900-talsdiken det här, utan de slingrar sig fram och omgärdar på vissa ställen en mindre plan plats med några stenar. Kanske platser för lador, som man vill hålla torra och därför dikat ut.

På åkerholmen kan vi också se flera stigar och en öppen plats där stigarna korsar varandra. Den här stigen används nog lika mycket av rådjur och räv som av människor idag.

Över den lilla bäckfåran har någon en gång för länge sedan byggt en fin liten stenbro.

Det känns som om det skulle kunna ha legat några hus här, kanske en gammal mindre gård. För det är som gjort för flera små byggnader. Hur det verkligen var får vi nog aldrig veta.

På en stenhäll i skogen finns den här stensamlingen, som vi tror är ett rågångsmärke.

Innan den nuvarande landsvägen byggdes på 60-talet gick den gamla vägen mot Borsösund här. Vi anar den trädallé som nog en gång stått utmed vägen. Den stenlagda vägbanken finns kvar.

Vägen har vikit av ner mot gärdet och en vattentäkt. Här fanns förr en brunn där gårdens vatten hämtades varje dag, långt in på 1900-talet.

En annan lämning från 1900-talet är planken från den trädkoja som de som för länge sedan är vuxna lekte i för flera decennier sedan. Bräderna är fortfarande kvar uppe i tallkronan, som har växt upp i himlen sedan dess.

Det enda som vi vet är belagt av allt detta är bronsåldersgravarna, som har registrerats och beskrivits av Riksantikvarieämbetet 1978. Och det som är rester från 1900-talet. Resten vet vi inte något om egentligen, utan det är mest funderingar.

Text och bilder har jag också lagt in på min hembygdssida om Västrum, där det finns mer att läsa om socknen.