Sista semesterdagen

35 minuter och 51 sekunder. Så lång tid tog två varv på 2,5 km-banan idag. Helt OK tid för mig, med tanke på att det var gassande varmt i solen i eftermiddag. Jag kör med intervallträning, dvs springa-gå-springa-gå. Inte medvetet förstås utan för att jag inte orkar springa i uppförsbackarna. Och det är en hel del sega uppförsbackar på slingan. Men jag tror att det är bra med intervallträning.

I spåret lyssnade jag på Åsa Borgström i Sommar. Hon är i 50-årsåldern och pratade bland annat om drömmar. Hon sa ungefär så här: ”Jag har hållit fast vid mina drömmar. Och det är nu jag har tid att förverkliga dem.” Med budskapet att det är aldrig för sent att göra det man vill. Egentligen är det ju en klyscha idag, men ändå med lite sanning. Det funderar jag mycket på, vad det är jag vill göra nu, med vuxna barn som försörjer sig själva. Kanske ta ledigt några månader och resa någonstans. Jag tänker tanken att åka till norra Maine i USA, besöka småställena där jag var 1977. (Just nu håller jag på att göra klart min webbsida om det.) Eller ta en månad på spa i Indien. Kerala i södra Indien har jag länge velat åka till.

Något jag gillar att göra, men som inte bottnar i en dröm, är att se hela ”Hem till byn”. En stor del av min semester har gått åt till det, och jag har nu hunnit fram till näst sista säsongen, från 2002. Lena Strid, hon drömmer inte. I avsnitt två i säsong sju (tror jag) så sitter hon vid frukostbordet med Willy och säger ”Allt är redan gjort. Det är kört nu” när de talar om hur det var förr, när de hade barnen hemma. Och det är ju också sant, så kan det ju kännas. Allt är redan gjort. ”Allt”, det är det som är viktigt, att ta hand om barnen som växer upp.

Vissa kvällar har jag sett avsnitt på avsnitt av ”Hem till byn”. Ibland tänker jag på det under dagen, hur de här människorna gestaltas. Det fantastiska av Bengt Bratt i att göra en sådan här skildring av Sverige under så många år. Jag undrar också hur det känts att göra de här rollerna. Påverkas skådespelarna av de roller de har? Blir man den här personen man spelar? Den tungsinte och olycklige Per Löfgren, är det som Lars Green också känner sig? Till exempel.

Ja, får se vad jag hittar på framöver. Om jag får ändan ur vagnen någon gång… Det här är bara lite funderingar på min sista semesterdag. På måndag börjar allvaret igen.

Andra bloggar om: ,

Canon Ixus

Bara tre semesterdagar kvar nu så lite ångestfyllt börjar det kännas nu. Men igår kom min nya digitala leksak, en Canon Ixus 860, så lite roligt ska det väl bli även de här sista dagarna. Första bilderna tog jag i går kväll, när batteriet äntligen laddats:

testbild ixus

Nu har jag också lärt mig hur jag ställer in kvaliteten på bilderna, men mycket återstår att komma underfund med. Till exempel manuella inställningar för bilder, än har jag bara tagit med autofokus.

Det är en kompakt och bra liten kamera, och en verkar relativt lätt att använda. Vi konstaterade också att det är överraskande bra kvalitet på videoinspelningen.

Andra bloggar om: ,

Husmanskost

köttbullarRiktiga gammaldags köttbullar. Det har jag gjort till middag till oss idag. Det är länge sedan sist, kanske tio år sedan. Jag minns inte riktigt, så länge sedan är det. Men de blev riktigt goda, så jag tror att hantverket sitter i ryggraden fortfarande. Under barnaåren blev det hundratals, kanske över tusen om man räknade alla.

Köttbullar gör jag som min mor lärt mig. Det ska vara med riven kall kokt potatis, rivna morötter och så lite havrekli som fått svälla i grädde eller mjölk. Jag tog grädde idag. Havreklin är min egen variant, mor brukar göra på skorpsmulor om jag minns rätt. Plus ett ägg per 4-5 hg köttfärs. Idag gjorde jag på 1,2 kg köttfärs varav en tredjedel älgfärs, så det blev säkert hundra stycken. Vi stekte i tre omgångar och värmde de först stekta i ugnen.

Det blev uppskattat, och det glädjer mig.

Tack för bilden, Ida!

Anders Paulrud

För varje bok jag läser av Anders Paulrud tycker jag mer och mer om det han skriver. Varför har jag inte upptäckt honom förut, när han debuterade? Nu är han borta, död sedan i januari, och det kommer inga fler böcker av honom. Men de han skrivit finns kvar, bland annat ”Ett ögonblicks verk” från 2003. Det är en fin berättelse om kärlek, om försoning med livet, och om hur det goda vinner över det onda.

Anders Paulrud hade en så fantastisk god ådra för att berätta, om livet och kärleken, om vänskap och det som är viktigt, det som gör att livet kan gå vidare utan bitterhet, trots yttre svårigheter. Han skriver ”Det fanns liv kvar att leva” (sid 257), när huvudpersonen Axel minns tillbaka till krigsslutet, när han var nära att ge upp livet. Men kärleken, att vara en älskad människa, fick honom att leva.

Andra bloggar om:

Episodiska minnen

38 minuter och 10 sekunder. Så lång tid tog det att springa 5,5 km idag efter drygt fem veckors uppehåll (pga hälsporre). Det är jag mycket nöjd med. Bara runt en minut sämre än förut, trots att jag lunkade ganska lugnt och gick ibland. Men det är skönt att ha kommit igång med motionen igen, och hälsporren känns inte längre.

I joggingspåret lyssnade jag på Björn Ulveaus Sommarprogram i poddversion. Han talade om minnet, om semantiska minnen och episodiska minnen. Semantiska minnen är det man vet och kommer ihåg, som en uppslagsbok. Episodiska minnen är att komma ihåg känslan och upplevelsen av det man en gång varit med om.

I det Björn Ulveaus talade om fastnade jag för två saker. I början berättade han att han inte alls minns hur det var att stå på scenen i Brighton 1974 och vinna Eurovisionsschlagertävlingen. Men det minns jag. Och det är den enda sådan final jag minns. Jag var i England på påsken det året, och hälsade på kompisar och en f d pojkvän i Doncaster i Yorkshire. Den lördagkvällen var vi ute på puben och tv:n var på i bakgrunden, med schlagerfesten. När det blev klart att Sverige vunnit så blev det förstås mycket firande och skålande med mig, den ende svensken i närheten. Alla skrålade”Waterloo…” och jag var glad och onykter. Till och med dansade lite, där bland folket på puben. Jag minns precis hur det kändes.

Det andra som jag fastnade för var det han talade om hur kroppen minns. Björn Ulveaus berättade att han och äldsta dottern sett Krister Henriksson i ”Doktor Glas” (som vi också såg på Vasateatern 2006) och att han efteråt frågat Krister Henriksson hur han kunde minnas alla repliker i den långa föreställningen. Svaret blev att när han tog på sig Doktor Glas kläder och gick in i rollen så kom minnet hela tiden ihåg vad som skulle komma. Han hade sagt att ”kroppen minns”. Och det är precis så det fungerar, det är även min erfarenhet. Ett exempel: Förr stickade jag mycket, massor avtröjor till barnen, mig själv och andra. När barnen var små hade jag alltid en stickning på gång och stickade framför tv:n. Och nästa gång jag tog upp stickningen kom jag alltid ihåg vilket tv-program jag tittat på förra gången, eller vad vi pratat om. Kroppen kommer ihåg.

Andra bloggar om: , ,

Skogens skafferi

Ungefär en liter vildhallon ligger det i plastburken här. De plockade jag idag ute i skogen vid stugan.

vildhallon

Med hjälp av tre deciliter socker har hallonen nu blivit en rejäl burk med hemkokt vildhallonsylt. Det ni!

Så här gör du sylt: varva socker och bär i en gryta och låt stå en halvtimme. Koka upp sakta och låt koka 10-15 minuter. Klart.

Tidigare har jag aldrig hittat så mycket hallon någon gång som i år. Aldrig så mycket att jag kokat sylt på bären. Men det verkar vara väldigt mycket hallon i år plus att jag hittat fler och fler hallonsnår i skogsmarkerna där vi rör oss nu.

Vi gick ut för att leta efter sommarkantareller, men det hittade vi inte så mycket. Bara tillräckligt till varsin macka med en rejäl laddning svmpstuvning ikväll. Supergott är det! Blåbär är det däremot dåligt med men lingon ser ut att komma en del. I fredags fick vi desto mer kantareller och lite blåbär och hallon till glassen.

Andra bloggar om: , , , ,

Semesterläsning

Semester betyder bokläsning i den bästa av världar. Och den befinner jag mig i nu. Under de tre veckor jag hittills haft semester har jag tagit igenom en liten del av min hög med olästa böcker.

”Rödby – Puttgarden” av Helle Helle: Roman om en ung kvinna som bor med sin syster i Rödby i Danmark. Hon är drygt 20 år och båda systrarna jobbar på färjorna. Det är mitten av 80-talet och hon är vilsen, osäker och längtande efter något hon inte riktigt vet vad det är. Hon är med olika män, men verkar inte bry sig så mycket, hon har svårt att knyta an. En kort och snabbläst roman med psykolgiska djup. Rekommenderas.

”New Jersey Dreaming” av Sherry B. Ortner: Författaren är antroplog och har undersökt vad som hänt med dem som gick i high school i samma årskurs som henne, avgångsklassen 1958 i en skola i Newark i USA. Hon sätter in detta i ett sammanhang av de samhällsförändringar som skett under samma tid, utifrån hur de ”lyckats” enligt både personlig och allmän mening, och använder sig av klassperspektivet. Mycket intressant, och lättläst för att vara en akademisk bok.

”80° från Varmvattnet” av Karin Alfredsson: Deckare som utspelar sig i Zambia. Läkaren Ellen Elg heter hjälten, en svensk kvinna i yngre medelåldern på uppdrag i Afrika. Viktiga delar av intrigen är fattigdom och kvinnoförtryck och den på senare år växande moral majority och antiabortrörelsen i USA. En välskriven och angelägen bok, i floden av senare tids många deckare.

”Berättelse om herr Roos” av Håkan Nesser: En recensionsbok med utgivning först den 15 augsuti, så recension får vänta lite. Men det är en lite udda bok, precis som Håkan Nessers böcker brukar vara. Jag gillar hans berättarstil och han förnekar sig inte den här gången heller.

”Human traces” av Sebastian Faulks: Nästan 800 fängslande sidor om två psykiatriker som är verksamma kring förra sekelskiftet. Två unga män, båda födda kring 1860 i Frankrike resepktive England, möts tidigt och de visar sig ha samma intresse, nämligen att utforska det mänskliga medvetandet och vad som gör oss till människor. Den ene gifter sig med den andres syster, den andre med en patient. Vi får följa deras liv, både privat och professionellt. Den här boken fångar mig genom sin skildring av relationerna människorna emellan, och en uppenbar förståelse för och nyfikenhet på det mänskliga psyket, hos författaren. Sebastian Faulks är skicklig på att skildra mångsidigheten hos den sociala människan.

”Darkhouse” av Alex Barclay: Deckare av en irländsk författare som jag tidigare inte läst något av. Den handlar om en f d polis från New York som bosätter sig på Irland med fru och tonårsson, för att återhämta sig efter ett svårt kidnappningsfall med dödlig utgång. I den lilla byn där de bor dödas en ung flicka och familjen dras in i dramat. Boken är OK som deckare men skiljer inte ut sig bland många andra. Lite väl skruvad intrig kanske.

”Den som gräver en gav” av Yrsa Sigurdardottir: Den andra deckaren av denna isländska författare handlar omett mordfall som går långt tillbaka i historien, till tiden för andra världskrigets slut. I nutiden utspelar det sig vid ett nybyggt hotell på västra Island, byggt på platsen för två äldre gårdar. Hjälten är advokaten Thora Gudmundsdottir, anlitad av hotellägaren. Boken är lite rörig och det känns som om intrigen inte håller hela vägen.

”The last wanderer” av Meg Henderson: Författaren skriver om tre generationer kvinnor: mormor Ina som växer upp på Shetlandsöarna, samt hennes dotter Margo och dotterdotter Rose som bor i det fiktiva fiskeläget Acarsaid på skotska västkusten. Det är en familjeberättelse men också en historisk berättelse från tidigt 1900-tal fram till våra dagar. Fiskarelivet och kvinnornas villkor är viktiga ingredienser, liksom mänskliga relationer. Meg Henderson är själv från Skottland och har skrivit både självbiografiskt och skönlitterärt, och den här boken ger känslan av något mitt emellan. Mycket välskrivet och fängslande, och skrivet med stor värme. Hon är en stor berättare.

Andra bloggar om: , ,

Fortfarande semester

Nu är det pecis två veckor kvar på årets sommarsemester för mig. Jag är inne i semesterlunken. Tar dagen som den kommer. Läser böcker. Äter när jag är hungrig. Sover när jag är trött. Nja, riktigt så väl är det inte, för det är så svårt att sova om nätterna nu när det är så varmt. På dagen idag visade termometern +29,9 grader i skuggan på balkongen. Därför var det skönt med ett snabbdopp i havet ikväll ute på Korpaholmarna. Vattnet var varmt, men svalkande.

Vi turistar hemma lite och är på stugan. Där är gräset nu klippt och vi har testat hängmattan under björken.

Ankarsrum

I Ankarsrum tog vi en kort tur i den vackra bruksparken här om dagen. Här ligger gamle brukspatron de Maré begravd.

Igår gick vi runt och kikade på vad restaurangerna i stan erbjöd på kvällen. Till slut blev det thaimat och sedan en sväng ut till Stickanområdet. Man ser stan på ett annat sätt nu på sommaren.

På balkongen har vi börjat betrakta en spindel som vårt husdjur. Hon, eller är det kanske en han, har satt bo under vår markis, och verkar trivas där.

I morgon är en ny dag.

Bilder med gamla motiv

På väg hem från stan igår eftermiddag passade jag på att fotografera lite. Jag gick samma väg som jag oftast går till jobbet, det vill säga Glasbruksgatan och Södra Järnvägsgatan. Där finns en hel del fina hus, framför allt äldre bebyggelse.

hus

Ett av husen på Glasbruksgatan är detta. Det är ett uthus till en äldre villa, förmodligen från slutet av 1800-talet. Det hör nog till Ekdalen som jag tror bebyggdes under senare hälften av 1800-talet. Intill ligger 50-talsvillor och moderna hus.

Fler bilder finns på mitt Flickr.

karta 1855

På den här gamla kartan från 1855 ser man att det inte fanns några hus på det område som sedan blev Ekdalen, där det på kartan står Hästallmänning.

karta 1947

Den här kartan är från 1947 och här ser man att både Ekdalen och Johannesdal nu är bebyggt. Det gamla huset ligger ungefär där ordet Johannesdal börjar, men jag tror ändå att det bör räknas till Ekdalen.

Livet är inte bara gamla hus utan även gamla båtar. Igår plåtade jag en hel del av deltagarna i helgens veteranbåtsmöte i Västervik. Till exempel den gamla Kreugerbåten Match II:

match

Fler veteranbåtsbilder finns på Klubb Maritims hemsida.