Författare: Eva

Två timmars strövande i skogen idag gav fem liter svamp och drygt en och en halv liter lingon. Nu har vi tre burkar lingonsylt till och svamp kvar till morgondagens rådjursgryta plus lite att lägga i frysen.

På brickan finns, utöver kantarellerna, tre Karl Johan och två tegelsoppor.  Tegelsoppen är vacker och en bra blandsvamp. Karl Johan är skogens konung, en utsökt matsvamp. Jag hittade fler än de här, plus en hel del smörsopp, men hade rensat hälften innan jag kom på att jag skulle plåta av dem. Tyvärr hade flera av  smörsopporna mask, så de fick jag kasta.

Det som glädjer mig mest är fynden med Karl Johan, och de hittade jag alldeles i närheten av stugan. Dessutom hittade jag två nya kantarellställen idag, ställen som jag inte sett tidigare. Och med stora kantareller. Troligen har ingen annan hittat dit heller eftersom de fått växa sig stora.

Kantarellerna kan vara riktigt luriga och ibland ser man dem knappt. De här var det rena turen att jag hittade, och sedan fanns det fler i närheten. Så är det oftast.

Det regnade rejält i går och det var riktigt blött i skogen, en del av kantarellerna var ganska vattniga. Men svampmackorna ikväll smakade utmärkt.

Lyckan från helgen har ett pris. Idag har jag haft ont i ryggen efter allt böjande vid lingonplockningen. Ikväll skulle jag sprungit min vanliga halvmil men det fick vara. I stället blev det en timmes rask promenad i kvarteren.

Fem liter kantareller plus några björksoppar, och så tre liter lingon med lite blåbär. Det är som att gräva guld att gå i skogen nu.

När vi gick iväg på skogsstigen bort mot gärdet trodde vi att vi skulle hitta lite kantareller på det vanliga stället. Där blir de sällan stora, kanske för att andra också plockar där. Men idag fanns där inga alls, trots regn de senaste dagarna. En bit längre bort har vi ett annat ganska säkert svampställe, både för kantareller, soppar och blomkålssvamp (sedan i fjol) och där fanns det en del. Kanske en liter.

Maken gick vidare och jag stannade i lingonriset. Och det var tursamt för vi fick riklig belöning båda två. Ett nytt kantarellställe med mycket svamp och så lite till här och var i skogen.

I år verkar det vara gott om lingon, åtminstone på sina håll, och de har precis mognat. I början blev det lite blåbär också men de är försvinnande få. Tre liter fick jag ihop, och hade kunnat plocka mer om ryggen orkat och jag haft en större hink med mig. Men det får bli mer en annan gång. Det kan bli lingonskörd flera veckor till.

  

Kantarellerna är väldigt fina, lagom torra utan att vara uttorkade och inte så blöta att blad och frön och barr fastnar särskilt mycket. Även om de alltså var lättrensade tog det en stund ikväll att ta hand om skörden.

Det blev svampomelett till middag idag.

Lingonen rensade jag direkt vid stugan innan vi åkte hem. Nu står de på balkongen och i morgon ska det bli sylt.

Egentligen åkte vi ut till stugan för att framför allt se till att få gräset klippt. Det är tre veckor sedan sist ungefär. Gräset klippte jag också, det tog som vanligt en timme och tre kvart innan allt var klart. Skönt att få det gjort, det ska ju bli ösregn i morgon.

Efter gräsklippningen pustade jag ut på bänken på verandan medan jag väntade på kaffet.

En humla hade slagit sig ner i blomman vid verandan.

Åt andra hållet är vallen på gärdet fortfarande oskördad.

Andra bloggar om: kantareller, svamp, lingon

Lagom varmt för en joggingtur ikväll. Ändå kändes det tungt i skogen. Banan var lite fuktig efter allt regnande och själv är jag trött efter att ha börjat jobba igen. Tiden på halvmilen idag blev 36 minuter och 14 sekunder.

Efteråt hade jag ont i vänster ben, på insidan ovanför ankeln. Det svider och känns nästan som benhinneinflammation, som jag haft några gånger förut. Fast jag tror inte att det är det, det bara känns så.

Vad ska jag göra nu? Nu har jag sett alla avsnitt av ”Hem till byn” och nu är det tomt. Det lär vara så att det inte ska bli fler avsnitt, och det är väl troligt. Det är 35 års samtidshistoria som spelats upp inför mina ögon, på 52 timmar. Det lilla i det stora, och det stora i det lilla. Jag kan lätt känna igen mig i tv-serien om den här byn någonstans i Västergötland, för den påminner en hel del om den by jag själv växte upp i, i mellersta Halland. Villkoren där har ändrats på liknande sätt.

De moderna villorna har tagit över och är nu fler än de gamla husen. Affären las ner för längesedan, liksom bilverkstan, medan ett annat företag blomstrar. De gamla har gått ur tiden, förstås, och de unga pendlar till stan. Ett av byns jordbruk har lagts ner och blev åkeri redan på 80-talet. Det är som det ska vara, och förändringarna är självklara.

Så här ser det ut hemma i byn nu. När jag var barn stod korna i lagården till vänster, numera är det bussgarage.

Är det bara bygderomantik som gör att jag blivit så gripen av den här serien? Nej, jag tror inte det, utan snarare en kärlek till landsbygden. Och det är skillnad. Jag vet att livet på landet inte alls är någon idyll, varken i praktisk eller mer mental mening. Det kan vara precis hur illa som helst, med oplogade vintervägar och gödsellukt på åkrarna, kalhyggen och kor som kommer in i trädgården, grannar som bråkar och stor ensamhet. Det är inte bättre på landet än i stan, men det är annorlunda, sett ur de synvinklarna. Och ska livet ändå levas, oavsett hur, då är det bättre att leva det i skogen och på fälten än bland gatorna i stan. Även om det är bekvämare där. Jag har länge sett på mig själv som en landsbygdsbo i exil i stan, och troligen kommer den exilen att fortsätta.

Artikel i DN om tv-serien.